Att döda sin älskling

Den här filmen, med Daniel Radcliffe aka Harry Potter, har inget med texten att göra. Men en sökning på "kill your darling" gav detta resultat, och på något vis är det ändå passande utifrån vad jag skulle ha skrivit om. Bland annat...

Den här filmen, med Daniel Radcliffe aka Harry Potter, har inget med texten att göra. Men en sökning på ”kill your darling” gav detta resultat, och på något vis är det ändå passande utifrån vad jag skulle ha skrivit om. Bland annat…

Ibland skriver man en text om något som man är intresserad av. Något som man reagerat på, och som ur djupet av ens själ är något som man måste berätta om. Men… så är det något som knyter sig!

Jag har skrivit en lång text ikväll. En text om hat och elaka människor. Om hur sociala medier kan användas till så mycket gott, men oftast används till ren skit. Om ”nyttiga idioter” som delar på nätet hej vilt, utan att tänka kritiskt eller… uttrycka någon hjärnverksamhet alls. Jag sticker ut hakan ordentligt med mina ord och stålsätter mig för eventuella reaktioner.

Det är bara ett problem med allt det jag skrivit ikväll…

..det är riktigt kasst! Faktiskt! Jag har flera kloka ingångar, fantastiska exempel, en och annan oneliner för att lätta upp stämningen, samt ett handfast case som verkligen sätter fingret på den ömma punkten. Och ändå är det jättedåligt!

Det gamla fina uttrycket ”kill your darlings” är något jag försöker hålla högt. Jag tror det är viktigt. Speciellt när du skriver så måste du vara beredd att stryka mycket av det du skrivit för att det ska bli bra. Testa det, och du kommer att inse värdet i ett annat gammalt och underbart citat. ”Förlåt för att brevet jag skriver blir så långt. Men jag har inte tid att göra det kort”.

Det får bli någon annan gång. Kanske jag kan ta mig tid och forma om den till något bra. Kanske jag kan få till ett positivt avslut på ett ganska dystert innehåll. Kanske…

Eller så begraver jag den här älsklingen. För alltid.

Mångfalden i Facebook, med Mångfald

En påminnelse om vad som hände idag för två år sedan. En av de viktigaste händelserna i mitt liv, och en av de mest givande!

En påminnelse om vad som hände idag för två år sedan. En av de viktigaste händelserna i mitt liv, och en av de mest givande!

Facebook är bra på en del saker, sämre på andra och ibland fenomenalt irriterande. Men så kommer då de där tillfällena när träffsäkerheten är på topp. Idag blev jag påmind om ”Gotland för Mångfald” , och fick tillbaka den där varma känslan i hjärttrakten igen.

Bilden föreställer det första ”riktiga” mötet dit alla intresserade kunde komma för att ventilera sina tankar och idéer inför den första manifestationen. Det var något av det häftigaste jag varit med om. Visst, de båda manifestationerna vi genomförde därefter var fantastiska. Men uppslutningen till just detta möte var mer än vad vi vågade hoppas på. Åtminstone blev jag glatt överraskad.

När jag såg bilden så var min spontana tanke ”Skit också, Vi skulle ha genomfört Manifestationen i år igen”. En naturlig reaktion, för det gav så otroligt mycket energi tillbaka. Och roligt var det. Plus utvecklande som bara den. Jag var väldigt långt utanför min komfortzon både när jag ställde mig framför människorna på det här mötet, som när jag stod på den riktiga scenen därefter. Det är liksom en sak att stå framför hundra kollegor och prata om gemensamma arbetsfrågor, men en helt annan att stå framför 50 personer som du kanske på sin höjd sett på bild i tidningen eller hört talas om.

Det var en helt fantastisk och nära nog overklig känsla att ta in och bearbeta!

Men jag ångrar inte beslutet att inte genomföra en manifestation till. Lika lite som jag ångrar att jag ställde upp från första början. Det är som sagt något av det roligaste jag någonsin gjort, och att tänka på det gör mig alldeles varm i hjärtat. Varje gång!

När bankens twitter är bättre än kundtjänst

Swedbank "pingades i tweeten efter" denna. Därefter följde en dialog som för en stund var positiv...

Swedbank ”pingades i tweeten” efter denna. Därefter följde en dialog som för en stund var positiv…

De senaste dygnen har jag varit i kontakt med Swedbank. I två olika ärenden. Och säga vad man vill, men de är väldigt duktiga på att svara via Twitter. Så bra att jag vill säga att de gör det bättre än vad deras kundtjänst är tillgänglig!

Den yngste försökte nämligen sätta in pengar i lördags. Insättningsautomaten gick sönder så han blev snuvad på sina pengar, och på kvittot stod det att vi skulle kontakta banken. Sagt och gjort. På måndagen hämtade jag sorken och åkte till banken. Klockan fyra. En måndag…

Kalla mig naiv, men jag trodde banken hade övergett det där med att stänga redan klockan tre. Så i affekt tweetade jag på vägen från den stängda porten. Och fick svar ganska snabbt. Lite ”goddag, yxskaft” visserligen, men ändå ett svar.

Några turer senare tipsades jag att ringa kundtjänst. Lite pinsamt att jag inte tänkte på det innan, men där var det å andra sidan också tvärnit. Jag behövde ”min femsiffriga kod”. Vilken jäkla kod? Den enda kod jag kan är mer än åtta tecken lång. Det hjälpte inte ens att logga in på Swedbanks app och klicka sig vidare till telefonnumret som presenterades där.

Jag vet, det var en chansning med appen. Men jag tänkte att om jag ringer via den, inloggad genom fingeravtryck och allt, så kanske min information följde med. Så enkelt var det ju såklart inte.

Men till sist chansade jag på en sifferkombination. Och prickade rätt. Därmed kunde jag göra en felanmälan och hoppas nu att sonen ska få tillbaka sina 150 kronor. Jag är inte riktigt säker på om det var värt all tid jag lade ner på detta. Nästa gång kanske jag struntar i det, ger sorken ersättningen ur egen ficka, och gör något vettigare med mitt liv.

Eller inte, för här snackar vi principer. Och stålar!

Det andra ärendet? Det handlade om att Apple hade tagit bort Swish från App Store. TwitterSwedbank var snabba på att svara här också, men det är en helt annan story…

När traditioner blir nya, och sällskapet regerar

På väg för att föra en tradition vidare. Mitt på Gotland.

På väg för att föra en tradition vidare. Mitt på Gotland.

Vi är på väg. Men vi ska inte så långt, bara till syrran i Roma. Traditioner är ju till för att hållas, och vid sidan om julafton har just den här kvällen seglat upp som en favorit.

Anledningen till träffen är kanske inget att hänga i julgranen precis. Ja, jag vet att jag är pretto, grinig och tvär. Men melodifestivalen är väl kanske inte min främsta tekopp. Däremot är möjligheten att träffas, över tre generationer, fantastiskt roligt. Det är till och med så det överglänser tävlingen i Globen.

Det är också extra roligt att även vi före detta exilgotlänningar kan vara med. Traditionen är äldre än den tid vi haft som boende på ön, och vi har tidigare bara varit med en endaste gång. Och det var inte ens hemma hos syrran utan hos hennes svärföräldrar. Det var då jag och den förstfödde satt uppe i svågerns pojkrum och lekte med hans Lego istället för att titta på mellon.

Nu har vi lämnat Visby, så det är bäst att jag avslutar det här inlägget. Facebook får ta över kvällens rapportering