Lammlur

Äntligen lyckades jag i julhelgen ta mig tid och se åtminstone en av alla filmer som ligger osedda bredvid teven. Det blev två och en halv timme med The Avengers, superhjältefilm på steroider. Och det positivt menat, såsom den serienörd jag trots allt är!

Denna trikåklädda underhållning håller jag kär sedan barnsben. Det började med Läderlappen i femårsåldern, utgjorde en försvarbar del av min lön som blivande make i millenniets gryning, men är nu ett om inte döende så åtminstone väldigt illaluktande media tretton år senare.

Seriemediets guldålder som trycksak ligger långt bakom oss. Framtiden finns däremot under översiktlig tid på nätet. Där bilder och pratbubblor kan få en ny dimension såväl bildligt som bokstavligt. Men…

..tyvärr kommer även några saker aldrig att bli bättre! Kasst manus sabbar den bästa idén. Usla bilder mosar ett aldrig så bra manus. Värdelös distribution, även via nätet, förstör allt! Och… så har vi det där med en ofta ganska sunkig kvinnosyn!

En gammal myt om seriemediet, och grundbulten i nördstämpeln, är att superhjältar tecknas av taniga pojkar med hormonerna utanpå skjortan. Tänk en ung Bill Gates men med en blå stiftpenna istället för miniräknare i näven. Enligt samma myt tecknade dessa gossar ur fantasin sina amorösa utsvävningar. I brist på mer handgripliga sådana. Och i fantasin blev givetvis kvinnorna något… överdrivna.

Samma myt gällde då även för läsarna. Även de taniga stackare vilse på kärlekens stigar.

Nåja, ingen rök utan eld. Och varje genusförståsigpåare av rang har någon gång satt klorna i ”seriemediets objektifiering av kvinnor”. Där de kvinnliga figurerna i varje bildruta snarare poserar än ”agerar”. I mer eller mindre onaturliga ställningar där bröst och stjärt ska visas. Samtidigt! Ordet ”ryggradslös” får en lite annan betydelse när man tänker på hur seriehjältinnor verkar ha en extra led någonstans i svanken.

Just därför är sidor som The Hawkeye initiative så välgörande. Det är ett komiskt ifrågasättande av objektifieringen i serierna. Varje gång du ser en kvinnlig seriefigur (eller varför inte i reklam eller annat också) så ersätt henne med superhjälten Hawkeye från ovan nämnda Avengers. Samma posé, gärna i liknande outfit.

Visst blev det lite jobbigt nu?

Svenskarnas största skräck är att tvingas stå och prata framför en grupp människor. Det är väldigt få som känner sig bekväma med att ha alla ögon riktade mot sig, och jag är inget undantag!

För fem år sedan skulle jag inte under några omständigheter välja att hamna i en sådan situation. Att stå på scen är något som andra i min familj, släkt och bekantskapskrets är så mycket bättre på. Varför skulle jag ens försöka?

Undan för undan har dock denna skräck/aversion/blygsel naggats i kanten. Jag kan i min yrkesroll hantera situationer där jag ska presentera någon eller något. Jag är inte rädd för att synas eller höras i situationer jag har kunskap om eller för att försöka förklara komplexa ämnen. Och att vara en spelevink är väl lite av ett wahlgrenskt släktdrag.

Men jag sjunger inte! Inte ensam. Inte bland folk! Jag vågar inte när jag är nykter, och jag jag kommer aldrig ihåg några texter efter ett par glas. Så jag står inte på en scen och sjunger. Ensam. Inför andra…

Jag var nyligen på en föreläsning med PG Wettsjö från EQP Business School. Har ni chans att se honom så gör det! Väldigt duktig, väldigt rolig och… väldigt inspirerande. Då sjöng jag. Där och då klev jag upp på en stol inför 200 kollegor och sjöng en kort visa från När Revyn.

Strax innan hade PG Wettsjö berättat om att utöka din komfortzon, det du är bekväm med att göra. För att våga mer måste du minska din rädsla för att misslyckas. Alla som inte hört detta tusen gånger tidigare räcker upp en hand. Men liksom repetition är kunskapens moder så gäller det att upprepa självklarheter tills polletten trillar ner. Jag tror den gjorde det där och då.

Därefter frågade PG Wettsjö om frivilliga som kunde tänka sig att sjunga. Förutsättningen var, att de som inte ville sjunga var tvungna att resa sig upp och jubla efter varje sång. Högt och tydligt. Men ingen vågade kliva fram. Då började han peka på oss, en efter en. ”Sjunga eller jubla”? ”Sjunga eller jubla”?

Jag var den fjärde han frågade. Jag svarade ”sjunga”. Jag fick en mikrofon, jag klev upp på en stol och jag sjöng! Långt, långt utanför min komfortzon stod jag på en stol och tog ton.

Morgonpigg och sund
I arla morgon stund
Jag kliver upp så raskt
Och tar en kaffe kask

Sen gör jag arbetsplan
För hela långa dan
Sen ger jag fan i den å går till sängs igen

Publiken jublade. Jag gick och satte mig på min plats. Och med tanke på textvalet utgår jag från att mitt nästa medarbetarsamtal med chefen blir… intressant.