Category Archives: Blogdump

Papper eller internet, vad vinner?

By | | #Blogg100, Blogdump
Leave a comment
Det finns en sak jag föredrar att göra IRL. Och det är väldigt osexigt!

Det finns en sak jag föredrar att göra IRL. Och det är väldigt osexigt!

Jag gör vad jag kan, och jag tycker nog att jag klarar det ganska bra när det gäller vår nya digitala värld. Faktiskt så är det mycket jag lagt bakom mig till förmån för internet. Men jag är inte rabiat teknikivrare. Det finns vissa saker jag fortsätter att göra i ”classic mode”.

Som enkäter. Framförallt från de stora statistikdrakarna. Missförstå mig inte här, för det är inte så att jag sitter och väntar vid brevlådan på att äntligen få fylla i tolv sidor statistik. Det är snarare så att jag tycker att det kan vara viktigt för samhället i stort att svara på enkäter. Och då gäller det riktiga sådana, inte bjäfs från företag som vill kränga mer eller mindre viktiga produkter som jag tydligen inte kan leva utan. Nej, då ska det vara ”på riktigt”. Från typ SCB.

Jag har testat den digitala vägen också. I några års tid fick jag regelbundet mejl med länk till undersökningar, och med det ett löfte om att tjäna poäng som sedan kunde lösas in mot ditt eller datt. De mejlen var ett ständigt obesvarat, dåligt samvete i inkorgen.

För när finns det tid fylla i en seriös enkät? Jo, när du har lite ”egentid”. Fem minuter här, tre minuter där. På muggen. Efter maten. Medan övriga familjen gör något annat, och du inte känner för att kolla flödet på facebook eller twitter. Det är då du tar fram luntan, river av några frågor och när allt är ifyllt slickar du ihop kuvertet som följde med.

Då kommer känslan att ja jäklar, jag är kanske inte en så dålig medborgare ändå. Jag har gjort min plikt. Jag har bidragit till samhället.

Förutsatt att man kommer ihåg att lägga brevet på posten. Men det är en helt annan historia. Och ett annat dåligt samvete…

Summan av lasterna är alltid konstant

By | | #Blogg100, Blogdump, Hälsa
Leave a comment
Godis på köksbordet

I den här godishögen, som växt sedan min födelsedag i januari, finns asken med marabouhjärtan fick jag av älskade frun. Den är orörd. Än så länge!

Jag har ingen aning vem som sade det först, och en snabb googling (ja, det är ett verb nu för tiden) avslöjade inte heller upphovspersonen. Men det förändrar inte fakta. Mina laster kan jag bara förändra, aldrig ta bort. Summan av lasterna är alltid konstant. Det är därför jag tagit en vit månad.

Jag. Gillar. Nämligen. Sötsaker.

För att det är gott. Och sött. För att inte tala om att det är lättillgängligt och bra att handla ”just in case” när man ändå är i affären. Det har hänt att jag köpt en rulle fruktmentos i Vibblehallen och att den är slut när jag är hemma fyra minuter senare. Jag käkar också upp mina barns godis medan de sover. Inte för att de bryr sig. För har de inte tagit hand om påsarna med Tom och Jerry efter förra barnkalaset, typ de ni ser på bilden, så lär de inte fråga efter det i morgon heller. Jag gör dem egentligen bara en stor tjänst.

Därför bestämde jag mig för att ta en vit månad. Eller rättare sagt en ickevit månad. En socker-mellanmål-godistuggande-frimånad. Och ja, det var ett väldigt strategiskt val också, för jag bestämde mig på morgonen den första februari. Den kortaste månaden på året. Tyvärr är det skottår i år, men ändå. 29 sockerfria dagar är färre än 31.

Och under dessa fyra veckor har jag i stort hållit mitt löfte. Två ”lördags-teve-semlor och tre glassar som efterrätt är det enda som fått passera. Och två mackor och en morot. Plus en kaka när jag var på möte och hade huvudet under armen när kaffet kom in. Under tiden har godisberget här hemma växt. För slasktratten till godismonster, det vill säga jag, har tagit godispaus.

En paus som nu kommit till ett slut. Ro hit godiset. Nu!

En ny början, episod två (ja, jag kan min Star Wars)

By | | #Blogg100, Blogdump
Leave a comment

Direkt från Bisonblogg, som ligger bakom Blogg100, hämtar jag denna logga. Klicka på den och lär er mer om utmaningen.

Det kan vara så att det är emot lite bättre vetande. För att inte tala om att min fru tittade på mig och sade ”inte i år igen” med ett frågetecken som egentligen var uträtat till ett utropstecken. Men…

Jag har anmält mig till årets upplaga av #Blogg100.

Ja, jo, jag vet. Det fanns faktiskt ett och annat tillfälle förra året som jag var lite sne på mig själv att jag anmälde mig. Å andra sidan var det faktiskt på dessa hundra dagar oftare så att jag tyckte att det skulle bli kul att skriva lite. Varje kväll. För det var just kvällarna jag ägnade mig åt detta lilla nöje. Och dagen efter släppte jag en länk på Facebook och Twitter. Just in case…

Några egenuppfunna regler dock inför årets hundra dagar.

