Category Archives: #Blogg100

En annan sorts tomhet som mellanakt…

By | | #Blogg100, Blogdump
Leave a comment
Tydligen slogs ett rekord i något ikväll. Men, det här hjärtat tillhör mitt hjärta så bildcredden går till Anneli Wahlgren!

Tydligen slogs ett rekord i något ikväll. Men, det här hjärtat tillhör mitt hjärta så bildcredden går till Anneli Wahlgren!

Lite pinsamt just nu. Jag menar, det är dag fem av #Blogg100 och min hjärna är blank. Spolad is. Tvättad whiteboard. Tomt A4. Vad har hänt?

Det är bara att göra som alla andra stora män(iskor) före mig. Att resolut ta tjuren vid hornen och… skylla på något annat! Och vad passar inte bättre att skylla på i dessa tider än Mellon. För det är ju självklart. Det är Mellons fel att jag inte har något att skriva om idag!

Inte att jag endast hållit mig hemma hela dagen. Inte att jag pysslat såväl inomhus som utomhus med hushållsliga saker som tvätt, utomhusbelysning och sånt. Inte att jag försökt fixa så den förstfödde kan spela Roblox på sin inloggning. Inte ens det faktum att jag snabbtittade på ett redan sett avsnitt med Mythbusters på Discovery.

Det är endast Mellons fel. Och det är på grund av Mellon jag nu sitter här, strax innan elva en lördagskväll, och skyller ifrån mig för fulla muggar. Med magen full av ostbågar, choklad, mögelost, läsk och vitt vin. Förresten, stort grattis kära ostbåge på din dag. Jag höll på att glömma den. Men det är Mellons fel att jag mår lite lätt illa och överröstar… överröstar… Äsch. Hela huset har gått och lagt sig, så min mage överröstar faktiskt ingenting just nu. Men den gör det högljutt!

Nåja. Om en liten stund ska tandfén göra ett besök här hemma. Det är bäst jag ser till att allt är förberett för detta. Det kanske annars skulle ha varit något att skriva om. Som en saga. Eller varför inte en ögonblicksskildring om ett möte med en mytisk figur? Men jag tror faktiskt att den historien bör skrivas av någon annan än mig just nu.

Jag har ändå lyckats fylla min kvot idag igen…

Om konst är ett hantverk, vilket hantverk kallas konst?

By | | #Blogg100, Blogdump, Gotland
Leave a comment
Allt som inte går att laga med silvertejp, det ör trasigt på riktigt. Men det är också bra för att jålla saker på plats medan något härdar...

Allt som inte går att laga med silvertejp, det är trasigt på riktigt. Men det är också bra för att hålla något på plats medan något härdar…

Jag tror att det finns en konstnär i oss alla. Det är bara det att hos vissa är det inte så självklart var konsten gömmer sig. Ligger det i bilden? I musiken? Eller i något annat? Själv lutar jag åt att min konstnärlighet till viss del ligger i variationen. För att inte tala om verktygen!

Som barn ritade jag. Ofta och mycket, och då helst med blyertspennan som verktyg. Lite senare blev det med en viss dragning åt tusch (eller snarare spritpennan, vilket kanske inte var fullt så lyckat på pojkrummet med näsan 20 centimeter från papperet) vilket kunde bero på 70-talets svartvita serietidningar. Som nybliven vuxen kom datorerna in i min värld, och där har jag hållit mig till stor del kvar i mitt yrkesverksamma liv. I såväl bild som text.

Men sedan 15-20 år tillbaka har verktygen blivit fler. De har dessutom blivit lite traditionella åt det handgripliga hållet. Idag jobbar jag mer med verktygen från snickarboden än vad jag gör med papper och penna. Hammare, skruvdragare, lite el och kopparrör. Arkitekten som jag pluggade för att bli, blev lite mer händigare än vad som var tänkt från början.

Idag är jag och familjen inne på vårt andra hus. Vi har tidigare också rustat upp två av stugorna svärföräldrarna hade strax norr om Åkersberga. Och stugan i Västergarn. Den som vi fortfarande kallar ”Rucklet” trots att mycket tid och kraft lagts ner där. Vi ska heller inte glömma vår första, gemensamma lägenhet i Sundbyberg, där vi tillsammans tog våra första stapplande steg in i renoveringsträsket.

