I går var jag trött. Väldigt trött. Jag skulle bara skriva en kort, kort, kort blogg och sedan sova. Det gick inget vidare!
I kväll är jag ännu tröttare än jag var igår. Logiken säger att det blir en ännu längre text ikväll. Baserat på gamla erfarenheter.
Eller inte…
#Blogg100
..men vaff… Nu strular uppkopplingen också! Jag vill sooooovaaaaaa!!!
Vad är verkligt? Vems liv, vilket liv, mäter vi verkligheten efter. Eller bör vi tänka om?
Jag var och lyssnade på ett seminarium idag, och som gav den där härliga känslan av att jag inte höll med talaren. Ja, jag höll med i mycket av det han sade också, och en hel del var också lite nyheter för mig. Men på ett par punkter kunde jag inte riktigt hålla med honom.
Inte helt oväntat handlade det om teknik och vårt nuvarande… kan jag kalla det beroende?… användande av framförallt mobila enheter. Som med allt annat så är överdriven användning av ondo. Men när det gäller främst mobiltelefonerna har jag lite svårt att se det i svart och vitt. ”50 shades of iPhone” är en titel jag skulle vilja kalla det. För det går att hitta negativa vinklingar till alla positiva yttringar som påtalas. Samt tvärt om. I allt negativt går det att hitta något positivt. Tror jag!
Något som nämndes var exempelvis att mobilerna hindrar folk från att vara närvarande. Hindrar dem från att vara sociala. Hindrar dem från att umgås med sina medmänniskor! Men då vill jag försynt fråga… Från vems position? Vilken ”verklighet” är den rätta? Ja, jag skriver ”verklighet” eftersom vi idag egentligen inte kan hävda att den fysiska verkligheten är den enda riktiga. Det hänger på vilken verklighet du själv utmärkt som den ”riktiga”.
Ärligt talat, verkligheten har varit flyktig i alla tider. Och från en tidsperiod till en annan har man inte kunnat låta bli att skratta åt föregående primitiva tankebanor. Ja, det är snurrigt. Nej, jag tar inte några droger (även om säkerligen flera av de föregående ”verkligheterna” genom århundradena nog gjordes tillgänglig med hjälp av ett och annat). Jag försöker bara kika lite, lite utanför mig själv…
Det finns andra, parallella världar där ute. Inte fysiska, men nog så verkliga ändå. Jag ska ta till det grövsta jag kan, och nämna Kalle (eller Bertil. Namnet är oviktigt). Kalle är mobbad i skolan. Kalle passar inte in. Kalle umgås inte med de andra i sin klass. Kalle är mest bara ute i cyberspace (låt James Earl Gray säga det där sista med sin mörka basröst). Eller på internet. Eller i sin diskussionsgrupp på vinden hos klockaren. Eller med gänget i grottan i skogen. Kalle är inte social (och inte heller hans vänner som han träffar där i grottan/på vinden/internet/i cyberspace).
Nä just det. Han är inte normal. Hans vänner är inte normala (har han vänner? Det har vi inte sett!). Om kalle sedan är den mest citerade, eller tillfrågade, eller omtalade personen i hans grupp, så är han det i den verklighet som är mest relevant för honom.
Ett annat exempel… Lisa (eller Berit. Kom ihåg att det fortfarande inte är viktigt) är väldigt populär i skolan. Aktiv i idrottsföreningen. Alltid sedd, alltid hörd. Men aldrig som sig själv! Fasaden hon skapat finns där eftersom den/hon förväntas vara där. Sina verkliga vänner har hon i grannbyn/som brevvän/per SMS/genom den hemliga gruppen på Facebook. Där får hon vara osäker och ställa frågor, berätta om sitt mörker, visa den hon är!
Jo, ovanstående är som en kass collagefilm. Men ändå. Och omvänt! Människor som i olika forum lever ut sina innersta tankar. Beter sig som svin. Behandlar andra som skräp, eftersom de inte uppfattar den andra ”verkligheten” som riktig. Det är inte riktiga människor på andra sidan tangentbordet/pennan/ridån…
Vad är verkligt? Vad är verkligheten? Vem är verklig? Vi ser idag hur pengar inte längre är verkliga. Det finns ett värde på allt, men pengarna har till största delen gått och blivit virtuella. Förr var byteshandel det enda riktiga sättet att utbyta varor och tjänster. Men det byttes mot valuta, något som egentligen inte var ”verkligt”. Idag kan du skapa valuta direkt i din dator. Bitcoins är en riktig valuta som ”skördas” i din dator, och du handlar både virtuella som verkliga saker med dem. Fastigheters värde är idag något annat än råvarorna den är byggd av eller möjligheterna till att odla på marken där huset idag står.
Att umgås med sina nära och kära via sociala medier är för vissa idag lika verkligt som att deras föräldrar talade i telefon med sina nära och kära. Eller som deras föräldrar i sin tur skrev brev till sina nära och kära. Telegram. Brevduvor… Vari ligger skillnaden? Inget annat än hastigheten och möjligheten till omedelbar respons.
Låt mig ge ytterligare ett exempel. Ett exempel där det fysiska inte längre spelar någon som helst roll. Där ”verkligheten” pågår vid sidan om den ”verklighet” som personen i sig lever i. Jag pratar om en av världens just nu smartaste människor. Stephen Hawkins! Hans fysiska närvaro är obefintlig, medan hans intellektuella är… Oj! Vilket avtryck hans hjärna gör istället för hans fötter!
Vad är verkligt? Idag? Vem är verklig? Måste jag kunna ta på människan för att hon ska vara verklig? Kan vi påstå att det vi ser på teven är verkligt? Jag har aldrig träffat Gry Forsell. Jag har aldrig sett henne. Eller hört. Inte på ”riktigt”. Så kan jag verkligen påstå att hon är verklig för mig? Eller jag för henne? Är hon mer verklig än jag, när jag känner till henne medan hon inte känner till mig?
