Medan begärets skitiga klor sliter min själ

Som knark för min hjärna...

Som knark för min hjärna… Nej, det är faktiskt värre än så!

Abstinens är tunga grejer. Och väldigt svår att förstå sig på. Jag… var och handlade idag. Veckohandling ni vet. Lite godis. Ett par billiga filmer. Filmer som jag vet kommer ligga oöppnade alldeles för länge innan jag har möjligt att se dem.

Så köpte jag en sak till. En liten sak. Inget märkvärdigt. Men något som legat och pockat på uppmärksamhet i mitt huvud hela eftermiddagen. Slitit i min själ.

Sirenernas sång för sjömännen är inget mot vad jag känt ikväll. Abstinensen när jag slutade snusa var en fis i rymden i jämförelse. Jag har känns en fysisk lockelse, ett begär, som jag trodde jag släppt för länge, länge sedan. Kanske till och med… vuxit ifrån…?

Inte då. Med all sin underbara styrka slog den till idag. Med all kraft sög den mig till sig, och jag rev alla mina barriärer som med åren byggts upp. Jag lät mig omfamnas helt enkelt. Och nu, när jag är klar, känner jag mig otillfredsställd. Fortfarande sugen. Hungrig!

Det är många år sedan jag kände så här. Å andra sidan var det många år sedan affärernas tidningshyllor kunde erbjuda mig något intressant. För faktum är att serietidningarnas gyllene tidsålder är ohjälpligt förbi. Men jag har hittat ett litet, litet hopp i mörkret.

Jag har precis läst ut nummer två av Litium. Jag kunde inte hålla mig nämnvärt länge efter att jag hittade den i affären, och nu är den redan läst. Med The Wake. American Vampire. Och så en gammal bekanting från barndomen, Constantine.

Varför ska tidningen bara ges ut i fyra nummer? Vad ska tillfredsställa mina nyväckta lustar efter detta? Och varför, varför är jag fortfarande så fäst i tecknade historier i behändigt pappersformat?

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.