Barnsliga drömmar och vuxna jobb

Den store har blivit större. Nu testar han sitt drömjobb!

Den store av de små har blivit större. Nu testar han sitt drömjobb!

”Vad ska du bli när du stor?” Det är något jag aldrig får höra numera. Nu är jag ju vuxen, och då förväntas jag ha blivit det jag ville. Eller… åtminstone vad jag ville bli när jag väl blev gammal nog att jobba för det.

”Vad ska du bli” är frågan som barnen får. Inte vi vuxna. Och vad vi ville bli när vi var små har ofta inte så mycket att göra med vad vi blev när vi blivit det. Eller något sådant. Vart jag vill komma är att jag ville en gång i tiden bli arkitekt. Jag började till och med att utbilda mig till det. Jag gillade ju att rita. Men blev jag någonsin det jag ville bli?

Näpp!

Nu är det inte meningen att låta bitter. Långt därifrån. Jag har haft en fantastisk resa genom alla mina jobb. Och jag har faktiskt haft lite nytta av att kunna läsa och förstå arkitektritningar. Jag blev ju kommunikatör för en av Sveriges största fastighetsbolag.

Idag har vår äldste son haft sin första dag som prao. På en arkitektfirma i Visby. Han vill bli arkitekt precis som far sin. Eller författare. Han är jättebra på det också. Men just nu lutar det åt att han blir arkitekt, och det intryck grabben fick av sina handledare lär nog cementera den drömmen. Sonen var eld och lågor efteråt. Glad och stolt. Och massor med erfarenheter rikare!

”Vad ska du bli när du blir stor” kommer jag aldrig få höra igen. Men vår Hampus kommer vara snabb i sitt svar.

När avstånden spelar mindre roll

Fantastiska kommunikationer. Men en otrolig tidstjuv.

Fantastiska kommunikationer. Men en otrolig tidstjuv.

Det finns en viss risk att det jag har att säga ikväll redan är sagt. Att jag av och till genom åren nämt detta, och att jag är fullt medveten om att jag riskerar bli lite tjatig?

Det är bara det att jag ibland blir glad i hela huvudet över att bo på Gotland!

Jag vet att kommunikationerna här står i djupaste, nattsvarta skuggan jämfört med lokaltrafiken i stockholmstrakten. Att du nästan måste ha egen bil eller annat transportmedel för att kunna förflytta dig från punkt A till B på ön. Samtidigt… är allt så nära så det nästan är löjligt.

Allt, och då menar jag verkligen allt, på fastlandet tog en evinnerlig tid. Handla. Tanka bilen. Svänga förbi svärföräldrarna för att ge katterna mat. Allt tog märkligt nog löjligt lång tid! Tunnelbanan från Hallonbergen till Kungsträdgården tog typ en halvtimme. Plus väntetid på perrongen. Plus promenaden till stationen.

Visst tar det lite tid att ta sig här på ön. Visst är kommunikationerna inget att hänga i julgranen. Men när mamma ringer och behöver hjälp med datorn är jag där på dryga tio minuter. Behöver svärisarna ha hjälp med katterna klockar vi in resan på 13 minuter från dörr till dörr. Och här om helgen tog vi en sväng förbi Hemse bara för att gumman köpt något på nätet.

Okej, att köra till Hemse tar faktiskt en stund. Men ändå. Det finns ytterligare en faktor som är helt suverän med ön. Du träffar folk. Nästan hela tiden. Och kan hjälpa till.

Jag hjälpte mamma med just datorn kväll. På vägen hem körde jag ikapp en kollega som var på väg hem efter ett möte. Så han fick skjuts, även om han skulle åt mitt motsatta håll.

Bara för att jag kan. Och för att jag blir glad i hela huvudet av det!

I en radio nära dig finns jag nära min barndom

Jag var i radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon.

Jag var i, eller heter det på, radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon. Killen längst ut heter Patrik Silvereke och är musiker och han har något roligt på gång med Christer på fredag.

I don’t want to brag, men jag var på radion i förmiddags. Och den här bloggposten kommer innehålla en hel del gotländsk namedropping, så om ni inte gillar sånt så finns det säkert något annat intressant ni borde göra nu.