Vad är verkligt?
Vad som däremot INTE är verkligt är nyheten ”iPadnacke”. Ni har säkert hört talas om iPadnacke. Det är vad barnen (det är alltid barnen som är offren) drabbas av när de hela tiden stirrar på sin skärm. Vare sig det är en padda, mobil eller dator… Eller serietidning. Eller en… bok!?! Just det! Efter att Gutenberg uppfann tryckpressen fick dåtidens foliehattar fnatt och skrek om hur farliga böckerna var. Hur de skulle förstöra barnens fysiken när de bara satt och läste hela tiden. Och om faran i att läsa om sådant barnen inte förstod. Och ögonen skulle bli fyrkantiga av att se på för mycket teve…
Allt, precis allt, orsakar cancer hos vita möss. Allt är farligt i för stora doser. Och allt skapar panik hos dem som har ett moraliska ansvar som är viktigare än alla andras!
#Blogg100
Kort rast under jobbets pilgrimsvandring längs Gotlands kust.
Det finns mycket nytt jag ställts inför sedan vi blev gotlänningar. Miljöer, traditioner, rutiner och annat kan ställa tillvaron lite på kant. Eller bara… lite nytt!
Idag har jag gått en och en halv mil. Allvarligt, det är jättelångt. Åtminstone för mig som knappast gått mer än någon kilometer innan sedan mina militära eskapader inom frivilligflyget. Jag lär ha lite ont lite överallt i morgon.
En annan nyhet var dessutom att promenaden idag inte var vilken promenad som helst, utan en pilgrimsvandring. Det är inte helt ovanligt koncept på mitt jobb om man säger. Men det var första gången för mig och… jag måste erkänna att jag suger på det. Liksom, jag fixar det här med att gå. Det är inte där skon klämmer. Men att samtidigt ha ett ord, eller en mening eller en tanke som ska bearbetas samtidigt som du ska klara av att placera ena foten framför den andra. Bland rötter, stora stenar och en massa små porlande vattendrag. Nix. Det är inte jag!
Däremot att prata med sina medvandrare. Det är lättare. Och förbannat roligt dessutom!
Pro tip: Om du inte kan låta bli att fingra på mobilen lite då och då, får du faktiskt skylla dig själv om du knatar rakt in en gren eller två!
#Blogg100
Världens första långfilm gjord enbart i datorn (och, om jag får tilläga, i Macintoshdatorer. 110 macar för att vara exakt!).
Det finns en viss risk att min krona som familjens teknikkung kommer ryka all världens väg i förtid. Förbannade ungar! Jag vet att jag skulle hamna i bakvattnet, precis som min far före mig. Men… kan de inte ta det lite lugnare?
Låt mig börja från början. Eller snarare från vad jag tror är från början.
Såklart är även mina ungar inne och spelar spel på datorer, paddor, telefoner och konsoller. Märkligt vore annat med tanke på att de har en far som minsann inte sticker under stol med att han gillar mediet. Jag gick en Basic-kurs i början av högstadiet, testade lite Pascal i slutet av samma skolcykel, fortsatte på det spåret på gymnasiet och började jobba med olika Macintosh från typ 1991. Windowsmaskiner kom in i mitt liv strax därefter. Jag kan inte påstå att jag är expert på något sätt, datorer är ett verktyg för mig. Men lite har man ju snappat upp med åren.
Barnen å andra sidan sätter ännu mer fokus på vad det kan använda datorerna till, snarare än själva plattformen. Det är vad som kommer ut i andra änden som räknas. Maskiner, plattformar och programvaror är inte lika intressant som för vissa av oss andra medelålders nördar. Jag tror faktiskt ”kriget” mellan Mac och PC, eller Android och iOS för den delen, dör med min generation. Ett tydligt exempel är Minecraft. Sönerna struntar högaktningsfullt i vad de använder, bara de får bygga och vara kreativa med Minecraft.
Och som de bygger i det programmet. Jag tycker samtidigt att det är lika intressant att se hur de bygger, lika väl som vad de bygger. Nioåringen flyger fram med kortkommandon och multipla tankekedjor medan han skapar i den artificiella världen. Det är snabbt och det är precist! Men nu verkar det inte som om det räcker riktigt.
Sedan de var små har de även lekt med en annan av mina favoriter. Lego! Och inte bara lekt, utan även skapat egna filmer genom att använda sig av olika animeringasappar på telefonerna. Där har både den danska plasten som min gamla 3GS stått för verktygen i deras kreationer.
Det är nu det börjar bli lite jobbigt för pappa. Nu räcker tydligen inte Minecraft, Lego och gamla telefoner med stillbildsappar. Nej, nu börjar det bli dags att ta sig upp ett pinnhål. Målet verkar redan vara klart, och vägen dit är bara en transportsträcka. En sträcka som pappa måste vara med och släpa lite. Nioåringen verkar vilja kombinera alla sina tidigare skills och gå vidare.
Det är dags att börja med 3-dimensionella animeringsprogram typ Maya eller, som det nu fått bli, Blender. Pappa är kvar någonstans i ättestupan tecknad film. Nioåringen ska börja forma polygoner, skapa texturer och rendera högupplöst. Det är dags för CGI. Pappa ska se till att verktygen finns, medan de som tänker mer abstrakt, fritt, gränslöst, lär sig att ta ut svängarna ännu mer.
Ja, jag sörjer att jag sitter fast i förra årtusendet. Jo, jag är stolt som en tupp över mina barns kreativitet!
#Blogg100