Just nu är det absolut inte grönare på andra sidan!

Det hör ska föreställa en gräsklippare. Det ör det inte, utan just nu är det en stör hög med metall som har byra hjul och säger "brumm". Men någon gräsklippare är det inte!

Det hör ska föreställa en gräsklippare. Det är det inte. Just nu är det en stor hög med metall som har fyra hjul och säger ”brumm”. Men någon gräsklippare är det inte!

Alla har vi våra styrkor och svagheter. Eller hur? Jag, till exempel, är jättebra på att ordbajsa, men helt värdelös i en seriös debatt. Och om jag får säga det själv så är jag ganska så händig, men vad det gäller blanketter och byråkrati så finns det vassare knivar i lådan om man säger.

Sedan har vi en annan aspekt på tillvaron. Någon som hört talas om Murphys lag? Den om att om något kan gå åt skogen så gör det det? Eller känner ni till demogudarna? De som har en helt egen vilja och spontanitet oavsett hur mycket du än förberett ett framförande? Det finns också de som kallar det otur, men det vet jag inte om det existerar på riktigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på, men när det gäller gräsklippare så… spelar jag i en helt egen liga. I en annan kommun. Och på fel bana!

Jag fattar egentligen inte vad jag gör för fel. Eller om det egentligen inte är jag, utan typ Murphys demogudar som rumsterar. Det skulle kunna vara Bysen också. Jag har inte riktigt undersökt den gutniska möjligheten som di sma eller just Bysen. Oavsett vad det är som härjar, så kommer inte jag och gräsklipparna som vi drar hem riktigt överens.

Den första gräsklipparen lyckades jag skära motorn på. Faktiskt. De påstår att det inte ska gå att få en motor från Briggs Stratton att skära. Men jag lyckades. Nästa maskin, av samma märke men något yngre och med elstart och större motor, segade ner sig något fruktansvärt. Den gången räckte det att byta batteri, men strax därefter tystnade den helt. Då var det elsystemet som havererade.

Lyckligtvis lyckades verkstaden fixa det, trots att jag och en kamrat försökt felsöka. Nu, för ett par veckor sedan, klippte jag vid Rucklet. När vi skulle åka hem… så dog motorn igen. Stendöd. Inte ens ett ”klick” från startmotorn hördes. Så verkstaden fick maskinen i sin ömma vårdnad igen.

Den här gången visste inte ens de vad som var fel, för mitt i deras felsökning så fungerad allt som vanligt igen. Ett litet under. Eller så föredrar gräsklipparjäkeln verkstaden framför mig. Oavsett vad felet var hämtade vi hem gräsklipparen idag. Och jag tänkte bara klippa lite, jättelite, innan jag ställde in den i skjulet. Då började klipparaggregatet spy ut rök.

Nu hoppas jag det bara var en drivrem som gav upp och slirade så det osade. Om inte, så får jag börja fundera på om vi inte ska skaffa lamm istället. För det här med att försöka köra omkring på vår tomt med en sittgräsklippare, ja det verkar ju gudarna vara emot.

Eller så är det som sagt Murphy eller Bysen som jäklas med mig…

På väg genom det vackraste vackra

Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kan inte göra hela omgivningen rättvisa. Men däremot en liten, liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.

Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kunde inte göra hela omgivningen rättvisa, men däremot en liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.

Jag skjutsade den förstfödde och hans jämnåriga kusin till fotbollsträningen idag. I Eskelhem. Jag gör en liten paus här, för att markera att det finns en lite märklig anledning till varför grabbarna tränade just där. Tyvärr kommer jag hålla er på halster, för det är inte det som dagens Blogg 100 ska handla om. Det får bli till en annan gång.

Nej, mellan det jag lämnade grabbarna och att jag skulle hämta dem igen gjorde jag en liten utflykt. Jag hade nämligen tänkt ta en tripp till Västergarn och se till stugan vi har där. ”Rucklet” som vi kallar den. Och den här gången visade det sig att resan dit gjorde hela… resan värd att… resa…

Visste ni att det finns en genväg mellan Eskelhem och Västergarn? Jag gjorde det i alla fall inte. Eller, jag har aldrig tidigare kört den vägen. Inte vad jag vet. Men väl i Enkelhem såg jag vägskylten ”Västergarn 8” bara en liten bit från kyrkan, och det skulle ju vara riktigt dumt att inte ta tillfället i akt. Fånga dagen. Carpe diem…

Glöm väg 140. För allvarligt talat, hur jäkla underbart var inte genvägen? På denna slingrande väg, trång som tusan, fick jag en påminnelse om hur vacker den här ön är. Hur sagolikt utsträckt vissa delar kan vara med sina åkrar. Hur fina och ibland spännande gårdarna, husen och enstaka ruiner kan verka. Hur trollskt det är inne i skogarna.

