I en radio nära dig finns jag nära min barndom

Jag var i radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon.

Jag var i, eller heter det på, radion idag med en kollega och pratade jobb. Kollegan heter Christer Schwartz och jobbar som diakon. Killen längst ut heter Patrik Silvereke och är musiker och han har något roligt på gång med Christer på fredag.

I don’t want to brag, men jag var på radion i förmiddags. Och den här bloggposten kommer innehålla en hel del gotländsk namedropping, så om ni inte gillar sånt så finns det säkert något annat intressant ni borde göra nu.

Det är faktiskt riktigt kul att vara med i radion, men ibland har jag varit nervös innan. Som idag då jag blev intervjuad av Joakim Åstrand. Jag tror jag aldrig intervjuats av honom tidigare. Förra gången jag var nervös var när jag första gången intervjuades av Lasse Ahnell, och jag lovar att när jag snackat med Gunnel Wallin så har det också känts. Det är nästan lite genant…

Det är ju så att jag har en liten historia med gotlandsradion. Jag är ju liksom uppvuxen i studion på Specksrum. Jag har sprungit runt och vässat journalisternas blyertspennor som barn. Jag har sett till att de kunnat återanvända gamla nagraband (jo, jag tror rullbanden kallads så), och jag har faktiskt extraknäckt som sportgurka för länge sedan.

Vet du inte vad en sportgurka är tänker jag inte berätta det. Du får googla…

Nu sitter det inte längre reportrar i en studio på Specksrum. Och det är inte många kvar av farsgubbens gamla jobbarkompisar i de ”nya” lokalerna på A7. Men jag är fortfarande full av respekt för dessa människor, och det är en respekt som troligen aldrig kommer släppa. Det är… kul att intervjuas av dem. Det är kul att prata med dem över huvud taget, och kanske är det en liten trygghet som gör sig gällande.

Det känns lite vanskligt i min roll som kommunikatör, men oavsett vad min nervositet beror på så backas klockorna lite i mitt huvud varje gång jag hamnar i dessa situationer. Jag känner mig lite yngre. Och jag känner att jag borde hitta på något bus i en studio.

Eller knyta ihop någons skosnören

Länk till radiointervjun hittar ni i början av texten. Saknar ni möjligen något om Henrik Wallenius i texten? Han tillhör också ”gänget från förr”, men… jag har önnu inte intervjuats av honom. Så jag har ännu ett tillfälle att se fram emot. Och bli nervös inför!

Livet återvänder, och jag är inte ens i närheten av kuvösen

Det sjuder av nytt liv här hemma. Och det såväl högt som lågt.

Det sjuder av nytt liv här hemma. Och det såväl högt som lågt.

Så här års borde man inte få jobba. I alla fall så borde vi tomtägare får vara lediga. Med lön. För… med allt som händer i trädgården så är det där jag hellre skulle vilja vara just nu än på kontoret.

Visst, jag överdriver lite. Men ändå inte. Just nu händer verkligen allt i trädgården hos oss. På riktigt. Från en dag till en annan kan ett helt träd stå i blom. En grå och tråkig rabatt kan plötsligt sjuda av liv och färg, och hela tiden är det något djur som rör sig i ögonvrån. Trädgården vaknar upp ur sin vintersömn, och jag har inte en chans att hinna med.

Och ja, jag skulle ju kunna ta semester just nu. Om det inte var så att våren är lite överlastad med roliga grejer på jobbet. Också! Så det går ju inte riktigt att lösa på det viset. Allmänna helgdagar i parti och minut hjälper, även om de även stjälper eftersom allt det där jobbroliga koncentreras över lite färre dagar. Och nätter med för den delen.

Så jag får konstatera att när jag kommer hem på kvällarna så lever trädgården och har hälsan, och jag får nöja mig med att försöka hitta vad som inte fanns där igår.

Värre är det för min fru. För egentligen så är det hon som är familjens trädgårdsmästare.

Med en näsa för nyheter

Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men... tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.

Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men… tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.

