Vården av barnen måste komma först

Faximil från Barncancerfondens  facebooksida, länkad till en artikel från Dagens Nyheter.

Det är ingen underdrift att påstå att Barncancerfonden inte gillar hur ”deras” barn behandlas på Sveriges nyaste sjukhus. Jag tycker också att det är sjukt!

Just nu är distraktionerna många. Främst för att jag sitter och ser på Kanal 5 och ”The secret world of Lego”, men också för att det är jul, ett märkligt politiskt klimat och jag har en hel del att göra på jobbet. Så egentligen är det som vanligt…

Men så droppar Barncancerfonden en nyhet i mitt nyhetsflöde. En nyhet som egentligen skulle förvåna mig. Men… med min bakgrund är jag allt annat än just förvånad. Tyvärr. Och jag tycker det är fruktansvärt!

”Cancersjuka Kurt, 3, fick sova utan mamma på sjukhuset” är en artikel i DN från den nionde december i år. Läs gärna hela artikeln, men tyngdpunkten ligger i en mening redan i ingressen. ”Familjer med svårt sjuka barn kan inte längre övernatta tillsammans på Astrid Lindgrens barnsjukhus efter flytten till Nya Karolinska.”

Som femtonåring låg jag på det som då hette Karolinska sjukhuset, Barn 8, med cancer i lungor och lymfa. Istället för skolavslutning med kompisarna i åttan, satt jag i ett rum på nionde våningen i byggnad Q med kanyler i armveckan och doften av desinfektionsmedel i näsan. Jag var femton år. Fortfarande ett barn, men åtminstone så pass vuxen att kunna förstå vad som hände runt mig och kunna bearbeta det mesta av det.

Jag hade mina föräldrar med mig då. Det var ett stort stöd. Även för en ”vuxen” femtonåring.

Som vuxen blev jag själv förälder, och mitt första barn föddes med LKG, Läpp- käk- och gomspalt. Det betydde utredningar på ”mitt” gamla sjukhus som vid det här laget bytt namn till Astrid Lindgrens barnsjukhus, och två stora operationer när sonen var ett halvt och ett år gammal. Vi fick hela tiden vara med honom. Vår son var alldeles för liten för att förstå vad som drabbat honom, och varför han inte var hemma.

Det var vårt första barn. När jag själv var sjuk hade jag tre mindre syskon. Att låta den ena föräldern åka hem var jobbigt för mig och min fru. Jag gissar att det inte var lättare för mina föräldrar. Men de hade tre barn till att ta hand om. Jag och Anneli kunde vara fokuserade på vår son. Allt går att lösa, och det går att vara flexibel.

Men det ska vara barnets och inte sjukhusets behov som ska tillgodoses. Speciellt i ett modernt sjukhus!

Jag hade förmånen att ha varit med när Nya Karolinska Solna ”föddes” på min dåvarande arbetsplats. Jag jobbade också där när NKS genom politiska behov lyftes ut ur ”moderföretaget” för att bli en egen enhet. Jag har på nära håll sett hur Offentlig Privat Samverkan, OPS, i mina och flera andras ögon har fördyrat hela projektet samtidigt som landstinget lagt alla pengarna i någon annans korg. Tidigt var man ute med enskilda rum, med betoning på patientens integritet. Men någonstans verkar man ha glömt barnperspektivet.

Jag tillhör dem som är glad över att planerna på storregioner gick i stöpet. Jag tror inte ett dugg på att låta Gotland bli en del av Stockholms skärgård. Jag har sett lite för mycket av politiken i huvudstan för att känna mig trygg. Missförstå mig rätt, för det enda sättet framöver att få ordning på sjukvårdens kostnader på sikt stavas samarbete. Men NKS är ett exempel på varför vi inte ska ingå i den organisation som Stockholms Läns Landsting står för.

Om inget annat så för barnens skull!

 

Transparens: Jag har lagt till en länk i efterhand till en artikel om hur mycket dyrare Nya Karolinska Solna håller på att bli vilket jag påstår beror på OPS-lösningen. Jag har även ändrat så det står ”Barn 8” vilket var rätt namn på avdelningen 1986. (20161213)

Var tar tiden vägen?

