Att gunga så stilla…

Blid på lite glöd

För att behålla den inre glöden så måste man ibland få låta brasan blossa upp lite. Då kan man låta den falna och ta det lite lugnt…

Vet ni vad? Det skulle vara så vansinnigt lätt att bli förbannad just nu. Fast ikväll väljer jag att låta bli. Jag menar, det är bara att se vad som händer runt om i världen för att få fart på adrenalinet och spendera den närmaste timmen med att skriva av sig ilskan. Men jag vill inte. Istället…

..finns det annat att tänka på! Som att jag igår kunde resa till Stockholm och jobba, men ändå vara hemma för att säga godnatt till mina barn. Som att jag hade en tid inbokad i eftermiddags för att ge mitt huvud, nacke, rygg och lite delar nedanför allt detta en ordentlig genomknådning. Jag måste tillbaka för att det var mycket att ta hand om, och det har jag absolut inte något emot.

Det är också de små sakerna som jag kan glädjas åt. Som att jag den här gången kom ihåg att sätta den elektriska tandborsten på laddning. Innan batteriet var helt urladdat. Som att när jag hämtade hunden idag så hoppade hon direkt in i bilen. Utan att jag behövde ge några kommandon.

Som att maten jag lagade till middag faktiskt inte smakade fullt så illa. I alla fall enligt mina barn! Trots att det var fisk som stod på menyn.

Visst, det finns så mycket som jag skulle kunna jaga upp mig på och skriva om. Ibland gör jag det. Ibland inte. Ikväll… väljer jag att istället njuta lite. Barnen ligger till sängs. Frun kom just hem från sitt möte med idrottsklubben. Hunden ska tas ut en sista sväng, men det är faktiskt ganska skönt att gå ut. Det är ju bara tre minusgrader. Och förresten ville frun ta den promenaden.

Livet är faktiskt ganska så bra just nu. Riktigt bra!

Genom skräpet definieras skithögen

Bild av tidningsartikel

Ett flertal redaktioner runt om i landet gav en doktor i ekonomi fritt spelrum att öka på sitt varumärke i veckan. Och jag tror inte för ett ögonblick på att han inte planerade att utnyttja media på just det sätt han gjorde. Enkelt och bekvämt, tyvärr… Bild av Gotlands Tidningar 25 januari i år.

”Det är någon jävla tomte som säger att Gotland är en skräpyta, och jag blir så förbannad så jag…”

Jag måste erkänna. Jag reagerade som alla andra! Instinktivt gick jag all-in såsom kränkt, medelålders gotlänning av hankön. Precis som jag ibland kan göra när ett visst parti med nazistiska rötter återigen ljuger i media. Och som jag nyligen gjort när en nyinstallerad president uttryckt ”alternativa fakta”.

”Jag blir så förbannad…” och så sväljer jag inte bara betet utan även sänke, flöte och hela spöet, båten och halva sjön på en gång. Igen. Jag har något gemensamt med såväl media som alla de som är lite för snabba med att dela och gilla på sociala medier. Utan en tanke på källkritik. Då blir vi alla lika duktiga och nyttiga idioter!

Den som inte vet vad som menas med en ”nyttig idiot” ska veta att även om tanken är god, så är det någon annan som tjänar på det du gör. Som drar nytta av att du gör dennes jobb utan att du själv förstår det. Jag lovar, jag blir allt bättre på att genomskåda detta. För varje gång jag går i fällan blir jag ännu lite klokare. Tyvärr kan jag inte kräva samma eftertanke av moster Agda, som sitter där vid sin dator och delar hej vilt om att ”straffen är för låga” och att ”alla pensionärer dör svältdöden”. Men när det kommer till media så borde någon kanske tänka efter lite…

Journalister befinner sig just nu, vill i alla fall jag påstå, vid lite av ett vägskäl. Jag har skrivit om det förut, men SVTs utrikeskommentatör och före detta USA-korre Erika Bjerström beskrev det fantastiskt bra med ”Medier förstärker Trumps budskap” på Journalistens hemsida. Vi är många som är nyttiga idioter. Vi är många som ger galenskapen alldeles för mycket tid i rampljuset. Det är dags att koppla in de professionella tankarna nu.

Om någon bryter mot lite tabun, beter sig lite galet och kryddar verkligheten lite genom att sparka in vidöppna dörrar, så blir genomslaget i media långt bättre än vad världens alla annonspengar kan köpa. Du får plötsligt uppmärksamhet. Folk lyssnar, på gott och ond, på vad du säger. Du är helt plötsligt någon! Journalister, och kanske framförallt deras ägare, måste börja genomskåda detta. För, handen på hjärtat, utan eftertanke agerar även en reporter med hjärtat tvärt emot vad de en gång lärt sig på journalisthögskolan.

Jag är kanske lite cynisk nu, men tro inte att även de dummaste uttalanden görs med en baktanke. För alla som säger något vill nå ut till en publik. I en värld där mediabruset är uppskruvat till 11:an måste du antingen skrika dig hes genom en megafon av bajs, eller dra ner byxorna för att bli uppmärksammad. Dina egna byxor eller någon annans. Det är därför en doktor i ekonomi kan få alla mediakanaler på bland annat Gotland att basunera ut sitt budskap och göra sig relevant och viktig. Bara genom att förolämpa gotlänningarna. Och värmlänningar.

