I en radio nära dig finns jag nära min barndom

Jag var i radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon.

Jag var i, eller heter det på, radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon. Killen längst ut heter Patrik Silvereke och är musiker och han har något roligt på gång med Christer på fredag.

I don’t want to brag, men jag var på radion i förmiddags. Och den här bloggposten kommer innehålla en hel del gotländsk namedropping, så om ni inte gillar sånt så finns det säkert något annat intressant ni borde göra nu.

Det är faktiskt riktigt kul att vara med i radion, men ibland har jag varit nervös innan. Som idag då jag blev intervjuad av Joakim Åstrand. Jag tror jag aldrig intervjuats av honom tidigare. Förra gången jag var nervös var när jag första gången intervjuades av Lasse Ahnell, och jag lovar att när jag snackat med Gunnel Wallin så har det också känts. Det är nästan lite genant…

Det är ju så att jag har en liten historia med gotlandsradion. Jag är ju liksom uppvuxen i studion på Specksrum. Jag har sprungit runt och vässat journalisternas blyertspennor som barn. Jag har sett till att de kunnat återanvända gamla nagraband (jo, jag tror rullbanden kallads så), och jag har faktiskt extraknäckt som sportgurka för länge sedan.

Vet du inte vad en sportgurka är tänker jag inte berätta det. Du får googla…

Nu sitter det inte längre reportrar i en studio på Specksrum. Och det är inte många kvar av farsgubbens gamla jobbarkompisar i de ”nya” lokalerna på A7. Men jag är fortfarande full av respekt för dessa människor, och det är en respekt som troligen aldrig kommer släppa. Det är… kul att intervjuas av dem. Det är kul att prata med dem över huvud taget, och kanske är det en liten trygghet som gör sig gällande.

Det känns lite vanskligt i min roll som kommunikatör, men oavsett vad min nervositet beror på så backas klockorna lite i mitt huvud varje gång jag hamnar i dessa situationer. Jag känner mig lite yngre. Och jag känner att jag borde hitta på något bus i en studio.

Eller knyta ihop någons skosnören

Länk till radiointervjun hittar ni i början av texten. Saknar ni möjligen något om Henrik Wallenius i texten? Han tillhör också ”gänget från förr”, men… jag har önnu inte intervjuats av honom. Så jag har ännu ett tillfälle att se fram emot. Och bli nervös inför!

Är slutet på regnbågen Gotlands framtid eller fall?

Vattnet är en bristvara på Gotland just nu. Kommer slutet på regnbågen bokstavligen förvandlas till guld i framtiden?

Vattnet är en bristvara på Gotland just nu. Kommer slutet på regnbågen bokstavligen förvandlas till guld i framtiden?

Så kom då äntligen regnet. Missförstå mig inte nu, för jag vill verkligen ha en solig och varm sommar. Men ett och annat regn för att fylla på i vätskeförrådet säger jag verkligen inte nej till. Gärna mellan klockan fyra och sex typ var tredje natt, och fyra till tio millimeter åt gången.

Drömma kan man ju. Men just det här med vattnet börjar bli ett återkommande problem. Jag har tidigare nämnt att jag skulle vilja få tag på en behållare för att ytterligare kunna nyttja regnvattnet, utöver de regntunnor vi redan har. För det personliga behovet. Gotland i stort behöver bättre lösningar.

Jag tänker inte hoppa upp och sätta mig på någon hög häst, för jag är långt från kunnig i detta. Jag undrar bara varför det ska vara så svårt att återskapa vattnets naturliga vägar på ön? Tydligen finns det exempel på hur grundvattnet återkom så snart ett våtmarksområde hade återställts. Det låter rimligt, och den omedelbara frågan blir såklart ”varför inte återställa mer”?

