Om konst är ett hantverk, vilket hantverk kallas konst?

Allt som inte går att laga med silvertejp, det ör trasigt på riktigt. Men det är också bra för att jålla saker på plats medan något härdar...

Allt som inte går att laga med silvertejp, det är trasigt på riktigt. Men det är också bra för att hålla något på plats medan något härdar…

Jag tror att det finns en konstnär i oss alla. Det är bara det att hos vissa är det inte så självklart var konsten gömmer sig. Ligger det i bilden? I musiken? Eller i något annat? Själv lutar jag åt att min konstnärlighet till viss del ligger i variationen. För att inte tala om verktygen!

Som barn ritade jag. Ofta och mycket, och då helst med blyertspennan som verktyg. Lite senare blev det med en viss dragning åt tusch (eller snarare spritpennan, vilket kanske inte var fullt så lyckat på pojkrummet med näsan 20 centimeter från papperet) vilket kunde bero på 70-talets svartvita serietidningar. Som nybliven vuxen kom datorerna in i min värld, och där har jag hållit mig till stor del kvar i mitt yrkesverksamma liv. I såväl bild som text.

Men sedan 15-20 år tillbaka har verktygen blivit fler. De har dessutom blivit lite traditionella åt det handgripliga hållet. Idag jobbar jag mer med verktygen från snickarboden än vad jag gör med papper och penna. Hammare, skruvdragare, lite el och kopparrör. Arkitekten som jag pluggade för att bli, blev lite mer händigare än vad som var tänkt från början.

Idag är jag och familjen inne på vårt andra hus. Vi har tidigare också rustat upp två av stugorna svärföräldrarna hade strax norr om Åkersberga. Och stugan i Västergarn. Den som vi fortfarande kallar ”Rucklet” trots att mycket tid och kraft lagts ner där. Vi ska heller inte glömma vår första, gemensamma lägenhet i Sundbyberg, där vi tillsammans tog våra första stapplande steg in i renoveringsträsket.

Men jag kan absolut inte kalla mig för hantverkare. Idag har däremot konstnären i mig lekt med lite kakel, konstruktionslim, hovtång och vinkelslip. Egna verktyg och egna idéer. För mitt eget välbefinnande.

För… Visst jobbar man som bäst när man jobbar för att tillfredsställa konstnären inom sig?

Medan vi väntar på dödsannonsen…

Egentligen är det en deckare. En spännande berättelse om relationer, ondskefulla fiender och turerna inför ett förestående dödsfall. En invecklad intrig där de många redan pekat ut mördaren och alla vet vem offret är redan från sidan ett. Ett offentligt dödsfall där offret i realtid själv refererar sin egen död!

Skärmdumpar från tidningssajterna.

Några väl valda skärmdumpar av de fyra största tidningsdrakarna, kvällen den 5 juli 2015.

Någon deckare är det ändå inte. Inte ens en kriminalroman eller någon ”pulp fiction”. Det handlar om vad som kallas ”gammelmedia” och det faktum att förändringens vindar inte riktigt når in i redaktionernas tankevärld. Eller rättare sagt inte når in i mediahusens affärskorridorer.

Jag är långt ifrån först med denna tanke. Ärligt talat har många redan sagt det mesta och det bästa om hur internet påverkar medievärlden. Men i synnerhet två händelser under politikerveckan i Almedalen gav åtminstone mig en känsla av att något är så väldigt fel med dagens media. Samtidigt… tror jag att lösningarna ligger närmare redaktionerna än vad de vill inse. Vi har faktiskt ett exempel här på Gotland. Ett exempel jag tror kommer klara sig och rida som Lucky Luke rakt mot den nedåtgående solen där borta i sin Horisont.

Idag är internet mediekanalen nummer ett för en växande del av befolkningen. Bloggar. Facebookuppdateringar. Twitteroneliners. Fotomontage. Videosnuttar. Internet har givit alla chansen att nå ut med det de vill säga till en historiskt sett otroligt låg kostnad. Aldrig tidigare har det varit så billigt att nå så många så snabbt. Detta används av kungahus, politiska partier, organisationer och företag som på så sätt försöker ”äga” och odla sin egna image. Av samma anledning hittar vi här också diktaturer, kriminella organisationer, terrorister och smugglare av såväl människor som droger och vapen. Internet är en kanal. Det är människorna som fyller kanalen med innehåll.

