Gotlandstrafiken behöver uppfinna sig själv. Att sänka kostnader och förbättra för miljön kostar initialt och kräver en långsiktig plan. Det går inte att snåla sig ur det!
Bild: Fotoakuten
Denna text skrevs samtidigt som Skitsnacket om konkurrens och Gotlandstrafik
Det finns åtminstone tre sätt att genomföra en upphandling av Gotlandstrafiken. Den första går ut på att minimera. Det innebär att som mål ha en minskad kostnad genom minsta tänkbara trafik. Det är det som är Trafikverkets förslag för ön. Sänk kraven på kvalitén, så finns det åtminstone på papperet chans att mer än ett anbud trillar in. De som gillade eran med N&T kommer i så fall bli nöjda.
Den andra sättet är att bevara det som finns, det vill säga att skjuta till nödvändiga medel för att bibehålla dagens standard. Men också att undanröja det kostnadsberg det innebär för vanliga människor att resa till och från ön. Detta är dyrt för staten, men det är inte rimligt att varje mil till ön kostar sex gånger mer än vad det kostar landvägen för en vanlig tvåbarnsfamilj.
Det går att göra något åt detta. Ett tredje sätt att genomföra en upphandling handlar om att staten måste ta ansvar för trafiken och se till att utveckla den. Ja, det är dyrt att transportera människor och gods till havs och i en dräglig hastighet. Ja, vill man ge Gotland förutsättningen att leva och inte bara överleva (om ens det) så måsta man investera i framtiden. Och om vare sig Trafikverket eller regeringen känner att de har kompetens eller motivation att genomföra detta på egen hand så finns det ett väldigt bra sätt.
Incitament! Ju bättre utövaren presterar, ju bättre blir ersättningen!
Redan idag är prisbilden ett stort problem för Gotlandstrafiken och kommer så att vara fram till 2017. Ingångna avtal med Destination Gotland hindrar ett större risktagande från bolagets sida (som man bäddar…). Men staten måste göra något, och en investering kan även den få Destinationen att se fördelarna och gå med på att justera nuvarande avtal. Det har talats om en årlig satsning på 200 miljoner per år för att ön ska få Vägpriser, och om det stämmer genereras högre vinster för Destinationen genom ökat passagerarunderlag. Därmed kan de minska på sina egna ersättningskrav. Detta är en variant på incitament redan här.
Tillbaka i kommande upphandling. Ovanstående insats för att vi ska kunna få en rättvis kostnadsnivå innebär att incitamentet här handlar om 200 miljoner. 200 miljoner som kan ses som en investering för miljön, tillgängligheten och en rättvis infrastruktur. Det bolag som tar hem upphandlingen har möjlighet att utveckla nya och bättre båtar, och för varje miljon de kan sänka bränslekostnaden har de tjänar en miljon.
Ja, staten måste lik förbenat hosta upp med en massa pengar. Men nu handlar det om slantar som går till utveckling och för miljöns bästa. En utveckling och miljöinsats som staten inte kan åstadkomma på egen hand. Insatser som kostar, men som betalar sig på sikt!