Det har infunnit sig en viss tomhet i tvättstugan judt nu…
Allvarligt, det ekar faktiskt på riktigt. Vi får hit hantverkare i veckan, så det blev brått att såväl få en vänsterhängd dörr att bli högerhängd med lite hjälp av svärfar, samt att riva ut tvättbänk, blandare och tvättmaskin.
Så, det får eka lite tomt i den här spalten också. Idag…
Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kunde inte göra hela omgivningen rättvisa, men däremot en liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.
Jag skjutsade den förstfödde och hans jämnåriga kusin till fotbollsträningen idag. I Eskelhem. Jag gör en liten paus här, för att markera att det finns en lite märklig anledning till varför grabbarna tränade just där. Tyvärr kommer jag hålla er på halster, för det är inte det som dagens Blogg 100 ska handla om. Det får bli till en annan gång.
Nej, mellan det jag lämnade grabbarna och att jag skulle hämta dem igen gjorde jag en liten utflykt. Jag hade nämligen tänkt ta en tripp till Västergarn och se till stugan vi har där. ”Rucklet” som vi kallar den. Och den här gången visade det sig att resan dit gjorde hela… resan värd att… resa…
Visste ni att det finns en genväg mellan Eskelhem och Västergarn? Jag gjorde det i alla fall inte. Eller, jag har aldrig tidigare kört den vägen. Inte vad jag vet. Men väl i Enkelhem såg jag vägskylten ”Västergarn 8” bara en liten bit från kyrkan, och det skulle ju vara riktigt dumt att inte ta tillfället i akt. Fånga dagen. Carpe diem…
Glöm väg 140. För allvarligt talat, hur jäkla underbart var inte genvägen? På denna slingrande väg, trång som tusan, fick jag en påminnelse om hur vacker den här ön är. Hur sagolikt utsträckt vissa delar kan vara med sina åkrar. Hur fina och ibland spännande gårdarna, husen och enstaka ruiner kan verka. Hur trollskt det är inne i skogarna.
”Jäklut vakkat” uttryckte Arne Olsson det i en av När Revyns monologer för så många år sedan. Då handlade det om att sitta i en båt och blicka in mot land. Men att som jag sitta i en bil på land, med blicken över det gotländska, så går det inte att beskriva på något annat sätt.
Den här ön är inget annat än jäklut vakkar!
Jag har gått långt för att bli den jag är. Det senaste året har jag gått riktigt långt…
Idag är det lite mer än ett år sedan jag tog mina första, stapplande steg. Bokstavligen. Och jag har fortsatt gå efter det. Tjugo minuter, varje morgon, oberoende väderlek. Ja, okej. Nästan oberoende av väder…
För ett år sedan började jag med mina morgonpromenader. Efter att fått veta att mitt blodtryck var för högt och att mitt kolesterolvärde inte heller det var något att hurra för, så tog jag det överraskande beslutet att börja varje morgon med en rask promenad. Idag var det ett år sedan jag var på återbesök hos doktorn och kunde berätta att jag var igång.
Allvarligt talat, det var och är faktiskt väldigt överraskande. Visst har jag gjort ett och annat försök med att träna. Att komma i form. Att behandla min kropp som mitt tempel. Jo tjäna. Fäll ner landningshjulen och kom tillbaka på jorden. Det där med att träna har aldrig riktigt varit min grej. Inte som tonåring. Inte som medelålders gubbe.
Men när en läkare spänner ögonen i en och förklarar att något måste göras, så är det en liten motivationshöjare. När jag sedan är motionsundanflykternas mästare så fanns det bara en sak att göra. Att ta en promenad på morgonen innan jag kvicknat till och inser vad jag håller på med!
Varje morgon sedan dess har jag dragit på mig vindbrallorna, snörat på mig gympadojorna, och tagit min lilla vända. Hur långt? Det vet jag inte exakt. Jag går i tio minuter åt ett håll, vänder och går tillbaka. I Västerhejde. I Boda. I Malmö, eller Köpenhamn. Ja, var jag än vaknat har jag tagit min morgonpromenad. Såvida inte…
..jag vet att dagen innebär långa promenader. Heldag på Legoland. På pilgrimsvandring i skogarna runt Kolmården. Tre timmar på IKEA. Antalet tillfällen som det inte blivit någon promenad alls kan däremot räknas på ena handens fingrar. Som sagt, i ur och skur.
Förutom en morgon i Köpenhamn. Men hade jag gått ut i den åskskuren, och utan medhavda reservplagg, så hade chefen troligen satt mig i gruppterapi!
En svinstia eller ett svinaktigt beteende eller… Det som sker det sker.
Foto: Lance Cheung, via Flickr.com och kontot U.S. Department of Agriculture med CC BY-ND 2.0
Jag har ju en liten bekännelse att göra. Det är ju så att ibland fungerar det inte riktigt som man tänkt sig, att planeringen inte riktigt lirar med verkligheten. Ni vet, ungefär som när man egentligen skulle ha städat hela huset innan den älskade kommer hem efter affärsresan. Då intentionen var så bra som den bara kunde vara. När planeringen var perfekt och minutiös och egentligen bara saknade den där enda detaljen. Att sätta en starttid. Vilket betyder att du inte kommer igång med städningen förrän halvtimmen innan älsklingen är hemma. Och att din fina rengöring snarare kan jämföras med att sminka en gris…
Ja, men det kan ju vara så ibland. Du vill, men räcker inte hela vägen. Du borde, men har svårt att finna motivationen. Du skulle, men det blev pannkaka.
Ungefär så har det på sätt och vis varit med Blogg100 den här veckan. Jag har liksom inte riktigt fått till tidpunkten för allt och alla så som jag hade velat. Det har helt enkelt hela tiden blivit något i sista minuten.
Som livet i största allmänhet alltså. Och det kan man ju inte annat än älska, eller hur?