Här hittar vi även gammelmedia, ofta i en bantad version av vad som senare sänds eller trycks, som försöker vara en del av ovanstående för att smälta in och plocka trafik via klicksuccéerna. I bästa fall fungerar internet för media som ett uppslagsverk och informationsnätverk. I sämsta fall som clickbait och ren omedveten desinformations- och ryktesspridare.

Den första av mina två reflektioner handlar om vad vi idag kan läsa om i våra dags- och kvällstidningar. Ja, det finns nyheter också. Ja, det finns grävande scoops. Men där finns även en växande mängd… superstressad utklämd skit! I värsta fall hittar du den bästa samhällskritiken på seriesidan. I jakten på lönsamhet görs snabba nyhetsknäck utan analys eller bakgrundskoll, allt för att fylla ut mellan annonserna. Tack vare en gedigen erfarenhet kan ändå redaktionerna hantera detta då de känner sin målgrupp. De vet att världen inte är svart eller vit. Den är även rosafluffig, och det gäller att bejaka läsarna med en lagom dos av varje. En tiondel vitt. En tiondel svart. Och åtta delar konsumentanpassat dravel.

Det är i mycket just det rosafluffiga jag möttes av när det gällde rapporteringen från Almedalen i år. Där var det mer fokus på vad folk hade på sig och vem man träffade på Visbys gator, än vad som egentligen sades på seminarierna och i talarstolarna. Till exempel skulle det året ha funnits fem seminarier om mångfald under almedalseckan. Tre av dessa med kyrkan som avsändare. 2015 var det runt tre hundra olika träffar på temat. Lite minera än en tiondel av programmet. Jag tycker inte ökningen syntes i mediabevakningen.

Reflektion två, som på sätt och vis bara understryker ovanstående, är ”scoopet” om miljöpartiets Åsa Romsons så kallade skämt om koncentrationslägret Auswischs placering. Egentligen skulle den virala utbredningen, eller rättare sagt placeringen, av detta vara mer intressant för media att gräva i. Det kanske skulle leda till ett och annat avslöjande om människor som hatar på nätet. Istället stämde media i bäcken utan att i vissa fall ens kolla upp när, var och varför språkröret sade detta.

Det är därför gammelmedia blir lika ointressant som ”nyheterna” du hittar i ditt facebookflöde. Och lika trovärdigt. Det är nämligen här gammelmedia gräver sin egen grav. ”Om det står i tidningen så måste det vara sant” har kanske aldrig varit en sanning. Men idag skulle jag vilja påstå att det är viktigare än någonsin. Aldrig tidigare i historien har källkritiken varit så viktig som nu. Aldrig tidigare har journalistiken i just gammelmedia saknat så mycket trovärdighet som just nu. Aldrig tidigare har så många velat betala så lite för vad som är sant eller falskt!

Tyvärr har inte heller jag en lösning. Den som kommer på det kommer bli ruskigt rik. Jag tror däremot att framtiden ligger i ett första vägskäl. Den ena vägen är att fortsätta tillfredsställa så många som möjligt och därmed tappa relevans. Den andra är att börja fokusera på innehållet och bli trovärdiga. Den första vägen är kortsiktig och den mest inkomstbringande. Den andra är en långsiktig investering med en troligtvis liten men stadig avkastning. För hur mediahusen än tänker finns det bara en sak som är säker; medievärlden förändras och det gäller att anpassa sig till verkligheten istället för att försöka anpassa verkligheten. Annars gräver media sin egen grav, refererar sin död, och publicerar den såsom sitt sista andetag på nätet.

Med rubriken ”Jag dog. Du kan aldrig gissa vad som hände sen…”!

Att finna sig, att finna orden, att finna förvåningen…

Bild från "Ei häude på Fäi-Jakå"

Här har pappa Tommy (som spelar lektor ”Masse” Klintberg) ännu båda fötterna förankrade i backen. På scenen ovanför mamma Ingrid och Evert Jansson som Fäi-Jakå och hustrun Anne.

Det händer i stort sett aldrig! Inte sedan småskolan. Ni vet, när någon sade något till en, på skämt eller i värsta fall för att vara elak, och det enda man lyckats kläcka ur sig var något i stil med ”ska du säga, du din… din… fubbrik!”. Det är väldigt sällan jag finner rätt ord i rätt tid.

