Att koppla från världens roligaste jobb

Bild på en burktelefon

Jag vet, jag har använt denna bild förut. Men… den är ganska talande, om du någonsin försökt använda en sån. Foto av Sebastien Wiertz, via Flickr.com och under licens CC BY 2.0.

Ibland tror jag att jag har världens roligaste jobb. Ibland kan det vara världens jobbigaste, och ibland världens intressantaste. Men det är aldrig, aldrig, aldrig världens tråkigaste. Långt därifrån.

Därtill kommer den extra kryddan att vara den ende i sitt slag. Det innebär att jag måste vara lite bra på väldigt mycket. Den dagliga variationen på frågor jag kan få är fantastisk, och även om jag inte alltid kan leverera på en gång så har jag alla möjligheter i världen att finna svaren. Oftast i alla fall. Det finns det jag hellre bollar över till de som är mera hemma på vissa saker…

Hur intressant, tufft och roligt det än är, så går det inte att komma ifrån hur mycket det ibland påverkar min fritid. När är jag helt ledig? Kan jag vara helt ledig? Kan jag skilja mellan jobb och fritid över huvud taget?

Ja. Det kan jag. Eller, nej. Det går inte. Sanningen ligger lite däremellan. Mycket handlar faktiskt om hur jag hanterar tekniken, och alla de möjligheter som kommer därav.

Vi kan, nästan dagligen, läsa om de som gått i väggen på grund av förväntningarna att hela tiden vara nåbar. Vi hör också om dem som närmast skryter om att de ”nu minsann kommer koppla ner och stanna nerkopplad”. Jag skulle kalla det bortkopplad. Bortkopplad från verkligheten. Men det kanske bara är jag.

Ändå har jag ändå haft en liten fördel. Jag har varit med länge, och har lärt mig att hantera tekniken. Inte låta tekniken hantera mig. Jag vet att många inte tror mig när jag säger så, men skillnaden ligger faktiskt i hur jag hanterar informationsflödet. Och jag tror mig veta när jag ska låta alla små hjälpmedel vara.

Men ikväll har flödet fått dominera. Det har varit en intressant arbetsdag. Långt från tråkig!

Enough is enough

Det är läge för...

Det är läge för…

Nä, nu har jag suttit och varit kommunikatörskonsult åt min fru i ett par timmar. Och det efter att ha jobbat extra mycket som just kommunikatör den här veckan. Och i helgen.

 Nu struntar jag i det här och inser att idag får vara lite av en förlorad bloggdag.

Fast… det blev ett blogginlägg ändå Ett litet ett…

Att älska på kortdistans

Gissa vilket fönster...

Gissa vilket fönster…

Ni har hört det förut. En gång i tiden bodde vi i Vallentuna. Anneli jobbade i Uppsala, och jag på Söder i Stockholm. Det var många, många mil mellan oss.

Nu kan vi faktiskt hinna ses på lunchen. Eller… ses och ses. Just nu har jag fullt upp med Gotlands kyrkvecka, så dagarna är lite intensiva. Och långa. Men då är det ju kul att jag medan jag ändå passerar hustruns jobb, kan skicka ett SMS så hon hinner titta ut genom fönstret så vi kan slänga en kyss till varandra.

Och sedan fortsätter arbetsdagen som förut. Men vi har i alla fall haft lite, lite kvalitetstid. Nästan på tu man hand.

Det var absolut inte bättre förr!

Zzzzzamlar lite kraft

Hoppas jag hinner skriva den här texten innan jag somnar...

Hoppas jag hinner skriva den här texten innan jag somnar…

Just nu spinner världen så fantastiskt fort. Jag skulle kunna skriva hela denna veckas kvot i Blogg 100 om allt det jag varit med om bara idag. Men… just nu är jag även så trött att påsarna under mina ögon är större än mina kinder.

Så vi struntar i det. Istället hänvisar jag er till min eller jobbets fb- och twittersidor och ber er kolla dem istället. För jag behöver gå och sussa. Sova. Slagga!

Är det nu jag ska börja inse att jag inte är 25 längre?