Men jag kan absolut inte kalla mig för hantverkare. Idag har däremot konstnären i mig lekt med lite kakel, konstruktionslim, hovtång och vinkelslip. Egna verktyg och egna idéer. För mitt eget välbefinnande.

För… Visst jobbar man som bäst när man jobbar för att tillfredsställa konstnären inom sig?

Papper eller internet, vad vinner?

By | | #Blogg100, Blogdump
Leave a comment
Det finns en sak jag föredrar att göra IRL. Och det är väldigt osexigt!

Det finns en sak jag föredrar att göra IRL. Och det är väldigt osexigt!

Jag gör vad jag kan, och jag tycker nog att jag klarar det ganska bra när det gäller vår nya digitala värld. Faktiskt så är det mycket jag lagt bakom mig till förmån för internet. Men jag är inte rabiat teknikivrare. Det finns vissa saker jag fortsätter att göra i ”classic mode”.

Som enkäter. Framförallt från de stora statistikdrakarna. Missförstå mig inte här, för det är inte så att jag sitter och väntar vid brevlådan på att äntligen få fylla i tolv sidor statistik. Det är snarare så att jag tycker att det kan vara viktigt för samhället i stort att svara på enkäter. Och då gäller det riktiga sådana, inte bjäfs från företag som vill kränga mer eller mindre viktiga produkter som jag tydligen inte kan leva utan. Nej, då ska det vara ”på riktigt”. Från typ SCB.

Jag har testat den digitala vägen också. I några års tid fick jag regelbundet mejl med länk till undersökningar, och med det ett löfte om att tjäna poäng som sedan kunde lösas in mot ditt eller datt. De mejlen var ett ständigt obesvarat, dåligt samvete i inkorgen.

För när finns det tid fylla i en seriös enkät? Jo, när du har lite ”egentid”. Fem minuter här, tre minuter där. På muggen. Efter maten. Medan övriga familjen gör något annat, och du inte känner för att kolla flödet på facebook eller twitter. Det är då du tar fram luntan, river av några frågor och när allt är ifyllt slickar du ihop kuvertet som följde med.

Då kommer känslan att ja jäklar, jag är kanske inte en så dålig medborgare ändå. Jag har gjort min plikt. Jag har bidragit till samhället.

Förutsatt att man kommer ihåg att lägga brevet på posten. Men det är en helt annan historia. Och ett annat dåligt samvete…

I ljuset skingras mörkret

By | | #Blogg100
1 Comment
"Det är aldrig så mörkt som innan det ljusnar..."

”Det är aldrig så mörkt som innan det ljusnar…”

När ljuset släcktes blev jag faktiskt lite ledsen. Eller… lite nedstämd kanske. Vilket var helt vansinnigt egentligen. Var det något jag borde ha sett fram emot, så var just när det där onaturliga, gulaktiga ljuset försvann. Jag borde ha varit förberedd. Jag borde ha längtat efter det. Istället reagerade jag instinktivt. Fight or flight!

Ljuset har en ganska central roll för människan. Det håller det okända borta, skyddar oss från överraskningar, och håller oss varma. Då är det grottmänniskan i oss som talar. Men också den moderna människan, som hela tiden strävar efter ljus och värme. I eldens, eller lampans, sken har vi känt oss trygga. Vi har skytt mörkret.

Jag tror det var därför jag blev lite illa till mods i morse. Jag hade innan dess redan lagt märke till hur molnigt det var. Regntunga skyar i öster istället för det klara gryningsljus jag mötts av på sistone. Gråa slöjor ovanför mig som var allt annat än glädjande. Till råga på allt en sydostlig vind som fick den halva minusgraden som termometern visade att kännas riktigt ruggig.

Så när ljuset från vägbelysningen slocknade längre fram på vägen blev jag lite… mindre glad. I en sekund. Kanske så länge som två sekunder. Innan grottmänniskan i min väldigt morgontrötta hjärna förstod att sensorerna som styr lamporna längs vägen faktiskt tyckte att det var alldeles för ljust ute. Att solen som inte ens tagit sig upp över träden borta vid Västerhejde kyrka, och som inte skulle gå att se för alla molnen, ändå lyckades åstadkomma tillräckligt mycket ljus för att få sensorerna att reagera.

Reagera genom att släcka ljuset.

Tänk att våren kommit så långt att vi äntligen har fått ljusa morgnar. Det är nästan så jag får lite vårkänslor!