Ibland kan jag dock vara lite klipsk. Till och med lite snabb i skallen. Jag kan ibland leverera ett svar som faktiskt är lite roligt och träffande. Ofta sker det dock på bekostnad av mig själv och mina egna tillkortakommanden. Missförstå mig inte nu, för jag bjuder så gärna på mig själv och just mina tillkortakommanden. Jag är faktiskt lite tillfreds med just dessa. Det är bara det att jag tycker själv att jag så sällan lyckas vara rapp i käften när det verkligen gäller!

Men skam den som ger sig, och jag lyckades faktiskt i förra veckan. Så pass att jag ”snurrade upp farsgubben på hockeyläktaren” så att säga.

Just i torsdags, dagen innan midsommarafton, så var jag och hela familjen i Lau och såg ”Ei häude pa Fäi-Jakå”. Jag såg den aldrig i uruppställningen 2009, men det var en föreställning där jag lugnt kan säga att jag inte behövde skämmas för mamma och pappas insatser på scenen. Okej, jag blev mäkta stolt över vad de gjorde där uppe. Märkligt nog lyckades det stilla regnet som kom och gick under föreställningen med konststycket att pricka ögat precis efter slutscenen. Och nästan direkt därefter även i det andra ögat också. Just när de tackade publiken och allt.

Jäkla regn!

Men det var inte det jag hade tänkt att berätta. Det var nämligen så att en röd tråd igenom hela föreställningen är huvudpersonernas velande fram och tillbaka om ifall Fäi-Jakå och hans fru Anna ska eller inte ska emigrera till Amerika. Det ältas gång på gång men aldrig får de tummen ur. Och det var ju tur, för hade de flyttat hade inte breven skrivits som hela pjäsen bygger på. Om inte om funnits. Ni vet…

Efter pjäsen blev det lite mingel, lite gotlandsdricke och en chans att få köpa lite material från Gutamålsgillet på plats. Plus utlottning av nämnda material. På programmet fanns det nämligen ett lottnummer, så alla hade chansen att vinna. En av vinnarna var Johan Larsson, just nu den kanske mest kände lausorken i världen. Som hockeyspelare med såväl den ena som den andra foten i NHL kunde inte farsgubben, som var vinstutdelare (jag tycker jag känner igen det uppdraget i kombination med gubben. Önskar jag kunde komma på hur), låta bli att kommentera. Så det blev lite extra om hur priset, en karta över Gotland med alla socknarna på gutamål, skulle göra sig i omklädningsrummet ”over there”. Samt lite frågor om ifall Johan nu var hemma för att hjälpa till med skörden, om han skulle vara med i Stångaspelen i år igen och hur det gick med karriären i övrigt. Först därefter fann sig pappa lite och passade på att förklara vem och vad Johan var känd för, ifall någon inte skulle ha en aning om detta. Det där gick pappa igenom som hastigast. Lite sådär som om det väl inte var hela världen ändå. Egentligen.

”Men han kom i alla fall till Amerika!” sade jag då. Högt och tydligt så alla hörde. Även farsgubben.

”Jo jo, han kom till Amerika” svarade han som på ren rutin. Pappa var redan på väg i tanken till andra saker.

”Jo, det gjorden han…”

Just där kunde man riktigt se hur polletten trillade ner i rätt minnesbank. I samma fack som manuset för ”Ei häudet pa Fäi-Jakå” låg i. Fäi-Jakå, som i manuset hade ältat sida upp och sida ner om det här med att ta sig hela vägen till Amerika. Men som aldrig lyckades ta sig dit.

”Jo just det ja. Johan tog sig faktiskt hela vägen till Amerika” utbrast farsgubben, log med hela ansiktet och tittade nästan lite förvånat på mig. ”Det gjorde han”.

Inte nog med att jag för en gångs skull, i det rätta ögonblicket, lyckades säga något vitsigt. Jag lyckades till och med rubba en rutinerad estradör som pappa till att komma av sig. När han är i sitt esse.

Överraskade honom på ett positivt sätt ska ska kanske tilläggas. Det var trots allt han som tyckte att jag borde skriva ner detta!

