Hur går vi vidare nu? Rör vi oss som små ljus i mörkret, eller är vi ljuset som lyser upp?
Lider lite av reaktionerna på nyheten från igår. Jag har fått mer input idag, både med- och mothugg, och lite att tänka på i största allmänhet. Trådarna blev långa och mer eller mindre innehållsrika på Facebook. Lite emotionellt det också…
Så… hur anpassar jag mig till mina nya kunskaper och går vidare med livet nu?
Jag skrev av mig på Twitter tidigare ikväll. Men det räckte inte, så därför slösar jag tid med att skriva denna text. Det är ju fan att jag över huvud taget ska behöva göra detta 2017!
Jag blev uppriktigt ledsen över dagens nyhet. Nazister vill ha utrymme i Almedalen. Mitt under Politikerveckan, världens största praktexemplar för demokrati. Det är då som de som hatar demokrati vill få utrymme. Det gör mig ledsen. Och arg!
Det finns ingen anledning till varför de ska få tillgång till denna ynnest. Inte om man värdesätter demokratin. Ja, alla har rätt till en åsikt och jag tillhör dem som kämpar för rätten till detta. Jag vill till och med kämpa för de som själva kallar sig fienden till denna rättighet. Det är deras rätt i ett fritt, demokratiskt samhälle. Men jag vägrar att hålla med dem. Det är min rätt!
Och att delta i Politikerveckan är ingen rättighet. Det är en skyldighet att försvara den demokratiska idén!
Politikerveckan i Almedalen är en fantastisk demokratisk manifestation. Därför ska vi slå vakt om den, och det innebär att vi faktiskt säger nej tack till till våldsextremistiska terroristorganisationer. Bara för att tjänstemän vid Region Gotland inte kan se några regelmässiga hinder, och att polisen inte finner några direkta säkerhetsanledningar att säga nej, så behöver inte arrangörerna säga ja till detta. Det beslutet är Region Gotlands politiska partier att ta. Det är deras rätt som arrangörer.
Det är fan i mig deras skyldighet att besluta om!
Idag nåddes vi av en annan nyhet, att 127 författare tackar nej till Bokmässan i Göteborg. De bojkottar mässan därför att arrangörerna välkomnar ett förlag som stöder och backar upp nazismen. Det innebär att bokmässan utarmas, och jag vill inte att detta ska hända Politikerveckan.
Eva Nypelius och Björn Jansson leder våra två största lokala partier. Alla partier i fullmäktige, som Socialdemokraterna, Centern, Miljöpartiet, Moderaterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Feministiskt Initiativ och, tro det eller ej, Sverigedemokraterna, har nu möjlighet att ta avstånd från nazism och våldsbejakande terrorism.
Ta den möjligheten. För Gotlands skull. För Politikerveckans skull. Men framförallt för anständighetens och medmänsklighetens skull!
Det är viktigt att belysa problem. Men säkerställ att det verkligen är problemet du belyser, och inte ett symptom på ett mycket värre problem.
Allvarligt talat trodde jag vi begravt den här debatten. Den är över två år gammal. Jag trodde vi gått vidare och siktat in oss på de verkliga orsakerna. Att vi lyft oss lite, släppt symptomjakten till förmån för de verkliga problemen. Men så ramlar vi ner i alarmisternas hjulspår igen…
P4 Gotland intervjuade idag ”Åse Victorin, specialist i barn- och ungdomsmedicin, skolläkare och föreläsare” som det står på deras hemsida. Och jag ska absolut inte ta ifrån henne den kunskap hon besitter, och mycket av problemen hon ser bland ungdomarna är mycket riktigt ett problem. Men bara det att hon, och programledaren, använde sig av just ordet ”skärmtid” räckte för att slå på varningsljuset hos mig.
”Skärmtid” är förmodligen en av de dummaste och mest felaktiga uttrycken som finns vad det gäller människors användning av informationsteknologi. Och detta slarvigt använda ord används nästan uteslutande för att beskriva något negativt. Något katastrofalt. Något… alamistiskt!
Fråga dig själv; Vad är ”skärmtid”? Är det den tid du sitter lutad över din telefon? Är det när du tittar på din surfplatta? Eller datorn? Är det datorn och allt som har med internet att göra? Är det när du skriver ett brev? Tittar på film? YouTube? Spelar spel som Tetris, eller Counterstrike?
Vad är skärmtid?
Är boken en skärm? Tidningen? Är det skillnad om boken eller tidningen läses på en läs- eller surfplatta? Åse Victorin sade, som jag uppfattade det, att all ”skärmtid” verkligen var all ”skärmtid” oberoende vad du gör. Är då en film skadligare att se på en datorskärm jämfört med att se samma film på din teve? Eller att gå på bio och stirra på en 15 kvadratmeter stor skärm två timmar i sträck?
Jag tror inte på detta. Det finns åtminstone två mycket viktigare frågor. Den ena är hur länge du gör något. Den andra är vad du gör. Allt är skadligt i för stora mängder. Och det är, i längden, skadligare att spela ”stressiga” spel jämfört med ”lugna” diton. Ingen, absolut ingen, mår bra av stresspåslag flera timmar om dagen alla dagar i veckan.
Därefter har vi nästa nivå. En ännu viktigare nivå. Det är föräldrarnas ansvar över sina barn. Föräldrars medvetenhet om vad barnen gör, vilka spel de spelar och vilka kontakter de har på nätet är lika viktigt där som i det verkliga livet. Precis som i det verkliga livet påverkas också barnen av sin livssituation, och det kan vara precis lika mycket verklighetsflykt att börja ta droger som att fly in i en annan fiktiv värld. Det tillfredställer precis samma beroendecentrum i hjärnan och det är precis lika lätt att trilla in i vilken av dessa beroenden om barnet har anlag för detta.
Att prata om ”skärmtid” och hur skadligt det är, är som att prata om hjul och mena att det är farligt. Precis så dumt och uddlöst är det, och jag önskar att media kunde låta bli att ge dumheten näring och istället prata om hur vi tar hand om våra barn på bästa sätt.
Eller prata med våra barn!
För den nyfikne finns det hur mycket som helst på nätet, och länkar i länkarna. Följ tråden Emanuel Karsten hade på sitt Twitter, eller vad kommunikationsbyrån Salgado skrev så sent som i februari i år.
Man kan gå långt i sitt liv. Fast ibland är det skönt att få skjuts…
Det enda vi med säkerhet vet, det är att vi inte har en aning om vad framtiden har på gång för oss. Om någon till exempel skulle ha berättat för mig för fem år sedan att jag med jämna mellanrum skulle pilgrimsvandra så hade jag knappast trott dem. Om någon för bara lite drygt två år sedan skulle påstå att jag varje morgon skulle kliva upp i svinottan och ta en rask morgonpromenad, oavsett väder, skulle jag tro att de var galna.
Men dåtidens framtid har omvandlats till dagens verklighet. Jag jobbar på ett ställe där pilgrimsvandringar är en realitet (och en del av företagshälsovården), och en läkare lyckades skrämma upp mig tillräckligt för att åtminstone till en viss del följa hälsorådet. Så framtiden hade verkligen överraskningar beredda för mig.
Sedan är det lite extra roligt att i stort sett de enda gångerna jag inte tar min morgonpromenad är just samma dagar som jag ska pilgrimsvandra. Man måste ju unna sig att skolka lite från plikterna ibland.
Och har man tur får man åka museijärnväg tillbaka samma väg som man just gått…