Återigen, jag är inte kunnig i frågan. Jag vet bara det lilla jag läst och hört. Men en gång i tiden påverkade vi inte vattnet på samma sätt som vi gjort de senaste två hundra åren. Och urdikningen av våra myrar och våtmarker känns som om de gjort sitt snart. Borde inte krafttag tas för att återställa vattensamlingarna så långt det är försvarbart?

För… jag är ärligt talat inte så entusiastisk över de avsaltningsanläggningar som planeras. Det låter som en resurskrävande procedur. Och vad gör vi om anläggningen skulle haverera? Vad är plan B i ett sådant läge? Eller är vattentillgången allt för oberäknelig i framtiden? Kommer vi kräva mer och mer vatten? Blir vatten en maktfaktor i en nära framtid, och att tillgången måste säkras redan nu?

Jag läste någonstans att energi snart kommer bli gratis tack vare ny teknik. Går möjligen vattnet åt motsatt håll?

När traditioner blir nya, och sällskapet regerar

På väg för att föra en tradition vidare. Mitt på Gotland.

På väg för att föra en tradition vidare. Mitt på Gotland.

Vi är på väg. Men vi ska inte så långt, bara till syrran i Roma. Traditioner är ju till för att hållas, och vid sidan om julafton har just den här kvällen seglat upp som en favorit.

Anledningen till träffen är kanske inget att hänga i julgranen precis. Ja, jag vet att jag är pretto, grinig och tvär. Men melodifestivalen är väl kanske inte min främsta tekopp. Däremot är möjligheten att träffas, över tre generationer, fantastiskt roligt. Det är till och med så det överglänser tävlingen i Globen.

Det är också extra roligt att även vi före detta exilgotlänningar kan vara med. Traditionen är äldre än den tid vi haft som boende på ön, och vi har tidigare bara varit med en endaste gång. Och det var inte ens hemma hos syrran utan hos hennes svärföräldrar. Det var då jag och den förstfödde satt uppe i svågerns pojkrum och lekte med hans Lego istället för att titta på mellon.

Nu har vi lämnat Visby, så det är bäst att jag avslutar det här inlägget. Facebook får ta över kvällens rapportering

Min tid står under ett ständigt hot

Det finns ett direkt hop mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har hållit mig från exempelvis Agent Carter...

Det finns ett direkt hot mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har exempelvis hållit mig från Agent Carter

Livet är flyktigt. Har ni tänkt på det? Har ni tänkt på hur mycket som fortfarande ligger oupptäckt där ute, och att vi har inte en chans att hinna med det? Inte du. Inte jag. Vi har det inom räckhåll, men vi når det inte.

Givetvis talar jag om tiden. Men inte vilken tid som helst, utan den där speciella tiden. Den som likt skuggan du ser i ögonvrån bara kan anas, men som aldrig ger sig till känna när du fixerat blicken. Tiden som försvinner mellan ”jag ska bara” och ”ett ögonblick bara”. Den där tiden som du hela tiden känner att du har kontroll över, men som… bara försvinner när du ska till och inkassera den.

Tiden. Den som aldrig räcker till. Den som vi inte har kontroll över. Tiden jag egentligen hade velat lägga på alla de fantastiska teveserierna som jag aldrig kommer få se!

Jag nåddes tidigare i kväll att ”Agent Carter” läggs ner. Efter två säsonger. Det värsta är att jag inte ens hunnit se den. Fast jag ville. Och när jag tänker efter så har jag inte heller hunnit med vare sig ”Flash” eller ”Arrow” för den delen heller. Eller ”Supergirl” för den delen, och den som känner mig borde ju veta hur mycket det svider att inse.

Det finns fler och på många sätt och vis mer skrämmande exempel. ”Game of Thrones”. ”House of Cards”. ”The Walking Dead”… fast den har jag hunnit läsa lite eftersom den började som en serietidning. Men listan över teveserier jag missat kan göras väldigt lång, för lång för att jag rimligen skulle hinna ikapp. Tyvärr…

För om sanningen ska fram så prioriterar jag lite annat. Faktiskt!