Det är faktiskt riktigt kul att vara med i radion, men ibland har jag varit nervös innan. Som idag då jag blev intervjuad av Joakim Åstrand. Jag tror jag aldrig intervjuats av honom tidigare. Förra gången jag var nervös var när jag första gången intervjuades av Lasse Ahnell, och jag lovar att när jag snackat med Gunnel Wallin så har det också känts. Det är nästan lite genant…

Det är ju så att jag har en liten historia med gotlandsradion. Jag är ju liksom uppvuxen i studion på Specksrum. Jag har sprungit runt och vässat journalisternas blyertspennor som barn. Jag har sett till att de kunnat återanvända gamla nagraband (jo, jag tror rullbanden kallads så), och jag har faktiskt extraknäckt som sportgurka för länge sedan.

Vet du inte vad en sportgurka är tänker jag inte berätta det. Du får googla…

Nu sitter det inte längre reportrar i en studio på Specksrum. Och det är inte många kvar av farsgubbens gamla jobbarkompisar i de ”nya” lokalerna på A7. Men jag är fortfarande full av respekt för dessa människor, och det är en respekt som troligen aldrig kommer släppa. Det är… kul att intervjuas av dem. Det är kul att prata med dem över huvud taget, och kanske är det en liten trygghet som gör sig gällande.

Det känns lite vanskligt i min roll som kommunikatör, men oavsett vad min nervositet beror på så backas klockorna lite i mitt huvud varje gång jag hamnar i dessa situationer. Jag känner mig lite yngre. Och jag känner att jag borde hitta på något bus i en studio.

Eller knyta ihop någons skosnören

Länk till radiointervjun hittar ni i början av texten. Saknar ni möjligen något om Henrik Wallenius i texten? Han tillhör också ”gänget från förr”, men… jag har önnu inte intervjuats av honom. Så jag har ännu ett tillfälle att se fram emot. Och bli nervös inför!

Är slutet på regnbågen Gotlands framtid eller fall?

Vattnet är en bristvara på Gotland just nu. Kommer slutet på regnbågen bokstavligen förvandlas till guld i framtiden?

Vattnet är en bristvara på Gotland just nu. Kommer slutet på regnbågen bokstavligen förvandlas till guld i framtiden?

Så kom då äntligen regnet. Missförstå mig inte nu, för jag vill verkligen ha en solig och varm sommar. Men ett och annat regn för att fylla på i vätskeförrådet säger jag verkligen inte nej till. Gärna mellan klockan fyra och sex typ var tredje natt, och fyra till tio millimeter åt gången.

Drömma kan man ju. Men just det här med vattnet börjar bli ett återkommande problem. Jag har tidigare nämnt att jag skulle vilja få tag på en behållare för att ytterligare kunna nyttja regnvattnet, utöver de regntunnor vi redan har. För det personliga behovet. Gotland i stort behöver bättre lösningar.

Jag tänker inte hoppa upp och sätta mig på någon hög häst, för jag är långt från kunnig i detta. Jag undrar bara varför det ska vara så svårt att återskapa vattnets naturliga vägar på ön? Tydligen finns det exempel på hur grundvattnet återkom så snart ett våtmarksområde hade återställts. Det låter rimligt, och den omedelbara frågan blir såklart ”varför inte återställa mer”?

Återigen, jag är inte kunnig i frågan. Jag vet bara det lilla jag läst och hört. Men en gång i tiden påverkade vi inte vattnet på samma sätt som vi gjort de senaste två hundra åren. Och urdikningen av våra myrar och våtmarker känns som om de gjort sitt snart. Borde inte krafttag tas för att återställa vattensamlingarna så långt det är försvarbart?

För… jag är ärligt talat inte så entusiastisk över de avsaltningsanläggningar som planeras. Det låter som en resurskrävande procedur. Och vad gör vi om anläggningen skulle haverera? Vad är plan B i ett sådant läge? Eller är vattentillgången allt för oberäknelig i framtiden? Kommer vi kräva mer och mer vatten? Blir vatten en maktfaktor i en nära framtid, och att tillgången måste säkras redan nu?

Jag läste någonstans att energi snart kommer bli gratis tack vare ny teknik. Går möjligen vattnet åt motsatt håll?