När vi inte är en av de som hatar

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

”När vi hamnat i ett läge där nazismen beskrivs och hanteras som en politisk åsikt vilken som helst, då händer det saker i hela samhället. Gränser förskjuts, sånt som tidigare var svårt att säga ens i slutna rum, sägs nu öppet. Alla åsikter måste ges plats överallt, även åsikter som kränker andra människor.”

Ovanstående inledde Eva Bofrides ledare ”När gränserna förflyttas” i fredagens GT. Läs den gärna, för det är den värd. Ni kan också passa på att läsa Alex Schulmans krönika ”För tre år sedan hade Hanif Bali fått sparken” i Expressen när ni ändå är igång. Det är den också värd. Kanske lite speciellt mycket, för jag trodde aldrig att jag skulle dela någon av Alex Schulmans texter. Men ja, det gjorde jag visst.

Jag har många gånger skrivit om det sluttande planet. Om att rasismen, och framförallt det rasistiska partiet som sitter i riksdagen, sakta men säkert normaliseras. Att uttryck som ”Jag är inte rasist, men…” numera inte ens uttalas utan rasismen får fritt spelrum. Nu är det till och med så illa att den som ifrågasätter uttalandet direkt anklagas för att ”spela ut rasistkortet” och anklaga andra för att vara rasister. När de egentligen ”bara vågar säga som det är”.

”När mer och mer bli okej att säga, när SD inte längre är ett extremparti på högerkanten, står Nordiska Motståndsrörelsen på tur. Plötsligt är nazism bara ett parti till höger om SD. I denna gränsförskjutning flyttas SD ännu längre in i stugvärmen trots att partiet fortfarande vilar på rasistisk grund.” Så skriver Eva Bofride längre ner i sin ledare. Detta samtidigt som polisen rustar i Göteborg inför en förväntad nazistmarch den 30 september.

Jag ser hur en historielös omgivning på nytt gräver i gropen de står i. Jag ser medmänniskor och även politiker som plockar upp det fjäskande och hatiska språk som rasisternas svans använder sig av. Jag ser hur trollens mörker tar över, och hur ljuset flämtar hos de som trots allt försöker se nyktert på samhället.

Men jag ser också hur fler och fler inser att de måste ta avstånd från hatet och de snabba lösningarnas ”mästare”. Hur fler och fler vågar lyfta blicken och fråga ”varför säger du så”. När tonårstjejer vågar stövla fram till nazisterna i Almedalen och frågar dem vad de sysslar med önskar jag att jag hade varit där och fått se det. Och applådera deras mod. När grupper som #JagÄrHär lägger en trygg filt av medkänsla över kommentarsfälten ser jag hur fler vågar ställa motfrågor. När fler och fler av dem jag känner börjar dela positiva texter på sociala medier så ler jag brett.

Nazisterna är få. Väldigt få. Rasisterna är inte många fler än dem. Men vi vanliga människor är fler. Långt fler än dessa hatare tillsammans. Vi ska bara våga visa att vi inte är en av dem, och det är något vi måste göra tillsammans!

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.