Ibland… kan det kännas såhär. Inte så ofta. Men ibland…
Foto av Trombone65 via Flickr.com, CC BY-ND 2.0
Men hej kompis, där är du ju. Jag trodde inte vi skulle hinna ses den här säsongen. Jag menar, vanligtvis brukar vi ju träffas sent på hösten. Eller? Nu blev jag faktiskt lite osäker. Det är å andra sidan inte så märkligt, för när vi väl träffas så är vi som ler och långhalm under en ganska lång period. Jag vill minnas att det kan bli flera månader.
Så vad är det som får dig att dyka upp såhär just nu? Det har ju inget med våren att göra. Det har vi ju kunnat avfärda för läääänge sedan. Och jag klär mig ungefär som vanligt, så det har nog inte heller med saken att göra. Flygturen till och från London? Ja, där kanske vi har ett uppslag. Tryckskillnaderna i kabinen skulle kunna locka fram dig. Jag fick ju tugga tuggummi och gäspa som en idiot i flera timmar både dit och hem.
Eller alla nya människor. Trots allt, ”planes, trains and automobiles” är ju faktiskt mer än en filmkomedi. Det är också ett virrvarr av kulturer i en salig blandning. Det skulle ju även kunna vara det faktum att det var en rolig men tuff vecka. Sena kvällar och tidiga morgnar tar på krafterna förstås. Ska vi vara allvarliga så har du en osviklig förmåga att dyka upp när jag känner mig lite risig och hängig.
Nåja, oavsett vad som fick dig att komma den här gången så lärde jag mig trots allt en viktig läxa där för några år sedan. Då förra chefen till sist skickade mig till läkarna som för en gångs skull inte släppte problematiken utan istället bad mig träffa några experter. Och hur dessa sedan glatt kunde lugna mig (och chefen misstänker jag) med vad det var och hur jag skulle förhålla mig.
Så nu får jag väl ta det lugnt, höja rösten ett par oktaver och rida ut stormen för denna gång. Det är inte precis första gången du sätter dig på mina stämband.
Förbannade hesa hals…