Jag har varit på jobbresa. Till bland annat Västerås. Med storre delen av kollegiet. Och nu är jag nästan, nästan hemma igen…
Category Archives: Svenska kyrkan
Konsten att växa med Almedalen
Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!
Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Eller… i år har jag jobbat med Almedalen för tredje gången. För det beror lite på hur man ser det.
När jag blev gotlänning igen så ingick det i jobbet att också vara med och planera samt arbeta med kyrkans närvaro i politikerveckan. Det är ett jobb som pågår från och till under hela året, med klimax veckan före och under själva Almedalsveckan. Veckan innan är då jag gör typ 90 procent av allt arbete ”rent fysiskt”. Den här veckan är det dessutom mest transpiration jämfört med inspiration, för du svettas rejält i Visbys uppförsbackar.
Jag måste erkänna att jag älskar det! Trots att jag ännu inte varit på ett enda seminarium. I alla fall inte som åhörare. Jag har varit närvarande på flera av dem, men då har jag varit där som paneldeltagare eller fotograf. Faktiskt har jag mest varit på plats som fotograf. Med slutaren inställd på nästa års Almedalen, och alla de alster jag ska jobba med veckan innan.
Layout, original, redigering, copy. Samt lite planering och lite fotografering. Så ser min vecka ut innan Almedalen. Under Almedalen handlar det om att fotografera, skriva ut, bära och transportera, plus sociala medier. Samt lite redigering och original till och från, och träffa en massa nya och gamla bekantingar.
Plus att gå och gå och gå. I Visbys gränder. I uppförsbackar…
Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Första året var allt så nytt, och jag jobbade frenetiskt med att lära mig allt. Jag var med på i stort sett allt jag kunde vara med på. Och fotograferade i massor. Andra året innebar en del förändringar jämfört med året innan, och en annan uppdelning av jobbet. Samtidigt minskade mängden fototillfällen, så dagarna inte blev fullt så långa. Det var en större skillnad år två jämfört med första året rent organisatoriskt också, vilket kanske skapade en osäkerhet bland oss som arbetade med veckan. Åtminstone för min del, då det blev lite oklart vad jag hade att förvänta mig av dagen.Trots min osäkerhet så vill jag påstå att utåt sett så var ändå fjolåret en liten succé. Åtminstone för mig.
Jag gör nu mitt tredje år med Almedalen. Och i år har det gått jättebra! Det kan bero på att jag är tryggare i mig själv i år, och har lyckats med att planera min egen tid lite bättre än jag brukar. Vilket är ovanligt bra för att vara jag. Vi har också ett annat, öppnare, upplägg internt denna gång. Ett upplägg som har passat mig jättebra och som jag tror lyft oss lite extra över lag.
Nästa år gör jag mitt fjärde Almedalen. Då är det läge att snäppa upp allt ännu lite till. För min del handlar det om att göra en ännu bättre vecka inför Almedalsveckan!
Ett beslut utan tanke på barnen
Faximil från Sveriges televisions hemsida, med nyheten om riksdagens nya asylregler.
Nej, jag vet. Jag hävdar gång på gång att man inte ska agera i affekt. Att inte skriva eller posta eller dela när känslorna ligger på utsidan. Jag vet att det är min egen tumregel. Fast nu har det åtminstone gått sex timmar sedan riksdagen klubbade igenom de hårdare asylreglerna, och jag borde känna mig lite mindre arg. Jag borde kunna tänka rationellt.
Men det gör jag inte! Allt jag kan tänka på är barnen. Kalla mig blödig och naiv, men när organisationer som Svenska kyrkan, eller Röda korset, eller till och med Amnesty går in och säger ”gör det inte”, ja då känns det som om man borde ha lyssnat. Man borde backat och tagit sig en funderare.
Man borde ha tänkt på barnen!
Inte sedan andra världskriget har det funnits så många människor som flytt för sina liv som nu. På 70 år har det inte funnits så många barn som riskerar att dödas i krigszoner eller på grund av våldets effekter.
Jag är själv pappa. Jag skulle själv göra allt vad som krävs för att föra mina barn och min fru till en säkrare tillvaro. Det är varje förälders ansvar och förbannade plikt att försäkra sig om att barnen är trygga.
För barnens skull!
Drygt sex timmar, sedan försöker Kd:s ordförande få det att låta som om partiet röstade nej. När de istället lade ner sina röster. ”Man ska inte ljuga…”
Nu har Sveriges riksdag klubbat igenom något som jag som pappa och svensk inte kan stå bakom. Jag har ännu inte hört något argument som väger tyngre än barnens väl, och dagens beslut är för mig en gåta. Fyra partier gjorde det möjlig. Två gick emot. Och två smet ut genom den politiska bakdörren. Varav ett av dessa två sista väljer att ljuga om det redan ikväll…
Jag gissar att det finns en hel del människor som idag allvarligt funderar över sin politiska hemvist. Människor som hoppas på att antingen få en väldigt bra och hållbar förklaring till vad som skedde idag, eller att beslutet återkallas. Innan nästa val. Innan valsedlarna ska stoppas i kuvertet och lämnas in.
Framtiden för barnen hänger på det!
Mångfalden i Facebook, med Mångfald
En påminnelse om vad som hände idag för två år sedan. En av de viktigaste händelserna i mitt liv, och en av de mest givande!
Facebook är bra på en del saker, sämre på andra och ibland fenomenalt irriterande. Men så kommer då de där tillfällena när träffsäkerheten är på topp. Idag blev jag påmind om ”Gotland för Mångfald” , och fick tillbaka den där varma känslan i hjärttrakten igen.
Bilden föreställer det första ”riktiga” mötet dit alla intresserade kunde komma för att ventilera sina tankar och idéer inför den första manifestationen. Det var något av det häftigaste jag varit med om. Visst, de båda manifestationerna vi genomförde därefter var fantastiska. Men uppslutningen till just detta möte var mer än vad vi vågade hoppas på. Åtminstone blev jag glatt överraskad.
När jag såg bilden så var min spontana tanke ”Skit också, Vi skulle ha genomfört Manifestationen i år igen”. En naturlig reaktion, för det gav så otroligt mycket energi tillbaka. Och roligt var det. Plus utvecklande som bara den. Jag var väldigt långt utanför min komfortzon både när jag ställde mig framför människorna på det här mötet, som när jag stod på den riktiga scenen därefter. Det är liksom en sak att stå framför hundra kollegor och prata om gemensamma arbetsfrågor, men en helt annan att stå framför 50 personer som du kanske på sin höjd sett på bild i tidningen eller hört talas om.
Det var en helt fantastisk och nära nog overklig känsla att ta in och bearbeta!
Men jag ångrar inte beslutet att inte genomföra en manifestation till. Lika lite som jag ångrar att jag ställde upp från första början. Det är som sagt något av det roligaste jag någonsin gjort, och att tänka på det gör mig alldeles varm i hjärtat. Varje gång!