Det är inte guld att hänga runt halsen

En bild på... lite märkliga ting och en hand.

Det finns vissa tävlingar jag gärna stället upp i. Absolut! Speciellt om jag kan slå den bäste i det han gör…

De som känner mig sedan jag fortfarande växte, på längden istället för i färdriktningen, vet att jag faktiskt har ägnat mig åt sport. En hel del sport. Men det var faktiskt en sport som lyckades fånga mig från det att jag var sju år tills dess att jag närmade mig mina ”mid-twenties”.

Skytte. Från luftgevär på tio meter, till kaliber 7.62 med ett avstånd på 300 meter till tavlan. Det var det jag höll på med. Och som jag, om jag får säga det själv, faktiskt var ganska bra på. Ja, jag har lite plåtskrot att visa upp om så skulle behövas. Det ligger i någon gammal flyttlåda här hemma. Det var ju ganska länge sedan sist…

Men idag slog jag en världsmästare. Jag skojar inte. Vi har en världsmästare i skytte som bor och verkar på den här ön. Jag är lite, lite starstruckt på grund av detta. Bara lite, för vi umgås på helt andra premisser tack och lov. Men just idag slog jag honom. I skytte, och jag gjorde det till och med på färre antal skott.

Jag slog en världsmästare i skytte, och jag har inte hållit i ett gevär på år och dar!

Jag höll inte i ett gevär idag heller. Det gjorde inte heller min motståndare. Till saken hör att han är världsmästare i skytte med armborst. Det var det vi sköt med då jag slog honom. Jag slog honom i armbågsskytte. Hans paradgren. Tyvärr så var det inte riktigt några tävlingsvapen till armborst vi höll i. Vissa skulle till och med påstå att det inte var riktiga armborst vi använde. Det armborst jag slog världsmästaren med är gjord av dansk plast och jätteliten. Den sköt heller inga pilar utan ”studs”, de små ovala legobitarna med bara en plupp. De når kanske fyra meter. Kanske lite mer än fyra meter, men inte så mycket mer. De går heller inte att sikta med. Tummen är i vägen.

Men jag slog en världsmästare i en sport vi båda gillar. Skytte! Det är nästan så jag är stolt över mig själv. Förlåt Gustav, men jag måste ju få skryta åtminstone lite. Det var ju ändå ingen av oss som vann tävlingen ändå…

En afton i december, please let it snow…

Tomte av Lego

Trots att han är av dansk plast, och trots att han klätt sig för säsongen, så tror jag inte tomten är riktigt nöjd han heller… Foto av ”Joz” Jimenez från Flickr.com.

Det är den sjunde december, och det regnar ute. Jag vet inte hur det är för dig, men det där med julstämning är inte min starkaste känsla. Det är lite för varmt, grått och trist där ute för att jag ska bli sprallig.

Det är den sjunde december, och jag sitter vaken på övertid än en gång. En hundvalp i rummet bredvid har lite trassel med magen, och eftersom hon gnyr är väl valda delar av familjen vaken. Ikväll var det tydligen min tur.

Det är den sjunde december, och snart övergår den i den åttonde december. Det regnar ute, hunden gnyr och jag känner inte någon större julstämning. Jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det är min näsa som styr mitt känsloliv.

Trots att vi snart är en tredjedel in i juletid, är det lite svårt att ställa in julfeelingen. Speciellt när det lilla pruttmonstret ligger i rummet bredvid och sprider allt annat än juldoft…

Att bygga sitt andra advent

Det ska gå fort. Det ska bli rätt. Det är... Speed build!

Det ska gå fort. Det ska bli rätt. Det är… Speed build!

Nu är det tid för lite reklam. Såhär inför julens alla högtider finns det ett och annat trick för att familjen ska hållas samman, att låta den göra saker tillsammans. Vi har klassiska spel, vi har pussel, en och annan kanske bakar, och så kanske det sjungs i något hus.

Det går också att bygga lego. Mot varandra. Ett litet tävlingsinslag som kallas ”speed build”.

Sönerna har sin adventskalender, och såhär andra advent passade vi på att ge dem var sitt identiskt legoset av mindre sort. ”Klara, färdiga, gå!” Och därefter gäller det att bygga efter ritningen. Snabbt. Och rätt. Fort kan gärna bli fel, men då förlorar man också. Så det gäller att vara noggrann.

Den här gången var det ”bara” sönerna som byggde. Nästa gång vill jag också vara med!

En hobby som tar mig ut i världen

Selfie från Moulding Billund.

Ibland får man en möjlighet att göra något som man aldrig gjort förut. Som att åka till Billund utan barnen…

Det är så otroligt roligt att se ögon som tindrar. Inte bara på barn, utan även på vuxna. Under veckan som passerat har jag haft det stora nöjet att se små och stora barn njuta av att få vara… ja, barn helt enkelt.

En gång om året har jag och några likasinnade en utställning här på Gotland. Och jag skulle vilja påstå att det är en av de mest välbesökta och uppskattade utställningarna på hela året. Vad jag försöker berätta om är den stora legoutställningen på Fenomenalen Sience Center under skolornas höstlov. I år hade vi som huvudnummer skapat en 2,5 meter lång karta över Gotland, och som vanligt fanns det mycket att prata med besökarna om!

Bild på Visby från utställningen på Fenomenalen

Visby, en förvuxen men ändå liten del av Gotland.

Det var tredje året vi ställde ut, och gotlandskartan kommer att leva vidare ett tag till med bland annat en utflykt till Linköping nästa år och Swebricks stora event som genomförs där. Det roliga med utställningen är att se alla barns stora ögon över allt lego, och glimten i de vuxnas ögon för den nostalgitripp vi erbjuder. Och kanske för att de inser att om de här vuxna kan komma undan med att leka med lego i mogen ålder, så finns det väl inget hinder för dem själva?!?

Bild på deltagare under ett seminarium

Från ett seminarium om CB, Community Builds, där helheten förväntas vara så mycket större än delarna.

Men inte nog med det. Jag hade verkligen chansen att nörda ner mig ordentligt redan första helgen på lovet. Vi var nämligen några som valde att delta på en nordiskt legoevent i danska Give. Här samlades runt 130 norska, danska och svenska legoentusiaster för ett par dagars erfarenhetsutbyte. Den gotländska delegationen passade även på att hälsa på i Legos fabrik i Billund, för att få kliva in i det innersta where the shit happens!

Det blev en fantastisk helg i Give. Jag var till och med tvungen att ta anteckningar. För under seminariet om bildredigering insåg jag att tipsen jag fick var fullt ut tillämpbara även i jobbet. Jag tänker inte berätta varför, men framöver kommer några legobitar alltid att följa med i fotoväskan för en bättre kvalité på mina bilder.

Bild från tävlingen under eventet i Give, Danmark.

Mina motståndare i tävlingen. Jag gjorde skeppet och är sjukt nöjd. Men vann, det gjorde jag inte…

Jag hade dessutom turen att få delta i en tävling under lördagens middag. Slumpen valde mig att kämpa mot två andra swebrickare inför alla de övriga deltagarna. Jag är väldigt nöjd med tävlingen även om jag inte vann. Å andra sidan blev vinnaren så otroligt lycklig över vinsten. Jag skulle inte kunnat uppskatta den lika mycket som hen gjorde, och bara därför så vann rätt person.

Även i Give gick det att se hur det tindrade i ögonen på folk runt ikring mig. Lyckliga människor. Glada människor. Barnsliga människor. Men inte en enda omogen människa. Varken i Danmark eller på Fenomenalen.