Politikerna måste sluta hata politiker

jag gillar inte mobbing, och snart har politiken devalverats till ett avsnitt av Big Brother om politikerna inte själva lyfter sig.

Jag gillar inte mobbing, och snart har politiken devalverats till ett avsnitt av Big Brother. Om politikerna inte själva lyfter sig.

Politikerförakt. Känner ni igen ordet? Det används då och då för att beskriva hur väljarna tappar förtroendet för politiken. Gör politikerna bort sig, om de gör orätt, så bidrar det till föraktet. Det finns även människor som håller detta som någon sorts status quo. Är någon politiker förtjänar denne inget annat än förakt. För sådana vet man ju hur de är. Och då kan man ju behandla dem precis som de förtjänar, för de är ju inga riktiga människor som du och jag. Eller hur?

Vad som skrämmer mig är hur vanligt det är med politiker som bidrar till föraktet.

En liten snackis i helgen handlade om en gotländsk politiker som agerade enligt partilinjen. Det fick hen skit för, to say the least. Inte minst på de sociala medierna. Jag tänker inte gå in på vad som är rätt eller fel, för jag har skrivit om just detta agerande tidigare. Det här togs även upp i en ledare idag. Jag ska inte säga att vinden vände där, men det stänkte tillbaka en hel del på belackarna eftersom det händer oavsett partifärg och regeringsuppställning.

Det värsta föraktet är det som politiker visar varandra, och som kräks ut i intervjuer, på sociala medier och i insändare. Man letar fel, insinuerar och feltolkar varandra medvetet. Allt för att nedvärdera motståndaren. Man gör detta på riksnivå och på lokal nivå.

Jag kan inte förstå att politiker väljer att visa sådant förakt. Politik borde kännetecknas utifrån en vilja att uppnå något, inte att rasera det. Värst är det när det inte handlar om sakfrågor, utan när föraktet siktar in sig på personerna. Deras utseende. Deras familjesituation. Sexualitet. Härkomst.

Jag uppmanar alla partierna på Gotland att ta tag i detta. Som väljare kräver jag det. Tillåt inte att era politiska vänner skyller på att det är deras personliga uppfattning, för det upphörde att vara personligt när de tog sina första politiska uppdrag. Jag vill se en valrörelse som handlar om att bjuda in, bjuda till och lyssna.

För demokratins skull. Annars fyller ni bara på politikerföraktet. Jag följer er alla, och jag kommer inte vara tyst under valåret 2018!

Enough is enough

Det är läge för...

Det är läge för…

Nä, nu har jag suttit och varit kommunikatörskonsult åt min fru i ett par timmar. Och det efter att ha jobbat extra mycket som just kommunikatör den här veckan. Och i helgen.

 Nu struntar jag i det här och inser att idag får vara lite av en förlorad bloggdag.

Fast… det blev ett blogginlägg ändå Ett litet ett…

Liten blir lite större

Det här är också något som gör alla barn stolta. Att kunna hålla i djur. Försiktigt...

Det här är också något som gör alla barn stolta. Att kunna hålla i djur. Försiktigt…

När du ska växa som människa så finns det en sak du måste känna. Om du inte gör det så… tyvärr. Du blir inte bättre. Du måste nämligen vara stolt över det du åstadkommer. Stolt över dina val. Det är stoltheten som lyfter dig!

Jag var i affären idag. Med mig hade jag den yngste, som de senaste året inte varit bekväm med att handla. Han har helt enkelt inte gillat det eller med att stå själv och tala med någon okänd. Vi har hittat en omväg kring det problemet, och på så sätt verkar vi också ha fått honom att bemästra obehaget.

Vad vi gjort? Vi har givit båda barnen egna betalkort. Egna konton där de kan sätta in och ta ut sina egna pengar. Vecko- och månadspeng har de fått i flera år. Åtminstone i perioder, för det har inte alltid fungerat om jag ska vara ärlig. De har aldrig varit nämnvärt giriga, och de har alltid fått argumentera för det de har velat ha för att vi ska köpa det. Trots det har de alltid haft en liten summa pengar hemma. Tills nu.

Som jag nämnde var jag i affären idag. Med den yngste. Idag ville han köpa en chokladbit. Trots allt, det är ju lördag när jag skriver detta. Så den yngste valde chokladkaka, tog fram sitt betalkort och skötte allt när han väl var framme hos kassörskan. Själv. Utan pappas hjälp.

För att växa som människa måste du känna stolthet över det du gör och dina val. Jag tror lillkillen växte tio centimeter idag. Minst!

Att älska på kortdistans

Gissa vilket fönster...

Gissa vilket fönster…

Ni har hört det förut. En gång i tiden bodde vi i Vallentuna. Anneli jobbade i Uppsala, och jag på Söder i Stockholm. Det var många, många mil mellan oss.

Nu kan vi faktiskt hinna ses på lunchen. Eller… ses och ses. Just nu har jag fullt upp med Gotlands kyrkvecka, så dagarna är lite intensiva. Och långa. Men då är det ju kul att jag medan jag ändå passerar hustruns jobb, kan skicka ett SMS så hon hinner titta ut genom fönstret så vi kan slänga en kyss till varandra.

Och sedan fortsätter arbetsdagen som förut. Men vi har i alla fall haft lite, lite kvalitetstid. Nästan på tu man hand.

Det var absolut inte bättre förr!