Edit: Dagens blogginlägg skrevs under Earth Hour. Den publicerades efteråt…
Category Archives: Fritid
Gotland landade i Linköping
Bilden är tagen av Petter Åkeson under utställningen i Linköping, och visar det gotländska bidraget. Till höger i bilden syns en del av Joakim von Ankas pengabinge. Även den är byggd av en gotlänning.
Ett Gotland i miniatyr fanns på plats på Flygvapenmuseet i Linköping helgen 18-19 mars. Legoentusiaster ur föreningen Swebrick var på plats för att visa sina byggen med den utställning som arrangeras på en ny plats i landet varje år. Drygt 13 000 besökare tittade närmare på föreningen alster, och på plats var även fem medlemmar ur gotlandsavdelningen. Med sig till Linköping hade de den gotlandskarta som tidigare endast visats under novemberutställningen på Fenomenalen i Visby 2016.
Årets tema för riksutställningen var inte helt oväntat flygplan, vilket illustrerades väldigt väl av det specialset som föreningen tog fram där Tummelisa, svenska flygvapnets första plan, var uppbyggd i miniatyr.
Som vid alla andra utställningar delades det även ut pris, och här utmärkte sig gotlänningarna med sin karta. I kategorin ”Bästa Event Community Build – Eventtema” vann gotlandskartan med sina för eventet specialbyggda luftfarkostdetaljer i miniatyr. Bland annat presenterades såväl polarforskaren Andrées som Pippi Långstrumps luftballonger samt den Dornier-Wal maskin som sägs ha landat på Tingstäde träsk av ingen mindre än Hermann Göring under 1925 och -26.
Motiveringen till utmärkelsen, vilken skrevs av en tvättäkta viggen- och gripenpilot, löd: ”Med en kreation som ger betraktaren en lektion i både geografi och historia har skaparna lyckats bygga en del av världen som för närvarande är i mer fokus än på länge. Bygget har både kvalitet och kvantitet med detaljer som tilltalar både flygentusiaster och noviser. Den grupp som verkligen tagit sig an utmaningen och på bästa sätt adderat ett flygtema till sin skapelse är: Swebrick Gotland med Gotlandskartan!”
Det var en väldigt nöjd gotlandsdelegation som packade ner sin karta och återvände till ön. Dock inte med flyg utan med båt.
EDIT: Denna text skrev jag egentligen redan för 24 timmar sedan. Men eftersom jag ville att texten först skulle publiceras där den var ämnad att publiceras, hos Gotlands Medias sajt Hela Gotland och öns tidningar, så publicerar jag den först nu.
Jag vill lära mina barn ren skräck
Böcker och skräck är en kombination så alldeles, alldeles underbar…
Jag försöker ge mina barn en trygg uppväxt. Jag har med mig min fru i detta, och vi vill verkligen båda att barnen ska ha med sig tryggheten hela vägen in i vuxenvärlden. Men…
..så väljer vi skräckspåret istället! Nej, vi försöker inte fostra dem med hot. Men det finns en skräck som förenar Anneli och mig. Den långsamma, intensiva, fantasieggande skräcken som egentligen bara en kung kan ge dig. Kung Stepen. Stephen King!
Jag tror vi tillsammans har 20-30 böcker av Stephen King. Vi båda började läsa honom innan vi fyllt femton, och jag vet att jag själv läste slut på hans ”kollektion” innan jag i brist på annat gick vidare till andra författare av samma andas barn. Skräckens barn. Den rena, iskalla skräcken.
Underbart. Och nu har mina barns mor sett till att föra skräcken vidare. Hennes första bok av King var Cujo. Den snälla, stora, lurviga hunden som förvandlas till en vansinnig mördarmaskin. För den hundälskare som hon är, gjorde den här boken djupt intryck på henne. Jag själv, som hade absolut noll och ingen hundvana fram tills dess vi skaffade vår egen, var helt nöjd med att bli vettskrämd i största allmänhet.
Och nu har vår förstfödde fått en av våra gamla tummade exemplar av Cujo. Med sidor lika gula som ett par rejäla huggtänder. En bok, och en hel värld, av skräckblandad förtjusning ligger nu framför vår 14-åring. Jag är faktiskt lite avundsjuk på honom!
Vi får se om det faller honom i smaken. Risken finns annars att det blir väldigt trångt i familjesängen om nätterna ifall det vill sig illa…
En bild som fastnar
Det är något speciellt med den här. Något läskigt speciellt…
Jag fotograferar ganska mycket. Ibland lite för mycket. Och ibland för lite, men det hönder inte så ofta tack och lov. Ibland tar jag bilder sim jag minns länge, länge. Ibland tar jag bilder jag glömmer bort på en gång.
För en vecka sedan tog jag en lite speciell bild. Egentligen var det inte så mycket med den, en grävskopa som tagit helgledigt. Men… jag fastnar varje gång när jag scrollar igenom mina foton. Det skulle kanske vara för det vackra vädret? Eller för vinkeln rakt framifrån? Eller…
..nä! Det är helt enkelt för det diaboliska verktyget som sitter längst fram istället för en skopa. Den är helt fantastisk!