Medan begärets skitiga klor sliter min själ

Som knark för min hjärna...

Som knark för min hjärna… Nej, det är faktiskt värre än så!

Abstinens är tunga grejer. Och väldigt svår att förstå sig på. Jag… var och handlade idag. Veckohandling ni vet. Lite godis. Ett par billiga filmer. Filmer som jag vet kommer ligga oöppnade alldeles för länge innan jag har möjligt att se dem.

Så köpte jag en sak till. En liten sak. Inget märkvärdigt. Men något som legat och pockat på uppmärksamhet i mitt huvud hela eftermiddagen. Slitit i min själ.

Sirenernas sång för sjömännen är inget mot vad jag känt ikväll. Abstinensen när jag slutade snusa var en fis i rymden i jämförelse. Jag har känns en fysisk lockelse, ett begär, som jag trodde jag släppt för länge, länge sedan. Kanske till och med… vuxit ifrån…?

Inte då. Med all sin underbara styrka slog den till idag. Med all kraft sög den mig till sig, och jag rev alla mina barriärer som med åren byggts upp. Jag lät mig omfamnas helt enkelt. Och nu, när jag är klar, känner jag mig otillfredsställd. Fortfarande sugen. Hungrig!

Det är många år sedan jag kände så här. Å andra sidan var det många år sedan affärernas tidningshyllor kunde erbjuda mig något intressant. För faktum är att serietidningarnas gyllene tidsålder är ohjälpligt förbi. Men jag har hittat ett litet, litet hopp i mörkret.

Jag har precis läst ut nummer två av Litium. Jag kunde inte hålla mig nämnvärt länge efter att jag hittade den i affären, och nu är den redan läst. Med The Wake. American Vampire. Och så en gammal bekanting från barndomen, Constantine.

Varför ska tidningen bara ges ut i fyra nummer? Vad ska tillfredsställa mina nyväckta lustar efter detta? Och varför, varför är jag fortfarande så fäst i tecknade historier i behändigt pappersformat?

Min tid står under ett ständigt hot

Det finns ett direkt hop mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har hållit mig från exempelvis Agent Carter...

Det finns ett direkt hot mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har exempelvis hållit mig från Agent Carter

Livet är flyktigt. Har ni tänkt på det? Har ni tänkt på hur mycket som fortfarande ligger oupptäckt där ute, och att vi har inte en chans att hinna med det? Inte du. Inte jag. Vi har det inom räckhåll, men vi når det inte.

Givetvis talar jag om tiden. Men inte vilken tid som helst, utan den där speciella tiden. Den som likt skuggan du ser i ögonvrån bara kan anas, men som aldrig ger sig till känna när du fixerat blicken. Tiden som försvinner mellan ”jag ska bara” och ”ett ögonblick bara”. Den där tiden som du hela tiden känner att du har kontroll över, men som… bara försvinner när du ska till och inkassera den.

Tiden. Den som aldrig räcker till. Den som vi inte har kontroll över. Tiden jag egentligen hade velat lägga på alla de fantastiska teveserierna som jag aldrig kommer få se!

Jag nåddes tidigare i kväll att ”Agent Carter” läggs ner. Efter två säsonger. Det värsta är att jag inte ens hunnit se den. Fast jag ville. Och när jag tänker efter så har jag inte heller hunnit med vare sig ”Flash” eller ”Arrow” för den delen heller. Eller ”Supergirl” för den delen, och den som känner mig borde ju veta hur mycket det svider att inse.

Det finns fler och på många sätt och vis mer skrämmande exempel. ”Game of Thrones”. ”House of Cards”. ”The Walking Dead”… fast den har jag hunnit läsa lite eftersom den började som en serietidning. Men listan över teveserier jag missat kan göras väldigt lång, för lång för att jag rimligen skulle hinna ikapp. Tyvärr…

För om sanningen ska fram så prioriterar jag lite annat. Faktiskt!

Bland änglar, demoner och minnen

"Preacher" är en mörk och våldsam historia som verkligen gjorde intryck på en då 25-årig, nykär snorunge från Ganthem.

”Preacher” är en mörk och våldsam historia som verkligen gjorde intryck på en då 25-årig, nykär snorunge från Ganthem.