Bild på vår hund Kola

Det här är vår Kola. Lägg märke till den svallande manen, och de lååånga ögonfransarna. Så ser hon inte ut längre. Det är lite mindre pälsboll och lite mer… något annat som också har päls.

Det är ju för märkligt. Ibland kryper den bara fram, och ibland förstår jag inte riktigt vart tiden tar vägen. Idag har vi, i snögloppet, jobbat i trädgården. Vi har räfsat, plockat, ställt undan, tömt vattentunnor och så smått börjat ta hand om det som stormen slet ner senast.

Efter det har vi varit inne, fixat med julklappar, lagat mat och klippt hunden för första gången någonsin. Vi har med andra ord varit fullt upptagna hela långa dagen…

..okej. Jag erkänner. Vi låg och drog oss i sängen till nio i morse. Det är sant, och det måste jag ju erkänna. Till nio. Och så har jag tagit den lite längre morgonpromenaden i morse. Dessutom hade vi såklart lite paus för lite kaffe också. Det var strax efter lunchen.

Men annars har det varit fullt upp hela dagen. Så jag hinner tyvärr inte skriva någon Blogg24 idag. Tyvärr! Bättre lycka i morgon.

I skuggan av det glättiga omslaget…

Teckning i tusch av Spindelmannen aka Spiderman.

1991. Då Spiderman fortfarande kallades Spindelmannen i sin egen tidning i Sverige. Jag var på väg ut i vuxenvärlden på allvar, och jag var om jag minns det rätt inte så ”inne” i just den här figuren. Ändå var det något speciellt med Spindelmannen. Eller rättare sagt… med Peter.

Jag skrev lite om en viss seriefigur igår. Väggkravlaren! Din vänliga kvartersspindel. Idag läste jag en artikel om den senaste filmen som är på gång. Det är nummer sex i ordningen sedan 2002, och den andra ”rebooten” som görs.

Enligt artikelförfattaren så kommer det bli lite mer humor, lite mer ”high school”, än de tidigare filmerna. Så det borde bli bra. Eller blir det det? En rolig Spindelmannen? Kan det vara trovärdigt?

Jag ska ännu plöja igenom alla de tidigare filmversionerna. Jag erkänner, jag har inte sett dem alla ännu. Men jag har läst serierna sedan 80-talet, och är det något som hela tiden följt med genom åren så är det den mörka sagan om det mobbade barnet. Den unga människan som fick sin chans till revansch, och som mycket drastiskt fick lära sig att högmod går före fall.

Hela tiden har berättelserna handlat om lille Peter. Mobboffret. Bokmalen. Outsidern. Den som vill passa in. Olyckligt kär. Och som aldrig riktigt får chansen att lyfta sig och bli… lycklig?

Dräkten och skämten, slagsmålen och jakten. Hela hjältegrejen är egentligen bara en bihistoria. Men Marvel har paketerat allt bra. Liksom med många av sina andra, samhällskritiska berättelser. Fortfarande är ju det det viktigaste. Även såhär i de sista skälvande dagarna av 2016 är berättelsen det viktigaste.

Om de så handlar om mobbade barn eller hjältar i trikåer.

Att hålla på traditionerna

Bild på omslaget till "Spiderman".

Vi är herrar över våra egna öden. Och traditioner. Fast inte sönerna. De får får forma sin egen framtid när de blivit stora nog…

Jag gillar traditioner. Jag gillar att göra saker och ting som de alltid gjorts. Steg för steg, del för del. Det ger mig en god känsla för resten av dagen.

Samtidigt gillar jag att skapa. Kreera. Bygga. Det kan stöka till tillvaron något.

Så går det att kombinera dessa två olika mänskliga tillstånd? Kanske.

Det går att skapa traditioner. Traditioner för att hylla de gamla mästarna, traditioner för att finna en ny ordning. Nya traditioner för att visa nästa generation vad som är viktigt här i livet. Som att ”med stora krafter följer ett stort ansvar”.

Jag ”tvingade” mina barn att se igenom alla de tidigare episoderna av ”Star Wars” innan vi gick och såg sjuan. Grabbarna har fått klara sig igenom såväl ”Iron Man” som ”The Avengers”. Nu…

..var det dags för ”Spiderman”. I Tobey Maguires skepnad. Nu ska jag bara hitta tvåan också. Av någon anledning kan jag inte hitta tvåan!