Visst. Först och främst så läser jag den. Det är liksom det den är till för, det gotländska nyhetsmagasinet Horisont. Nu har den dessutom ett par år på nacken och har lyckats hålla en jämn kvalité, vad jag har kunnat se. Även om det är länge sedan jag var i den journalistiska sfären så tycker jag ändå att jag har lite koll på sånt. Och den här är bra.

Jag läser däremot inte allt. Ärligt talat, det finns nog inget som någon läser från första till sista sidan. Varför? Därför att människors smak är olika, och just därför måste vissa delar vara skittråkiga. Finessen är ju att det i så fall är skrivet för någon annan. Det som jag gärna läser, behöver å sin sida inte läsas av andra. Märkligt nog…

Horisont visar också på något viktigt inom journalistiken som ibland missas, hoppas över eller helt enkelt förbises. Nämligen förmågan att inte välja sida. Att avstå från att följa med eller gå mot strömmen, utan helt enkelt vara en fast punkt mitt i det strida. I det vilda. Jag tycker det är väldigt befriande. Det är upp till läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel, och det utifrån de fakta som journalisten presenterar. Och det ställer ytterligare krav på yrkesmänniskan!

Men… det är inte journalistiken, fotot eller layouten som jag först slås av när tidningen dimper ner i brevlådan. Det är inte det glättiga omslaget, annonserna eller krönikorna (de som till skillnad från reportagen både får och ska innehålla egna åsikter). Nej, det är mer speciellt än så.

Doften! Det är doften av nytryck som slår mot mig när jag öppnar tidningen. Svagt parfymerad, något frän. Minnen från en svunnen tid på reklambyråer och redaktioner…

Allvarligt. Jag går igång och drömmer mig tillbaka. Varje gång!

En epok går i graven, och ett hantverk med den

Jo, jag har faktiskt en liten, liten del i den framgångssaga som för ett kvartssekel sedan startade på Donners plats...

Jo, jag har faktiskt en liten, liten del i den framgångssaga som för ett kvartssekel sedan startade på Donners plats…

Inget varar för evigt. Jag vet, men det är ändå lite svårt att svälja. I helgen möttes jag av nyheten att restaurangen Donners Brunn skulle gå i graven. Inte helt oväntat, eftersom grundaren Bosse Nilsson lämnade sin gamla krog för inte så länge sedan. Jag får vara glad över att det höll i… typ 25 år! Men ändå kan jag inte låta bli att känna ett litet hugg i hjärtat nu när det definitivt är över.

Jag vet. Det låter som om jag nu ska berätta att jag i hemlighet varit delägare. Men det är faktiskt personligare än så. På ett annat sätt.

I början av 1990-talet, direkt efter lumpen, jobbade jag några år på Bertholdsson Holm Reklam. Mycket av mitt yrkesliv har faktiskt sin grund i vad jag lärde mig där, och jag hade fantastiskt roligt med att jobba åt Håkan och Lena. Jag fick lära mig grunderna inom reklam, och att jobba med de ursprungliga verktygen. Vax. Pannå. Skalpell. Ögat!

En dag skulle vi skapa en logga åt en ny krog. Namnet var spikat, och Håkan hittade ett manér vi kunde använda oss av. På den tiden använde vi bokstäver, ”gnuggisar”, som en efter en pressades över till papper. Vi hade ingen dator, så allt skedde för hand. Ögat fick avgöra om kompositionen var bra, annars åkte skalpellen fram och bokstäverna flyttades hit eller dit.

Det var inga problem att skapa texten ”Donners Brunn”. Vad som inte gick att få till var svallvågorna i ”Brunn”. Den effekten fick jag äran att skapa för hand. Med skalpellen ”suddade” jag det svarta, och med en tuschpenna fyllde jag i. Det gick inte att rita där jag suddat, så hela tiden fick jag skapa ett nytt foto av texten att jobba med. Fylla i. Sudda. Fotografera. Om och om igen tills Håkan och jag var nöjda. Ända tills jag skapat effekten av en vätskeyta där texten reflekterades och en droppe just slagit ner mitt i.

Jag tror att genom alla år det är den loggan jag har varit mest stolt över. Och då var inte ens grundidén min egen…