”Lite socker på toppen så går…”

Bild på påsar med godis bredvid datorn.

Allvarligt talat, jag har bara plockat fram lite som låg och skräpade i något skåp. Endast för att illustrera texten. Faktiskt!

Det finns de som säger att jag är en sockerpundare. Som tycker att jag borde dra ner på sötsakerna. På godiset. Chokladen. Julmusten…

Ja, jag käkar väl lite godis ibland. Det är väl inte så farligt. Som mamma brukar säga, ”lite fett och lite socker har aldrig tagit död på någon”. Bara man är måttlig så är det helt okej. Det är ju inte så jag äter så mycket att jag förstör aptiten inför någon måltid. Det skulle ju vara dumt. Speciellt när jag lagar mat.

Men lite sött sätter ju fart på smaklökarna. Det vet ju alla!

Förresten är det inte så lätt att hålla sig från sötsaker. Jag började äta lite mer godis än vad jag gjorde tidigare när jag slutade snusa. Första gången. Typ 2005. När jag slutade andra gången så var det ju lite elakt om jag skulle vara tvungen att sluta med två saker samtidigt. Eller hur?

Det har varit tuffa sex år. Jag lovar. Men som sagt, jag äter inte mer godis än någon annan. Ungefär… Kanske lite, lite mer. Förresten är det väldigt mycket just nu. Med jobbet. Och julstressen också. Åsså ska vi hinna städa också. Så lite sött piggar upp för stunden. Så man orkar med allt.

Förresten kan jag sluta när jag vill.

Jag lovar!

Ett eko från min barndoms julgranar

Bild på plastgranar av Lego.

Min barndoms julgranar var inte alltid så symmetriska. Inte var de heller alltid tagna från ett tjockt lager snö. Men de var riktiga granar…

Vi hade julgran när jag var liten. En riktig julgran. En som vi följt med grannen och letat fram tillsammans i hans skog. En sån där gran som luktade skog, friskt och starkt, när vi tog in den dan före dopparedagen. Och kallt. På något sätt luktade den alltid kallt när vi fick in den. En riktig julgran till min barndoms jul.

Vi brukade alltid klä den dagen innan julafton. Det är i alla fall vad jag minns. Jag minns också att pappa alltid jobbade kvällen innan julafton, så det var upp till oss syskon och mamma att göra granen färdig. Det var alltid en kamp mellan mammas lite traditionella och strama stil, och vi ungars variant som mest gick ut på temat ”mest av allt”! Det var Carl Larsson versus Walt Disney. Men vi blev alltid nöjda efteråt, med vår riktiga julgran under min barndoms jul.

Det fanns ytterligare några aspekter med julen. Och då framförallt med julgranen som utgångspunkt. För det första var den alltid törstig. Eller så var katterna det. Oavsett vem så var det i stort sett alltid torrt i julgransfoten. Dessutom stacks alltid granbarren när jag kravlade in under grenarna för att fylla på vattnet. Sedan fanns det också plötsligt nya insekter inomhus, mitt i vintern. Framförallt under granen. De fanns där tillsammans med en halv miljard barr som trillat av grenarna. Allt under vår riktiga julgran under min barndoms jul.

Nu har jag själv barn. Eftersom de växt upp med att alltid vara bortresta över jul så kläddas alltid granen i förväg. Och eftersom vi inte skulle vara hemma så fick det bli en plastgran istället för en riktig gran. En plastgran för mina barns jular. Vi fortsatte med plastgran även efter att vi flyttat till ön, och den fick sällskap av ytterligare en gran inomhus. Barnen ville ha en gran de kunde se varje dag i vårt vardagsrum. Sedan ville de också ha en i uterummet. Det var nämligen där de hade bestämt att julafton skulle firas. En julgran i uterummet till deras barndoms julafton.

