Fyra nyanser av mjölkvitt

Mjölk. Och lite fil. Brand annat... Det är dags att släpp sargen pch prova något nytt! Bild lånad med tillstånd av Puttersjaus Gård.

Mjölk. Och lite fil. Brand annat… Det är dags att släpp sargen pch prova något nytt! Bild lånad med tillstånd av Puttersjaus Gård.

Vad vore livet utan lite variation? Ibland är det dags för lite av förändringens vindar. Ibland måste man se om vingarna bär. Ibland… måste man lämna trygghetszonen!

Jag har köpt mjölk. Nej, det låter inte som någon omvälvande eller episk förändring. Men tänk då på att min frukost i princip sett likadan ut i typ 30 år. Mer eller mindre. Ett par, tre mackor. Lite juice (mja, mycket juice är det kanske. Eller saft. Det har emellanåt varit ett par stora glas saft istället för juice för att stilla morgontörsten), och därtill pricken över i. Löken på laxen, eller varför inte kalla det marsipanen på princesstårtan…

Därtill ett rejält glas oboy. Eller rättare sagt en rejäl mugg med oboy. Ett par, tre deciliter åtminstone. I trettio år. Varje morgon!

Så det är ett stort steg för mig att byta från Arlas kobärs till fjällkornas Puttersjaus. Levererat till dörren i smått ikoniska glasflaskor.

Jag köpte lite fil också. Till sommarluncherna på jobbet. Med müsli. Och en jäkla massa strösocker.

Vaddå? Det är inte hälsokost jag är ute efter!

Verkligheten gör sig påmind

Under skydden ska här finnas ett altare och ett skrank. Det är i alla fall vad jag tror...

Under skydden ska här finnas ett altare och ett skrank. Det är i alla fall vad jag tror…

Skickade familjen ett mess i morse:

”Du vet att det var mellofest hos lillesyrran igår, när man vaknar halv tio”!

Extra jobbigt att erkänna när jag drack alkoholfritt hela kvällen. Det är inte som om man var 25 längre. Eller ens 45…

Däremot, som jag nämnde i gårdagens blogg, så besökte vi även kyrkan jag och Anneli gifte oss i. Det är snart 17 år sedan vi stod vid altaret, med svettiga handflator och fjärillar i magen. Just nu är det knappt så man känner igen sig. Men ändå var det som om en liten, liten fjäril fladdrade till i maggropen igen.

Vi passade på med en puss igen. På samma plats. En lite längre puss än första gången, men inte så mycket längre…

Jag när mig en liten gourmand!

Pizza för familjen

Köttfärslimpa. Den här maträtten heter köttfärslimpa!

Idag är min dag. Båda sönerna tog sig visserligen hem för egen maskin från skolan, men hunden hämtades från dagis, och i kylen hade köttfärsen legat för att tina ända sedan i morse. Tillsammans med lite ströbröd, potatismjöl, ägg och kryddor, samt potatis, paprika och lite smått och gott var det läge för en riktig köttfärslimpa. Med hallomi!

Jag älskar att laga mat till min familj. Synd bara att kylen är så effektiv och välisolerad. Riktigt jättekall faktiskt…

Att ta ett liv, eller anpassa sitt eget

Skalbagge på cykelväg

Livet återvänder till naturen. Man kan säga att naturen tränger sig på vår urbana miljö. Nu är det dags att vara försiktig…

Livet förändras. Ständigt. Det finns de som säger att vi måste anpassa oss eller dö. Andra att vi ska kämpa emot. Till sista blodsdroppen. Så finns det de som aldrig inser vad som händer, utan bara flyter med. Som döda fiskar…

Jag tror inte jag är än död fisk. Och visst, ibland är jag hur envis som helst. Men blodsdroppen… nja. Nä!… Vad jag däremot är bra på är att anpassa mig. Om jag får säga det själv så är jag en jäkel på att anpassa mig. Det kan vara medfött. Det kan också vara en hjärnskada. Eller en superkraft. Vad det än är så har jag en viss fallenhet att anpassa mig.

Nu har jag en jätteutmaning framför mig. Nej, vänta… Det är två jätte utm… Eller stopp där. Jag har redan anpassat mig och nu ska jag… oanpassa mig!

Jag har anpassat mig till livet som husse. Precis som jag en gång anpassade mig som pojkvän, sambo, fästman, make, pappa och tvåbarnsfar. Eller som västerhejdebo, ganthembo, visbybo, sumpanbo, vallentunabo för att nu ha slutit cirkeln som västerhejdebo. Livet förändras och jag förändras med livet. Jag har numera en hund. Och har anpassat mig till det.

Och som husse… förväntas jag att gå ut med hunden lite då och då. Visst, jag har redan mina morgonpromenader. Men att gå ut med hunden är inte samma sak. Nu måste jag anpassa mig till att någon annan hastigt och lustigt tvärnitar för än det ena, än det andra. Tidigare gick jag sällan ut i onödan. Nu får jag göra det hela tiden. Förut höll jag mig till väl upptrampade stigar. Nu är jag ute på åkern och…

Nej, se där får jag omprogrammera mig själv. Nu är det vår. Nu är hela naturen en barnkammare i varande. Nu får inte hunden springa utan koppel. Nu måste jag se till att… inte ta livet av oskyldiga djur. Det är inte hunden utan jag som måste bli försiktig.

Jag gick med långt koppel idag. Jag höll koll på hunden så hon inte skulle få korn på något som hon absolut inte fick jaga. Jag såg hela tiden ett par steg framför hunden för att hon inte skulle kliva rakt i ett bo. Jag… missade med ett tuppfjät fågeln som precis flög upp från där jag tänkte sätta ner min egna fot. Jag hade sånär klivit rakt på det lilla boet. Krossat de fyra små äggen. Jag blev så ställd att jag glömde fotografera nästet. Så ställd blev jag!

Jag trodde hunden var den stora risken med att vara ute i naturen om våren. Det var hon inte. Det var jag.

Det finns en risk att jag anpassat mig lite för mycket till den där hussegrejen…