Jag vet. ”Captain America: Civil War” har precis haft premiär på stora duken. Men… det dröjer ännu en vecka innan jag kan se den, så vi struntar i trikåerna idag. Istället backar vi bandet till 1996 och tidningen Magnum. Då var jag nykär, bodde i Visby och följde lätt slaviskt en tecknad präst som svor, krökade, gökade och dödade. Det var nog första gången sedan konfirmationen jag konfronterades med religion över huvud taget, och jag visst inte vad jag skulle tro.

”Preacher” var en serie olik det mesta jag hade sett så långt. Att läsa om en vilsen präst i djupaste södern, som plötsligt blir besatt av avkomman efter en ängel och demon, och den smått vansinniga historien däromkring, förändrade lite av min syn på serier som ett berättarmedium.

Jag gillade ”Preacher”, lika mycket som jag gillade många av de andra serierna i Magnum. Visst, vissa var på gränsen till överdrivet ”vuxna” serier vilket jag hade väldigt svårt för. Andra kunde vara snudd på löjliga och ganska sexistiska. Men ofta var innehållet intressant och något som satte fart på min fantasi. Det var också tack vare Magnum jag insåg att en bra story kan överglänsa en kass tecknare. Men en fantastisk tecknare kan aldrig kompensera för ett kasst manus!

”Preacher” hade en bra manus. Visst var den våldsam och mörk, men den drog mig med i storyn. In i berättelsen. Nu visar det sig att Jesse, Tulip och Cassidys äventyr även ska bli teve-serie, och vad jag kan se och läsa om den så kommer den vara sin förlaga trogen. Jag kommer snoka fram mina gamla serietidningar och se om jag minns historien rätt, och jag är säker på att jag kommer gilla det jag ser. Och minnas…

Men det vete fanken om jag kommer vilja följa den på lilla teve-skärmen. Jag tror inte jag har mage för det.

I superfilmernas gyllene tidsålder

Superhjältar på bio är hett. Och gillar du seriefigurer som kommer till liv så ska du absolut se "Batman v Superman : Dawn of Justice".

Superhjältar på bio är hett. Och gillar du seriefigurer som kommer till liv så ska du absolut se ”Batman v Superman : Dawn of Justice”. Den må vara lång och bygger förväntningarna för nästa film. Men ja, den är värd pengarna.

Varning ett:
Spolier alert!

Varning två:
Det kommer handla om amerikanska trikåer!

Igår var jag med två gamla vänner och såg ”Batman v Superman : Dawn of Justice”. Och låt oss säga som så att ja, den var värd sina 140 kronor. Ärligt talat var det faktiskt de bäst spenderade slantarna på väldigt länge.

Okej, jag är part i superhjältemålet. På senare år har den här sorten filmer gått och blivit gråare, skitigare och mer dystra. Till min stora glädje. Även om Tim Burton redan 1989 lyckades plocka fram svärtan i Batman-sagan, så har det varit först i senare tid med filmsviter som X-Men och Christopher Nolans reboot på the caped crusader som vi kunnat komma innanför skinnet på de gamla seriefigurerna.

Visst. Vi som läst sedan urminnes tider har alltid kunnat historierna bakom maskerna. Men de moderna filmerna har lyckats nå en lite annan publik, ju bättre filmerna blivit. Och den publiken har kanske inte alltid haft historierna i sin DNA som jag har. För låt oss säga att referenserna till gamla serierutor gick på steroider igår. Jag har redan skrivit om ”The Dark Knight Returns” i Frank Milers version, och hur vissa rutor i de trailers vi sett har varit helt marinerade i den historien. Men det fanns fler godbitar i filmen. Något jag tror mitt biosällskap inte hade den blekaste aning om. De verkade överleva den ovetskapen ändå. Till skillnad från andra som inte(?) klarade mötet med Doomsday.

Jag gillade även hur Zack Snyder lyckades väva samman den tidigare ”Man of Steel” och, vilket tydligen inte många håller med mig om, även på ett acceptabelt sätt lyckades skapa lite känsla inför kommande ”Justice League”. Två och en halv timme är egentligen lite för långt för en film. Åtminstone för mig. Men hade den varit kortare hade den definitivt tagit skada av allt Snyder ville klämma in i rullen.

Så… tycker jag att ni ska se filmen? Såklart tycker jag det. Lika säkert som att ni bör pallra er till bion redan om ett par veckor för att se Marvels ”Captain America: Civil War”.

Jag tror inte superhjältefilmer kan bli bättre än vad de är just nu. Och det är inga överord!