Det finns vissa tävlingar jag gärna stället upp i. Absolut! Speciellt om jag kan slå den bäste i det han gör…
De som känner mig sedan jag fortfarande växte, på längden istället för i färdriktningen, vet att jag faktiskt har ägnat mig åt sport. En hel del sport. Men det var faktiskt en sport som lyckades fånga mig från det att jag var sju år tills dess att jag närmade mig mina ”mid-twenties”.
Skytte. Från luftgevär på tio meter, till kaliber 7.62 med ett avstånd på 300 meter till tavlan. Det var det jag höll på med. Och som jag, om jag får säga det själv, faktiskt var ganska bra på. Ja, jag har lite plåtskrot att visa upp om så skulle behövas. Det ligger i någon gammal flyttlåda här hemma. Det var ju ganska länge sedan sist…
Men idag slog jag en världsmästare. Jag skojar inte. Vi har en världsmästare i skytte som bor och verkar på den här ön. Jag är lite, lite starstruckt på grund av detta. Bara lite, för vi umgås på helt andra premisser tack och lov. Men just idag slog jag honom. I skytte, och jag gjorde det till och med på färre antal skott.
Jag slog en världsmästare i skytte, och jag har inte hållit i ett gevär på år och dar!
Jag höll inte i ett gevär idag heller. Det gjorde inte heller min motståndare. Till saken hör att han är världsmästare i skytte med armborst. Det var det vi sköt med då jag slog honom. Jag slog honom i armbågsskytte. Hans paradgren. Tyvärr så var det inte riktigt några tävlingsvapen till armborst vi höll i. Vissa skulle till och med påstå att det inte var riktiga armborst vi använde. Det armborst jag slog världsmästaren med är gjord av dansk plast och jätteliten. Den sköt heller inga pilar utan ”studs”, de små ovala legobitarna med bara en plupp. De når kanske fyra meter. Kanske lite mer än fyra meter, men inte så mycket mer. De går heller inte att sikta med. Tummen är i vägen.
Men jag slog en världsmästare i en sport vi båda gillar. Skytte! Det är nästan så jag är stolt över mig själv. Förlåt Gustav, men jag måste ju få skryta åtminstone lite. Det var ju ändå ingen av oss som vann tävlingen ändå…