  • Positiva texter. Det är så att det alltid är så mycket lättare att skriva i affekt och i ilska. Men nätet är ju fullt av sånt och behöver inte en bitter, medelålders, vit aphatt med foliehatt till. Så till största delen ska det vara en positiv poäng i texterna.
  • Inte skriva längre än 30 minuter. Kan bli svårast att hålla, men jag måste sätta någon liten begränsning någonstans. Så antingen halvtimmen eller…
  • ..top 300 ord. Det är ungefär 1600 tecken med mellanslag. Det är ju så att tillsammans med en bild kommer jag ändå lätt upp i en timme för en publicering, inklusive en lättare redigering och länkningar.
  • Mera lego i år. I text och bild. Och jag vet i alla fall vad som kommer visas initialt 🙂

Så, medan jag genomlider mina sista ovita timmar (förklaring följer) så håller jag tummarna för att jag ska lyckas även i år. Och därmed rullar jag in på prick 300 ord, på en halvtimme, med 1621 tecken skrivna för i dag.

Ett långt och långsamt farväl

By | | Blogdump, iPhone
Leave a comment
"My Heart Cord" Photo by Amarand Agasi via Flickr.com and CC BY-NC-SA2

”My Heart Cord” Photo by Amarand Agasi via Flickr.com and CC BY-NC-SA2

Det är inte dig det är fel på. Det är mig det är fel på. Eller…

..nej, det är det faktiskt inte. Vi har haft väldigt många bra år du och jag. Faktiskt hela 13 långa år. Fina sådana, men du verkar inte längre vilja vara med mig. Inte ha med mig och göra, eller ens försöka få det att fungera. Så det är med tungt hjärta som jag gör slut med dig.

Tyvärr Bredbandsbolaget, men du får skylla dig själv!

Egentligen går vår historia ännu längre tillbaka än 2001. 1995 skaffade jag mitt första mobiltelefonabonnemang. Leverantören hette då Europolitan, som senare skulle bli Verizon och först därefter Bredbandbolagets Telenor om jag minns rätt. När mitt dåvarande boende i Sundbyberg skulle få internetanslutning via nätverk hette leverantören Bredbandsbolaget och eftersom jag redan hade mobilen där så verkade även den här leverantören vara pålitlig. Och faktiskt så  har jag varit nöjd.

Okej, guld och gröna skogar har det väl inte varit hela tiden. Modem har rasat, strömavbrott har sabbat ett och annat. Största strulet var nog inte när vi skulle byta från Sumpan och LAN till ADSL och Vallentuna, utan hur Telia och du lyckades skylla på varandra i cirklar när ett åsknedslag sabbade en telestation. Vi har faktiskt lyckats gå tillsammans igenom alla kriser under alla dessa år. Precis som ett strävsamt gammalt par.

Men inte denna gång. Inte nu, inte längre. Samtidigt som jag fick veta att Bredbandsbolaget inte längre var intresserade av att konkurrera i det fibernät som planerades i Västerhejde, insåg jag att vår saga var all. Precis som vi förlorade en del av vårt förhållande när jag skulle skaffa min första iPhone. När du vägrade ändra i mitt dåvarande mobilavtal med sex månader kvar, och hur jag föreslog att lägga på den ökade kostnaden på mig med en gång. Istället förlorade du inte bara mig, utan du drev mig rakt i famnen på Telia. Trots att jag egentligen inte ville. Sorgligast var hur du halvåret senare kom tillbaka och undrade varför vi gått skilda vägar, och inte kunde förstå varför du inte kunnat gå med på mitt förslag. Men då var det redan försent.

Och nu hände det igen. Du har förskjutit mig än en gång. Och även denna gång rakt i famnen på Telia. Ja, jag vet att du var koncentrerad med din lilla affär med Com Hem och inte riktigt hade fokus på vad som hände här hemma söder om Visby. Men jag skulle ha varit dig trogen om du bara ägnat en aldrig så liten stund åt mig och de 900 andra möjliga fiberkunder. Istället… har jag återigen funnit tröst hos någon annan. Faktiskt hos flera andra. Fiberavtalet, med teve, data och om jag senare skulle vilja även telefon var bara början. Förra helgen packade jag mina tillhörigheter på dina servrar, och flyttade in på ett hotell som jag redan hade vissa grejer liggandes på.

Samtidigt försökte jag få till en sista kontakt med dig. Medan jag höll på och packa mina saker. Jag försökte ringa dig för att få säga de där sista orden, direkt till dig. Inte via SMS. Inte via mejl. Inte Messenger, FB eller ens ICQ. Från mig till dig… Du och jag. Men då hade ni telefonstrul. Det gick inte att komma förbi det automatiska meddelandet. Så jag fick till sist ändå skicka ett mejl, för jag ville ju inte dra ut på det. Ändå vägrade du ringa tillbaka.

Så när jag idag fick räkningen för kommande månad så ringde jag dig en sista gång. Jag kom fram, tackade för mig…

..och så var vår saga all. Farväl Bredbandsbolaget. Jag ska ändå minnas den tid som varit med värme!