Därför har jag ikväll monterat ihop plastgranarna. För ikväll ska de kläs. En i vardagsrummet och en i uterummet. De hämtades från uthuset, och gumman bar in dem i var sin stor plastväska. Julgransfötterna håller inget vatten, och grenarna blir så fort varma inomhus att det inte märks att de ens varit ute. Medan jag satte ihop dem så kände jag hur de doftade. Av plast. Och damm. Fjolårsdamm…

Men när jag väl fått ordning på granarna så ser jag, att fast de är gjorda av plast så barrar de. Faktiskt. På golvet, under granarna, låg det en massa små plastremsor. Stora som barr. Mängder av dem…

Precis som mina riktiga granar under min barndoms jular.

Det är inte guld att hänga runt halsen

En bild på... lite märkliga ting och en hand.

Det finns vissa tävlingar jag gärna stället upp i. Absolut! Speciellt om jag kan slå den bäste i det han gör…

De som känner mig sedan jag fortfarande växte, på längden istället för i färdriktningen, vet att jag faktiskt har ägnat mig åt sport. En hel del sport. Men det var faktiskt en sport som lyckades fånga mig från det att jag var sju år tills dess att jag närmade mig mina ”mid-twenties”.

Skytte. Från luftgevär på tio meter, till kaliber 7.62 med ett avstånd på 300 meter till tavlan. Det var det jag höll på med. Och som jag, om jag får säga det själv, faktiskt var ganska bra på. Ja, jag har lite plåtskrot att visa upp om så skulle behövas. Det ligger i någon gammal flyttlåda här hemma. Det var ju ganska länge sedan sist…

Men idag slog jag en världsmästare. Jag skojar inte. Vi har en världsmästare i skytte som bor och verkar på den här ön. Jag är lite, lite starstruckt på grund av detta. Bara lite, för vi umgås på helt andra premisser tack och lov. Men just idag slog jag honom. I skytte, och jag gjorde det till och med på färre antal skott.

Jag slog en världsmästare i skytte, och jag har inte hållit i ett gevär på år och dar!

Jag höll inte i ett gevär idag heller. Det gjorde inte heller min motståndare. Till saken hör att han är världsmästare i skytte med armborst. Det var det vi sköt med då jag slog honom. Jag slog honom i armbågsskytte. Hans paradgren. Tyvärr så var det inte riktigt några tävlingsvapen till armborst vi höll i. Vissa skulle till och med påstå att det inte var riktiga armborst vi använde. Det armborst jag slog världsmästaren med är gjord av dansk plast och jätteliten. Den sköt heller inga pilar utan ”studs”, de små ovala legobitarna med bara en plupp. De når kanske fyra meter. Kanske lite mer än fyra meter, men inte så mycket mer. De går heller inte att sikta med. Tummen är i vägen.

Men jag slog en världsmästare i en sport vi båda gillar. Skytte! Det är nästan så jag är stolt över mig själv. Förlåt Gustav, men jag måste ju få skryta åtminstone lite. Det var ju ändå ingen av oss som vann tävlingen ändå…

Var tar tiden vägen?

Bild på vår hund Kola

Det här är vår Kola. Lägg märke till den svallande manen, och de lååånga ögonfransarna. Så ser hon inte ut längre. Det är lite mindre pälsboll och lite mer… något annat som också har päls.

Det är ju för märkligt. Ibland kryper den bara fram, och ibland förstår jag inte riktigt vart tiden tar vägen. Idag har vi, i snögloppet, jobbat i trädgården. Vi har räfsat, plockat, ställt undan, tömt vattentunnor och så smått börjat ta hand om det som stormen slet ner senast.

Efter det har vi varit inne, fixat med julklappar, lagat mat och klippt hunden för första gången någonsin. Vi har med andra ord varit fullt upptagna hela långa dagen…

..okej. Jag erkänner. Vi låg och drog oss i sängen till nio i morse. Det är sant, och det måste jag ju erkänna. Till nio. Och så har jag tagit den lite längre morgonpromenaden i morse. Dessutom hade vi såklart lite paus för lite kaffe också. Det var strax efter lunchen.

Men annars har det varit fullt upp hela dagen. Så jag hinner tyvärr inte skriva någon Blogg24 idag. Tyvärr! Bättre lycka i morgon.