Medan jag lämnar glädjen bakom mig

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror knöt de äktenskapliga banden i helgen. Det var känslosamt, glatt och precis så där underbart härligt hela lördagen. Jag fick till och med hålla ett tal, vilket egentligen bara var en ursäkt för att jag skulle få överlämna en liten bröllopspresent i dansk kvalitetsplast till brudparet.

Klanens yngsta generation gjorde ett fantastiskt sångframträdande dessutom, med lite extra strålglans på brudparets egna småsorkar.

Men låt oss hålla kvar tanken där på den lite yngre generationen. De som kommer härnäst. Barnen som ska få en stabil grund att stå på innan de till sist tar över efter oss. Arvingarna!

Bröllopet var förhoppningsvis den tidsmässiga kulmen på en lite hektisk sensommar för min egen del. Jag har närt en liten förhoppning om att kunna samla ihop mina resurser och framöver kunna balansera privatlivet med yrkeslivet. Det kommer att behövas, inte minst med tanke på vad jag hör ryktas om. Vad jag läser mig till. Och vad jag framförallt saknar i informationsflödet.

Det är barnen jag tänker på. Barnen i Västerhejde skola. Där fyra årskullar nu bussas till Visby varje dag medan skolan byggs om, renoveras och byggs ut. För det är ju jättebra med en uppryckning av skolans lokaler. Jag hoppas verkligen att det blir bra. Jag vill att det blir bra.

Jag vill framförallt att barnen i vinter kommer tillbaka till en skola som har plats för dem. Jag hoppas på friska lokaler. Jag hoppas på utrymme för skolarbete. Jag hoppas på utrymmen för en pedagogisk verksamhet även efter skoldagen. En verksamhet som inte måste bedrivas i korridorer. Eller i de klassrum som är anpassade för skolarbete. Jag hoppas det kommer finnas lokaler där barnen får lära sig att samarbeta, att komma överens, att lösa problem och att kunna röra sig i leken.

Kort sagt så vill jag att barnen får en meningsfull fritidsaktivitet. För det ska gudarna veta att sedan Regionen övergav fritidslokalen Muntes Villa i Vibble så har jag fått se hur pedagoger tvingats bli korridorsvakter snarare än just pedagoger.

Och det betalat jag sannerligen inte Regionen för. Varken i skattepengar eller fritidsavgift!

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.