Detta för att den gode doktorn presenterar ”alternativa fakta”. Och med ”alternativa fakta” menar jag klassiskt ljug. Och det bara för att få uppmärksamhet! Kanske är det dags att vi lär oss att stänga av hörselapparaten ibland?

Det roliga fortsätter. Tyvärr…

Karikatyr på Donald Trump av DonkeyHotey via flickr.com

Donald och ett populistiskt svenskt parti stod väl för de mer komiska(?) inslagen inom politiken på det nya året? Bilden kommer från Flickr.com och kontot DonkeyHotey under Creative Commons BY-SA 2.0.

Okej. Julen är över och ledigheterna likaså. Givetvis kunde jag, och kanske också världen i övrigt, vara lite mera utvilade och pigga. Vi kunde ha lite mer tålamod och lite mer förståelse. Japp. Det kunde vi. Men tydligen så snöt det sig…

Det verkar som om 2017 tog vid där 2016 slutade. På alla sätt, och ett och annat ”skämt” fortsätter att leverera. Jag har precis kikat på den blivande presidenten i USA som under sin första presskonferens efter valet betett sig allt annat än presidentlikt. Jag vet inte om jag är först med att säga detta, men en sak är säkert. Nästa presidentval har en gammal men självklar slogan för demokraterna…

”Put dignity back in the White House”

Också här hemma hade året en något lustig början. Ett visst parti valde att göra klimatet än mer politiskt. Trodde de i alla fall. Det var bara det att de snarare lyckades göra bort sig själva med att påstå att vårt statliga väderinstitut SMHI ägnar sig åt propaganda. Jag skulle vilja påstå att partiet vänder ut och in på sig själv för att vara så politiska som möjligt, men lyckas bara bli förvirrade. Som parti är det de som håller på med propaganda. SMHI däremot håller på med vetenskap.

Politiskt sett verkar världen vara på väg in i en ny istid. De politiska karikatyrerna däremot har en lysande framtid att se fram emot. Om de nu klarar av att hantera så mycket material de nu blir serverade…

Edit: Jag kan inte låta bli att i efterhand lägga till en länk till Supermiljöbloggen och deras sammanställning av roliga tweets med anledning av #SDväder. Och det har varit snöstorm över Gotland ikväll, men kanske SMHI ljuger om detta? 😉

Tills döden förenar oss åter

Prinsessan Leia och R2D2 i lego...

De faller ifrån. En efter en. Och kvar är jag…

Jag var inte riktigt beredd. Inte på det sätt jag reagerade. Eller hur mina tankar helt plötsligt tog en egen väg. Jag var inte riktigt beredd på att reagera över huvud taget. Det var ju inte så att jag kände henne personligen. Men att Carrie Fisher först får en hjärtattack och sedan går och dör? Varför påverkar det mig?

Kändisar har dött lite till och från detta år. Och året innan det. Jag kan ge mig tusan på att ännu fler kommer att dö även 2017. Det är bara så. Media kommer att skriva spaltmetrar om det. Tårdrypande bilder kommer att spridas på Facebook. Alla kommer att på något sätt påverkas. Det är bara en fråga om vilken offentlig person det handlar om och vid vilket tillfälle.

Carrie Fisher blev Prinsessan Leia med hela världen. Det är lätt att tänka att det är nörden i mig som reagerar när en av de klaraste stjärnorna från Stjärnornas Krig lämnar jordelivet för gott. Men egentligen är det inte där skon klämmer. Tror jag i alla fall, för i så fall skulle jag ha reagerat lika mycket när killen som satt inuti och styrde R2D2 dog. Eller när Leonard ”Mister Spock” Nimoy fortsatte sin resa. Eller flera andra med dem.

Jag tror att en del handlar om att jag är lite, lite äldre… Att jag också är aningen närmare döden idag än vad jag var igår. Att om Prinsessan Leia, som lyckats undgå alla blasterskott som skjutits hennes väg (eller snarare alla livets vemödor korsat Carries Fishers väg), trots allt inte lyckats undgå liemannen, vad betyder det då för mig? Att även jag kan bli gammal och dö? Att även jag till sist kommer att bli ett med allt och inget?

Japp. Så enkelt tror jag faktist att det kan vara. En dag ska jag också dö. Jag har alltid vetat det. Alla vet om det. När en person, figur eller karaktär till sist skrivs ut ur all världens manus så påminns vi om det. Speciellt när det handlar om någon som ”alltid” funnits där. Eller, som i Prinsessan Leias fall, någon som trots allt kämpat för det goda från 1978 ända till 2016.

Jag var inte beredd på att bli påmind om min egen dödlighet på självaste julafton. Jag förvånade mig själv med att reagera så mycket på en annan människas öde. En människa jag aldrig träffat. Men faktiskt så tycker jag att det är helt okej. Det är helt i sin ordning. ”May the force be with you”!

Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad jag gör med livet jag lever som kan göra mig orolig ibland…