”Ei häude på Fäi-Jakå”

Jag lyckades hålla mig från att blogga efter #Blogg100 i en vecka. Sedan bad farsgubben mig om hjälp med att sprida lite info om pjäsen med samma namn som här ovan. Och vem är jag att neka honom en tjänst?

Så gick det till när Jakob Karlsson blev Fäi-Jakå med gotlänningarna…

Bild från pjäsen "Ei häude på Fäi-Jakå"

”Ei häude på Fäi-Jakå” återuppstår på gården Fie i Lau. I rollerna syns från höger lektor Mathias Klintberg, Jakob ”Fäi-Jakå” Karlsson, hans hustru Anne och till vänster brodern Karl-Niklas vilka spelas av Tommy Wahlgren, Evert Jansson, Ingrid Wahlgren och Arne Olsson.

Mathias Klintberg (1847-1932) var lektor vid läroverket i Visby. Han föddes i prästgården i När och tillbringade alla sina somrar i När och Lau. Han var intresserad av det mesta, inte minst av det ålderdomliga språk som talades i socknarna på sydöstra Gotland. Klintberg ville göra en insats för att bevara språket, gutamålet, för framtiden. Under sina somrar i När och Lau träffade han bonden vid Fie i Lau, Jakob Karlsson (1857-1933).

Klintberg förstod att Jakob var en begåvad person med god formuleringsförmåga så han bad honom att berätta om livet i hembygden på sitt gutamål, i brev till lektorn i Visby. Med start 1889 kom det att bli hela 262 brev.

Dessa brev ligger till grund för det vi idag vet om gutamålet, särskilt i den dräkt som talas på sydöstra Gotland. Allt samlat i den 26 band stora Ordbok över Laumålet. Mängder av ord och uttryck blev därmed bevarade för framtiden men också kunskapen om hur man levde, vad man talade, diskuterade och drömde om på den gotländska landsbygden under årtiondena kring förrförra sekelskiftet.

Vi hoppar fram till 1990-talet då man inom Gutamålsgillet tar sig an uppgiften att ge ut Jakob Karlssons brev i bokform, ett omfattande och gediget arbete som resulterar i två tjocka volymer Fäi-Jakås fyst brevi och Flair brev fran Fäi-Jakå. Böckerna och en lång serie radioprogram om breven och gutamålet gjorde Jakob Karlsson från Fie i Lau känd som Fäi-Jakå för gotlänningarna.

2009 är det urpremiär på en teaterpjäs av Eva Sjöstrand. Ei häude pa Fäi-Jakå ges på Fäi-Jakås hemmaplan, på gårdplanen vid Fie. Pjäsen har breven som utgångspunkt och får emigrationen från Lau som en röd tråd. Här hör vi om Fäi-Jakås dröm om Amerika tillsammans med sin bror Karl-Niklas, Jakobs hustru Annes motstånd, men också hennes kärlek till hembygden. Därtill skrönor och kommentarer till livet i Lau.

Nu på midsommardagen är det nypremiär och under tio föreställningar får man chansen att uppleva teatern och en rad kringarrangemang på gården i Lau.

Mathias Klintberg finns med i pjäsen som en slags spelledare och Klintberg förklarar också uttryck och ord vilket gör pjäsen förståelig även för den som inte kan ett ord gutamål. Spelmansmusik, utställningar och blotta närvaron på en genuin gotländsk gård gör ett besök vid Fie till en helhetsupplevelse.

FAKTA:
Pjäsens titel: Ei häude pa Fäi-Jakå med undertiteln Någ skall´n prat um mens fisken sjaudar

Arrangör: Gutamålsgillet. Pjäsen spelas vid Fie i Lau vid tio föreställningar 20 juni till 28 juni 2015 med dubbla föreställningar 21.6 och 27.6. Biljetter säljs hos Lärbro Café&Bar, Wessman&Pettersson och GotlandsMedia i Visby, Närbodi och Hemse Krut&Pappershandel.

Författare: Eva Sjöstrand
Regissör: Örjan Herlitz

Jakob ”Fäi-Jakå” Karlsson Evert Jansson
Anne, hans hustru, Ingrid Wahlgren
Karl-Niklas, hans bror, Arne Ohlsson
Lektor Mathias Klintberg Tommy Wahlgren

Spelmannen Jakob Niklas Alfvegren Torsten Nilsson

Mer information om historien och teatern får man via 070-545 12 82 (Tommy Wahlgren)