Hand upp nu, allihopa. Vilka är det som känner igen den här vyn? Seså, försök inte slingra er…
Nix. Nej. Njet. No. Bloggen får stå åt sidan lite den här gången. Nu går nämligen familjen före.
För ikväll blir det IKEA, deras hemsida och beställning av ett styck tvättstuga som prioriteras. Med nytt golv och snart nyrenoverade väggar och ett nymålat tak så förpassa den gamla och inte fullt så funktionella inredningen till minnenas bakgård.
Förutom det inbyggda strykbrädet… Det får stanna!
Världspremiär, vilket är inte sp illa i ett hus som trots allt är 26 år gammalt.
Det här har varit vår vision hela tiden. Från stunden då vi visste att huset skulle bli vårt. Vi visste att vi skulle vakna en morgon, dra isär gardinerna och sedan från sängen njuta av solskenet över trädgården. Idag blev den visionen verklighet!
Men det har tagit en stund att komma hit. När vi väl hade köpt vårt hus och flyttat till Gotland, så var det vissa förändringar vi visste att vi var tvungna att genomföra för att kunna bo kvar. För det första hade vi bara en toalett. Det förstår nog alla att det inte skulle hålla i längden, speciellt inte med två söner som obevekligt skulle komma i tonåren tids nog. Det var problematiskt redan från start eftersom våra sov- och matklockor även var synkade med nummer ett och nummer två. För det andra… hade jag och barnens mor inget eget sovrum.
Barnen fick välja rum först, vilket betydde att mamma och pappa fick klämma in sängen i ett genomgångsrum ut till altanen. Det funkade sådär på vintern. Men på sommaren så var det på en skala mellan kasst och värdelöst något närmare det sistnämnda. Så en om- eller tillbyggnad var ett måste redan från början.
Mest naturligt var en ombyggnation av garaget. Det före detta garaget. Nu har vi ett sovrum ”en suite” som de märkligt nog säger i England. Mugg och sovrum. Bara för mig och Anneli. Byggarna satte igång i höstas och vi har ägnat vintern åt att iordningställa genom att göra allt ytskikt själva. Men vi har sovit där sedan den första november. Då fick vi eget rum till sist, om än lite spartanskt inrett.
Och i morse var första morgonen vi kunde njuta av ett härligt morgonväder utanför altandörren. Medan vi låg kvar i sängen och njöt av utsikten…
Detta är konversationen jag hade via Twitter tidigare idag. En bra konversation, och en konversation som lämnade mig nöjd och glad. Precis vad ett företag ska uppnå för att lyckas med i sina kundrelationer.
Jag älskar företag som verkligen, verkligen förstår hur man tar hand om sina kunder. Som förstår att möta kunderna där kunderna är, och är snabba med att försöka förstå vad kunden vill och hur kunden vill bli hjälpt. Idag… gjorde SF Bio mig glad!
Ibland kan man vara lite för snabb. Man kan vilja lite för mycket. Familjen Wahlgren hade ett sånt ögonblick i morse. Vi bokade biljetter för att se ”Djungelboken” senare samma kväll. Lite väl sent samma kväll. Insåg vi till sist, men då hade jag redan förhandsbokat.
Nackdelen med bekräftelsemejlet man får från SF är att det finns ingen ”ångerlänk”. Jag trodde faktiskt att det skulle finns en sådan, eller åtminstone en beskrivning för hur du bokar av. Men icke. Så vad gör man då? Ja, det finns säkert väldigt många sätt och en och de flesta skulle förmodligen försöka ringa. Men inte jag. Jag slog på Twitter istället, sökte på SFBio och hittade något som såg ut som ett officiellt konto.
På bara några minuter fick jag svar. På bara några minuter fick jag även svar på mina följdfrågor. På bara några minuter blev mina frågetecken uträtade till utropstecken. På bara några minuter fick jag chansen att göra rätt för mig, jag som bara ville ge någon annan chansen att boka de platser som vi ändå inte tänket använda.
Kontot @SFBio gjorde allt rätt idag. Och jag och familjen kan gå på bio en annan dag.
”Preacher” är en mörk och våldsam historia som verkligen gjorde intryck på en då 25-årig, nykär snorunge från Ganthem.
Jag vet. ”Captain America: Civil War” har precis haft premiär på stora duken. Men… det dröjer ännu en vecka innan jag kan se den, så vi struntar i trikåerna idag. Istället backar vi bandet till 1996 och tidningen Magnum. Då var jag nykär, bodde i Visby och följde lätt slaviskt en tecknad präst som svor, krökade, gökade och dödade. Det var nog första gången sedan konfirmationen jag konfronterades med religion över huvud taget, och jag visst inte vad jag skulle tro.
”Preacher” var en serie olik det mesta jag hade sett så långt. Att läsa om en vilsen präst i djupaste södern, som plötsligt blir besatt av avkomman efter en ängel och demon, och den smått vansinniga historien däromkring, förändrade lite av min syn på serier som ett berättarmedium.
Jag gillade ”Preacher”, lika mycket som jag gillade många av de andra serierna i Magnum. Visst, vissa var på gränsen till överdrivet ”vuxna” serier vilket jag hade väldigt svårt för. Andra kunde vara snudd på löjliga och ganska sexistiska. Men ofta var innehållet intressant och något som satte fart på min fantasi. Det var också tack vare Magnum jag insåg att en bra story kan överglänsa en kass tecknare. Men en fantastisk tecknare kan aldrig kompensera för ett kasst manus!
”Preacher” hade en bra manus. Visst var den våldsam och mörk, men den drog mig med i storyn. In i berättelsen. Nu visar det sig att Jesse, Tulip och Cassidys äventyr även ska bli teve-serie, och vad jag kan se och läsa om den så kommer den vara sin förlaga trogen. Jag kommer snoka fram mina gamla serietidningar och se om jag minns historien rätt, och jag är säker på att jag kommer gilla det jag ser. Och minnas…
Men det vete fanken om jag kommer vilja följa den på lilla teve-skärmen. Jag tror inte jag har mage för det.