Jag har precis skrivit en text om 3 656 tecken. Det är 682 ord. Och då hade texten inte ens någon rubrik. Eller bildtext. Men texten är inte avsedd att publiceras. I alla fall inte här på Lammlur. Nej, det är en lång förklaring och instruktion inför ett kommande evenemang. Ett evenemang som jag ingalunda har huvudrollen i, men som kanske kan bli skojigt ändå.
Men det innebär att jag inte skriver mer än så ikväll…
Allvarligt. 3 656 tecken är långt nog för en kväll!
Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.
Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.
Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.
En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.
Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.
Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!
Sista spurten. Sista spurten. Sista…
Fota av Barry Thomas på Flickr.com under licens CC BY-NC 2.0.
Okej, just nu har jag trafikstockning i hjärnan. Almedalsveckan är slut, och diskussionerna om vilka som ska få vara med eller inte rullar vidare. Region Gotland lyckas släppa en positiv nyhet om Västerhejde skola, vilket bara det kan få tankarna att börja snurra. Näthat och ”fake news” är på tapeten som aldrig förr, och så även diskussionerna hur media ska kunna bära sina kostnader framöver.
Så mycket att skriva om, så lite tid!
Och till råga på allt jobbar jag som en iller för att hinna färdigt allt på jobbet innan semestern. Det är en kamp mot klockan som jag helt klart kommer att förlora hur jag än gör. ”Som man bäddar får man ligga” brukar man säga, och jag inser att jag bäddat säck för mig själv så det sjunger om det.
Så mycket att göra, så lite tid!
Men… snart kommer ändå lugnet. Snart kan tankarna få landa lite, trådar knytas ihop och problem redas ut. Snart kommer jag testa vilka av alla rastplatser som skapats i trädgården är de bästa, och snart kommer jag snickra lite på huset där det behövs.
Då kommer jag ha så mycket tid jag önskar. Och kanske, kanske får jag tummen ur och bygger färdig min 4163-bitars Big Ben!
Det är lite fantastiskt att se hur det goda tankar kan ta över en dyster plats!
Jag tror jag såg ett litet mirakel idag. Inget anmärkningsvärt eller stort, utan något litet. Något värdigt. Jag såg lite ljus där jag trodde att jag skulle finna mörker!
Titta på bilden. Vad ser du där? Klotter på asfalt? Eller mjuka ord på en hård yta? Jag vet inte vem som ligger bakom det, eller om det är en planerad aktion som tagit plats. Men allt detta, över säkert hundra kvadratmeter i Visby hamn, har någon eller några ritat just där mörkermännen tänkt ha sin plats i Almedalen. En plats där hatet är tänkt att ta plats, har andra översållat med godhet. I stället för att möta hatet med ännu mer hat, har någon eller några istället visat att det finns något annat och bättre istället.
Det finns tillfällen som jag känner hopp för människan. Idag kände jag det igen. Tack!