Här har pappa Tommy (som spelar lektor ”Masse” Klintberg) ännu båda fötterna förankrade i backen. På scenen ovanför mamma Ingrid och Evert Jansson som Fäi-Jakå och hustrun Anne.
Det händer i stort sett aldrig! Inte sedan småskolan. Ni vet, när någon sade något till en, på skämt eller i värsta fall för att vara elak, och det enda man lyckats kläcka ur sig var något i stil med ”ska du säga, du din… din… fubbrik!”. Det är väldigt sällan jag finner rätt ord i rätt tid.
Ibland kan jag dock vara lite klipsk. Till och med lite snabb i skallen. Jag kan ibland leverera ett svar som faktiskt är lite roligt och träffande. Ofta sker det dock på bekostnad av mig själv och mina egna tillkortakommanden. Missförstå mig inte nu, för jag bjuder så gärna på mig själv och just mina tillkortakommanden. Jag är faktiskt lite tillfreds med just dessa. Det är bara det att jag tycker själv att jag så sällan lyckas vara rapp i käften när det verkligen gäller!
Men skam den som ger sig, och jag lyckades faktiskt i förra veckan. Så pass att jag ”snurrade upp farsgubben på hockeyläktaren” så att säga.
Just i torsdags, dagen innan midsommarafton, så var jag och hela familjen i Lau och såg ”Ei häude pa Fäi-Jakå”. Jag såg den aldrig i uruppställningen 2009, men det var en föreställning där jag lugnt kan säga att jag inte behövde skämmas för mamma och pappas insatser på scenen. Okej, jag blev mäkta stolt över vad de gjorde där uppe. Märkligt nog lyckades det stilla regnet som kom och gick under föreställningen med konststycket att pricka ögat precis efter slutscenen. Och nästan direkt därefter även i det andra ögat också. Just när de tackade publiken och allt.
Jäkla regn!
Men det var inte det jag hade tänkt att berätta. Det var nämligen så att en röd tråd igenom hela föreställningen är huvudpersonernas velande fram och tillbaka om ifall Fäi-Jakå och hans fru Anna ska eller inte ska emigrera till Amerika. Det ältas gång på gång men aldrig får de tummen ur. Och det var ju tur, för hade de flyttat hade inte breven skrivits som hela pjäsen bygger på. Om inte om funnits. Ni vet…
Efter pjäsen blev det lite mingel, lite gotlandsdricke och en chans att få köpa lite material från Gutamålsgillet på plats. Plus utlottning av nämnda material. På programmet fanns det nämligen ett lottnummer, så alla hade chansen att vinna. En av vinnarna var Johan Larsson, just nu den kanske mest kände lausorken i världen. Som hockeyspelare med såväl den ena som den andra foten i NHL kunde inte farsgubben, som var vinstutdelare (jag tycker jag känner igen det uppdraget i kombination med gubben. Önskar jag kunde komma på hur), låta bli att kommentera. Så det blev lite extra om hur priset, en karta över Gotland med alla socknarna på gutamål, skulle göra sig i omklädningsrummet ”over there”. Samt lite frågor om ifall Johan nu var hemma för att hjälpa till med skörden, om han skulle vara med i Stångaspelen i år igen och hur det gick med karriären i övrigt. Först därefter fann sig pappa lite och passade på att förklara vem och vad Johan var känd för, ifall någon inte skulle ha en aning om detta. Det där gick pappa igenom som hastigast. Lite sådär som om det väl inte var hela världen ändå. Egentligen.
”Men han kom i alla fall till Amerika!” sade jag då. Högt och tydligt så alla hörde. Även farsgubben.
”Jo jo, han kom till Amerika” svarade han som på ren rutin. Pappa var redan på väg i tanken till andra saker.
”Jo, det gjorden han…”
Just där kunde man riktigt se hur polletten trillade ner i rätt minnesbank. I samma fack som manuset för ”Ei häudet pa Fäi-Jakå” låg i. Fäi-Jakå, som i manuset hade ältat sida upp och sida ner om det här med att ta sig hela vägen till Amerika. Men som aldrig lyckades ta sig dit.
”Jo just det ja. Johan tog sig faktiskt hela vägen till Amerika” utbrast farsgubben, log med hela ansiktet och tittade nästan lite förvånat på mig. ”Det gjorde han”.
Inte nog med att jag för en gångs skull, i det rätta ögonblicket, lyckades säga något vitsigt. Jag lyckades till och med rubba en rutinerad estradör som pappa till att komma av sig. När han är i sitt esse.
Överraskade honom på ett positivt sätt ska ska kanske tilläggas. Det var trots allt han som tyckte att jag borde skriva ner detta!