”Jäklut vakkat” uttryckte Arne Olsson det i en av När Revyns monologer för så många år sedan. Då handlade det om att sitta i en båt och blicka in mot land. Men att som jag sitta i en bil på land, med blicken över det gotländska, så går det inte att beskriva på något annat sätt.

Den här ön är inget annat än jäklut vakkar!

Vi har vår i luften. Var har Facebook sin?

Finns det en konkurrens mellan våren och sociala medier? Även om den här bilden återfinns på fotografen Ingrid Wahlgrens Instagram, så är den kanske början till något nytt? Eller början på slutet för något påbörjat?

Finns det en konkurrens mellan våren och sociala medier? Även om den här bilden återfinns på fotografens Instagram, så är den kanske början till något nytt? Eller början på slutet för något påbörjat? Foto: Ingrid Wahlgren

Jag erkänner att jag inte riktigt kollat upp det här, jag har inga data som kan bekräfta. Det handlar helt enkelt om en liten känsla som smugit sig in hos mig och inget annat. För… jag tror våren tagit över mina sociala medier.

Visst, det flödar just nu över i mina flöden med vackra bilder från facebookvänner som är ute och tar första glassen, njuter i solen, vistas i skog och mark och så vidare. Men de är inte lika många. Har ni också märkt det? Det är färre som delar med sig, det är färre som kommenterar och det är färre som för väsen av sig.

Jag har som sagt inga mätningar som tyder på detta. Men jag märkte det först på Twitter i förra veckan, då jag plötsligt kunde plöja igenom flödet sedan jag var inne sedan. På rekordtid! Det var färre tweets som låg och skvalpade. Samma på Facebook, där jag som alltid väljer ”Senaste” för att uppleva flödet kronologiskt, inte längre ser hur inläggen konkurrerar om antalet inlägg per minut.

Det är fortfarande, åtminstone vad jag kan se, samma människor som uppdaterar sitt flöde. Men det börjar bli lite, lite mer substans i flödet. Vi delar inte längre allt. Vi kommenterar inte längre allt, vi… låter mer passera verkar det som.

Är det ett skifte vi ser just nu? Har sociala medier nått sin topp och snabbt minskar i betydelse? Eller är det bara just i mitt flöde, just nu, som det händer? Bland mina nätverk?

Eller, vilket gud förbjude, kan det vara så att vi just nu bara drabbats av lite vårkänslor och mobilen har fått ge tillfälligt vika för lite IRL i våren?

Transparens: Japp. Den förtjusande bilden kommer från min mor. Det är därför fotografen och jag har samma efternamn. Det är ingen tillfällighet. Förresten så är bilden från Visby. Bara så ni vet.

Glädjen i att landa i skiten

"Ta ingen skit" är ett begrepp jag hört tidigare. Nu behövde jag dock det, för annars kan inte häcken ta sig...

”Ta ingen skit” är ett begrepp jag hört tidigare. Nu behövde jag dock det, för annars kan inte häcken ta sig…

Idag har jag inte ett skit att skriva om… jo. Vänta! Just skit kan jag faktiskt nämna. Jag har köpt det. På säck från Coop.

Okej, just det var kanske inget att skriva om. Men däremot anledningen till varför jag köpte fem säckar gödsel. Det är nämligen så att såväl jag som min fru är med i facebookgruppen Gotlands Marknad, där saker och ting byter ägare. Varje dag. Det var där som vi (hustrun egentligen) hittade sex kilo lego åt mig här om veckan, och nu hittade hon även en häck.

Det är kanske fler än jag som ser ett mönster här över helgens inköp, men faktum är att någon ville bli av med hundra ligusterbuskar vilket det tydligen fanns en köpare för. Nämligen vi.

Så det blev två resor med släpet igår för att hämta buskar från Barlingbo, och en resa med släpet idag för att skaffa jord och gödsel.

Därmed släpper jag fältet fritt för alla fekalierelaterade skämt internet nu kan komma på…

Lite trivial info på det är att jag som barn lekt på just den tomten, och i det huset, där buskarna stod. Fast på den tiden fanns det inga buskar längs infarten i Anderssons trädgård.