Det finns många sätt att avrunda en torsdagskväll i maj. Speciellt när det är den varmaste kvällen så här långt i år. Vi valde att äta hämtmat vid Rucklet, och promenera längs stranden i Västergarn. Mer behövs inte…
Kustnära batteriladdare
Larmet som förblindar
Vatten skapar lugn hos människor. Vi gotlänningar borde vara extremt lugna, men det är vi kanske inte… Foto av Dean Hochman och hans konto på Flickr.com, under licens CC BY 2.0.
Näthat. Donald Trump. Skolrenovering. Filmdomar. Krig. Mord. Flyktingar. Rasister… Det är löjligt enkelt att reagera just nu. Och just i detta nu är detta precis vad som händer. Alla reagerar. Hela tiden. Och alla höjer rösten lite mer för att göra sig hörda. Argumenten skruvas upp lite till. De enkla poängerna tar plats då de är lätta att reagera på. Snabbheten vinner över träffsäkerheten.
Reflektion är en bristvara!
Det är lite skrämmande på sitt sätt. Jag har alltid fått höra att ”det är aldrig ens fel att två träter”. Jag har en favoritbild där två män står på var sin sida om en siffra som är ritad på marken. Den ena utbrister tvärsäkert ”En sexa”. Den andre är lika säker på att det är en nia. Ivern över att få övertyga den andre hindrar båda att inse att det kan finnas ett skäl till varför man inte kan komma överens. Frågan ”varför vill han inte lyssna på mig” överskuggar frågan som egentligen är viktigare att ställa sig; ”Varför vill han inte lyssna på mig?”. Eller ”Vad ser han som inte jag ser?”.
Ibland måste man enas om att inte vara överens. Ibland måste man släppa att man tycker olika för att komma vidare. Det betyder inte att du erkänner att motparten har rätt. Du är tvärt om ”vuxen” nog att förstå hur man går vidare i en låst situation.
Jag tror vi behöver lite mer ”vuxna” inslag i debatten just nu.
Som av en händelse skrev Jonas Gardell i en av aftondrakarna om hur den nutida debatten skulle må bra av att man slutar skrika på varandra och istället börjar lyssna. Han jämförde det med första världskrigets skyttegravskrig under en bister julafton. Gardell är inte den förste som påminner om detta. Inte heller den siste.
Reflektion. Som sagt var…
Fyra nyanser av mjölkvitt
Mjölk. Och lite fil. Brand annat… Det är dags att släpp sargen pch prova något nytt! Bild lånad med tillstånd av Puttersjaus Gård.
Vad vore livet utan lite variation? Ibland är det dags för lite av förändringens vindar. Ibland måste man se om vingarna bär. Ibland… måste man lämna trygghetszonen!
Jag har köpt mjölk. Nej, det låter inte som någon omvälvande eller episk förändring. Men tänk då på att min frukost i princip sett likadan ut i typ 30 år. Mer eller mindre. Ett par, tre mackor. Lite juice (mja, mycket juice är det kanske. Eller saft. Det har emellanåt varit ett par stora glas saft istället för juice för att stilla morgontörsten), och därtill pricken över i. Löken på laxen, eller varför inte kalla det marsipanen på princesstårtan…
Därtill ett rejält glas oboy. Eller rättare sagt en rejäl mugg med oboy. Ett par, tre deciliter åtminstone. I trettio år. Varje morgon!
Så det är ett stort steg för mig att byta från Arlas kobärs till fjällkornas Puttersjaus. Levererat till dörren i smått ikoniska glasflaskor.
Jag köpte lite fil också. Till sommarluncherna på jobbet. Med müsli. Och en jäkla massa strösocker.
Vaddå? Det är inte hälsokost jag är ute efter!
Så sprakande roligt i etern
Elektricitet är roliga grejer. Speciellt på radion en måndag i maj… Foto av Mark Bridge på Flickr.com under licens CC BY-NC-ND 2.0
Ibland är verkligheten så mycket roligare än dikten. Allvarligt talat så kan det roligaste uppstå när det är allvarligt talat. Eller så är det bara jag som har så fruktansvärt dålig humor…
Jag hade precis hoppat in i bilen på väg hemåt då jag kom mitt in i ett reportage på Gotlandsradion. Det handlade om när ön blev en del av det svenska elnätet, och hur innovativ men ändå beprövad teknik gjorde detta möjligt när en likströmskabel drogs längs med Östersjöns botten från fastlandet till Gotland. Enligt reportaget lockar projektet fortfarande till sig intresserat yrkesfolk från övriga världen.
Det var i mångt och mycket ett intressant reportage. Speciellt för mig som inte bara är intresserad av Gotlandstrafiken, utan även hur vi här på ön ska kunna göra oss mindre beroende av alla sorters försörjning från fastlandet. Vår infrastruktur är, på alla sätt och vis, väldigt viktig. Då som nu.
Men det var inte därför jag lade radioinslaget på minnet. Det var den ofrivilliga humorn i programmet. När de talade om hur projektet genomfördes på 1950-talet, och att ingen innan gjort något liknande, så frågade reportern om det framkom något motstånd i genomförandet.
Motstånd? I samband med elektricitet?
Jag lovar att det var helt ofrivilligt, men jag skrattade till högt i bilen. Jag kunde till och med se i min backspegel hur hunden, som låg i skuffen och slumrade, tittade upp av det oväntade ljudet.
Men inte nog med det. Direkt därefter ställdes frågan ifall det fanns några andra risker med projektet. Var någon orolig för att man skulle kasta pengarna i sjön?
Att jag inte hamnade i diket där och då ska jag vara glad för!