I skuggan av det glättiga omslaget…

Teckning i tusch av Spindelmannen aka Spiderman.

1991. Då Spiderman fortfarande kallades Spindelmannen i sin egen tidning i Sverige. Jag var på väg ut i vuxenvärlden på allvar, och jag var om jag minns det rätt inte så ”inne” i just den här figuren. Ändå var det något speciellt med Spindelmannen. Eller rättare sagt… med Peter.

Jag skrev lite om en viss seriefigur igår. Väggkravlaren! Din vänliga kvartersspindel. Idag läste jag en artikel om den senaste filmen som är på gång. Det är nummer sex i ordningen sedan 2002, och den andra ”rebooten” som görs.

Enligt artikelförfattaren så kommer det bli lite mer humor, lite mer ”high school”, än de tidigare filmerna. Så det borde bli bra. Eller blir det det? En rolig Spindelmannen? Kan det vara trovärdigt?

Jag ska ännu plöja igenom alla de tidigare filmversionerna. Jag erkänner, jag har inte sett dem alla ännu. Men jag har läst serierna sedan 80-talet, och är det något som hela tiden följt med genom åren så är det den mörka sagan om det mobbade barnet. Den unga människan som fick sin chans till revansch, och som mycket drastiskt fick lära sig att högmod går före fall.

Hela tiden har berättelserna handlat om lille Peter. Mobboffret. Bokmalen. Outsidern. Den som vill passa in. Olyckligt kär. Och som aldrig riktigt får chansen att lyfta sig och bli… lycklig?

Dräkten och skämten, slagsmålen och jakten. Hela hjältegrejen är egentligen bara en bihistoria. Men Marvel har paketerat allt bra. Liksom med många av sina andra, samhällskritiska berättelser. Fortfarande är ju det det viktigaste. Även såhär i de sista skälvande dagarna av 2016 är berättelsen det viktigaste.

Om de så handlar om mobbade barn eller hjältar i trikåer.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.