Jag var i, eller heter det på, radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon. Killen längst ut heter Patrik Silvereke och är musiker och han har något roligt på gång med Christer på fredag.
I don’t want to brag, men jag var på radion i förmiddags. Och den här bloggposten kommer innehålla en hel del gotländsk namedropping, så om ni inte gillar sånt så finns det säkert något annat intressant ni borde göra nu.
Det är faktiskt riktigt kul att vara med i radion, men ibland har jag varit nervös innan. Som idag då jag blev intervjuad av Joakim Åstrand. Jag tror jag aldrig intervjuats av honom tidigare. Förra gången jag var nervös var när jag första gången intervjuades av Lasse Ahnell, och jag lovar att när jag snackat med Gunnel Wallin så har det också känts. Det är nästan lite genant…
Det är ju så att jag har en liten historia med gotlandsradion. Jag är ju liksom uppvuxen i studion på Specksrum. Jag har sprungit runt och vässat journalisternas blyertspennor som barn. Jag har sett till att de kunnat återanvända gamla nagraband (jo, jag tror rullbanden kallads så), och jag har faktiskt extraknäckt som sportgurka för länge sedan.
Vet du inte vad en sportgurka är tänker jag inte berätta det. Du får googla…
Nu sitter det inte längre reportrar i en studio på Specksrum. Och det är inte många kvar av farsgubbens gamla jobbarkompisar i de ”nya” lokalerna på A7. Men jag är fortfarande full av respekt för dessa människor, och det är en respekt som troligen aldrig kommer släppa. Det är… kul att intervjuas av dem. Det är kul att prata med dem över huvud taget, och kanske är det en liten trygghet som gör sig gällande.
Det känns lite vanskligt i min roll som kommunikatör, men oavsett vad min nervositet beror på så backas klockorna lite i mitt huvud varje gång jag hamnar i dessa situationer. Jag känner mig lite yngre. Och jag känner att jag borde hitta på något bus i en studio.
Eller knyta ihop någons skosnören…
Länk till radiointervjun hittar ni i början av texten. Saknar ni möjligen något om Henrik Wallenius i texten? Han tillhör också ”gänget från förr”, men… jag har önnu inte intervjuats av honom. Så jag har ännu ett tillfälle att se fram emot. Och bli nervös inför!