Först dör man. Sedan blir man en zombie… eller ruttnar man bara? Om man dör, kremeras och sedan blir en zombie, är man en typ sandstorm då?
Jag tror inte vi riktigt talat klart om döden. Eller hur?
Hoppsan! Det känns som om det blev lite dålig stämning nu. Den som läser detta kanske börjar tvivla over att fortsätta? Men fullt så tråkigt ska vi inte ha det. Det är ju så, att det bästa sättet att hylla livet är att hålla sig på god fot med liemannen. Att inte hålla honom på mer än armlängds avstånd.
Vi hade en trevlig kväll här om sistone. Jag och Anneli tillsammans med mina syskon, deras respektive samt mamma och pappa. Lite god mat, lite gott att dricka, och ett jättelass av det goda samtalet. Vi hade riktigt, riktigt trevligt och talade om allt från barndom till åld… nutid. Jag tror det var mamma som tog upp det först. Och lillasyster som tog vid direkt, nästan innan mamma hunnit tala till punkt. Och det utan att sänka humöret på någon av oss. Så lätt var det att prata om döden. Vi började tala om hur vi ska göra när någon av oss trillar av pinn. Uppdelning av släktklenoder, organdonation, och vem som önskar sig att kremeras och vem som inte vill göra det.
Jag vet inte… Vi kanske helt enkelt inte är riktigt kloka i huvudet i min familj. Det är fullt möjligt. Och i så fall så smittar det, för det verkar som om våra respektive fått en släng av det också. Nu kan man visserligen ifrågasätta deras intelligens redan från början eftersom de frivilligt gått med på att bli en del av den här familjen. Men jag tror faktiskt att de är de klokaste av oss trots allt. Allvarligt. Även min fru. Speciellt min fru!
Nej, jag tänker inte speciellt mycket på döden. Jag skulle vilja säga att det gör jag inte eftersom det ligger så långt framför mig. Att jag inte är där riktigt ännu. Men det skulle ju vara helt fel. Det dör folk och fä runt ikring mig hela tiden. En kändis där. Ett husdjur där. En släkting, en bekanting, en vän… Livet suger, för en dag dör vi. Allihop!
Kanske det är därför jag inte riktigt bekymras av döden. Kanske jag inte är rädd för den eftersom den hela tiden är närvarande. Liemannen är inte längre bort utan att han kan nå mig med sitt redskap. Hela tiden. Jag kan inte göra något åt det, jag har ingen möjlighet att påverka hans val. Eller så är jag lite för dum för att förstå allvaret i det hela.
Vi pratade också om hur var och en av oss hade träffat våra respektive. Det var, som samtalsämne, minst lika roligt. Och då hade vi som sagt riktigt kul medan vi pratade om döden.
