Konsten att växa med Almedalen

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Eller… i år har jag jobbat med Almedalen för tredje gången. För det beror lite på hur man ser det.

När jag blev gotlänning igen så ingick det i jobbet att också vara med och planera samt arbeta med kyrkans närvaro i politikerveckan. Det är ett jobb som pågår från och till under hela året, med klimax veckan före och under själva Almedalsveckan. Veckan innan är då jag gör typ 90 procent av allt arbete ”rent fysiskt”. Den här veckan är det dessutom mest transpiration jämfört med inspiration, för du svettas rejält i Visbys uppförsbackar.

Jag måste erkänna att jag älskar det! Trots att jag ännu inte varit på ett enda seminarium. I alla fall inte som åhörare. Jag har varit närvarande på flera av dem, men då har jag varit där som paneldeltagare eller fotograf. Faktiskt har jag mest varit på plats som fotograf. Med slutaren inställd på nästa års Almedalen, och alla de alster jag ska jobba med veckan innan.

Layout, original, redigering, copy. Samt lite planering och lite fotografering. Så ser min vecka ut innan Almedalen. Under Almedalen handlar det om att fotografera, skriva ut, bära och transportera, plus sociala medier. Samt lite redigering och original till och från, och träffa en massa nya och gamla bekantingar.

Plus att gå och gå och gå. I Visbys gränder. I uppförsbackar…

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Första året var allt så nytt, och jag jobbade frenetiskt med att lära mig allt. Jag var med på i stort sett allt jag kunde vara med på. Och fotograferade i massor. Andra året innebar en del förändringar jämfört med året innan, och en annan uppdelning av jobbet. Samtidigt minskade mängden fototillfällen, så dagarna inte blev fullt så långa. Det var en större skillnad år två jämfört med första året rent organisatoriskt också, vilket kanske skapade en osäkerhet bland oss som arbetade med veckan. Åtminstone för min del, då det blev lite oklart vad jag hade att förvänta mig av dagen.Trots min osäkerhet så vill jag påstå att utåt sett så var ändå fjolåret en liten succé. Åtminstone för mig.

Jag gör nu mitt tredje år med Almedalen. Och i år har det gått jättebra! Det kan bero på att jag är tryggare i mig själv i år, och har lyckats med att planera min egen tid lite bättre än jag brukar. Vilket är ovanligt bra för att vara jag. Vi har också ett annat, öppnare, upplägg internt denna gång. Ett upplägg som har passat mig jättebra och som jag tror lyft oss lite extra över lag.

Nästa år gör jag mitt fjärde Almedalen. Då är det läge att snäppa upp allt ännu lite till. För min del handlar det om att göra en ännu bättre vecka inför Almedalsveckan!

Blir världen brightare efter Brexit?

Är Brexit början på något bra för alla? Inte en susning, men tack vare detta så fick Relevante visa sin bild på Lammlur genom Wikimedia Commons och CC-BY-SA 4.0

Är Brexit början på något bra för alla? Inte en susning, men tack vare detta så fick Relevante visa sin bild på Lammlur genom Wikimedia Commons och CC-BY-SA 4.0

Jo, jag känner till det där med knäckta ägg och omelett. Och att det är en sjujäkla kliché. Men det kan vara så att detta ägg är början på något bättre?

Brexit har förvånat en hel värld, och kanske också britterna själva. Konstigt nog tror jag att detta bara är början. Inte början på slutet, utan snarare början på något nytt. För att komma dit behövs det möjligen fler ägg, men framför allt tror jag vi behöver komma på varför så många tycker att den nuvarande äggröran smakar så illa. Och varför vi behöver sno ihop ett nytt, och bättre, EU.

Jag tror nämligen inte att detta skulle vara slutet på gemenskapen. Det finns egentligen bara ett sätt som verkligen skulle sänka hela tanken med EU, och det är om vi tror att allt kan fortsätta som vanligt. För… det kan vi inte!

Och i Brexits kölvatten ser jag två, lite olika, svallvågor…

Det börjar faktiskt i närområdet. Närmare dig, i det egna landet eller till och med den egna kommunen. Jag ser politikerföraktet. Misstroendet för myndigheter och auktoriteter. ”PK-maffian” och faktaresistensen. Vi är inne i en ganska så läskig, nedåtgående spiral som ökar i styrka hela tiden. Vanmakten bland grannar och vänner ökar. Du litar mer på Pelle i huset bredvid än på experterna, för de ”saknar ju kontakten med vanligt folk”. Det samma sägs om politiker och andra samhällsbärare. De ser inte längre ”det vanligt folk” ser.

Jag är ledsen, men jag tror att det bottnar i ett moment 22 där politikerna och samhällsapparaten står på en sida, media på en annan och ”vanligt” folk på den tredje. Just nu vill folket ha enkla lösningar på komplexa frågor, media eldar på med svarta rubriker och ”klickbaits”, medan politiker slänger extra bensin på brasan genom att låtsas att de har de enkla svaren.

”Vi vill ha tillbaka våra enkla liv, som var trygga med våra gamla jobb att gå till” säger folket.

”Brottsligheten i Din stad ökar när fabriken hos Dig läggs ner” mullrar media.

”Hårdare straff och ersättningsjobb” kontrar politikerna med.

Jag läser att Donald Trumps retorik går hem i ett USA där de gamla industrijobben ersätts av låglönejobb. Där arbetare behöver två eller tre jobb för att nå samma lönenivå som tidigare, i konkurrens med människor de aldrig trodde att de skulle behöva konkurrera med i yrkeslivet. Trump kommer med enkla lösningar, och han får rubriker oavsett om media orkar syna hans påståenden eller inte.

Högerextrema och populistiska partier har just nu vind i seglen. Några som inte har det är mediahusen vilka just nu drömmer om journalistiska stordåd. Detta medan ekonomin knappt räcker till att dammsuga internet i allmänhet och Facebook i synnerhet efter ”nyheter”. Samtidigt har etablerade partier svårt att göra sig hörda eftersom de inte klarar att överrösta faktalösa, självutnämnda experter och sensationella tidningsrubriker.

Just nu är vi väldigt långt från några landsfaderliga politiker och kunniga journalister som lyfter inte bara debattnivån utan hela samhället. Som respekterar sina meningsmotståndare. Som pekar på samhällsfrågorna på ett erfaret och kunnigt sätt. Istället får vi fler debattprogram, sensationsjournalistik och politiker som istället för sakfrågans lösning anmärker på meningsmotståndarens ordval.

Från min horisont har hela kampanjen om Storbritanniens vara eller icke vara just rört sig i ovannämnda, dåliga regioner. Det är en förlust i sig. Samtidigt är i ärlighetens namn EU en dinosaurie. En jättebest som knappt ens längre känner när en lem attackeras. Men nu är en lem allvarligt sårad. Djupa sår, som kanske kommer att resultera i att den kroppsdelen förloras.

Det kanske inte går så långt. Kanske kan EU förbättra relationen med britterna. Kanske EU inser att utan sina lemmar, vilka består av vanligt folk i städer och på landsbygd, så fungerar inte den fria marknaden. Att gemenskapen behöver reformeras och utvecklas, innan man står där utan vänner att samla till samråd.

Jag tror, att i den utdragna process det innebär att avbryta samarbetet mellan EU och Storbritannien, så kommer samtalen skapa något nytt. Något som är bättre. Inte bara för det anrika gamla kungariket, utan för hela Europas folk. Ett EU som är relevant och kanske till och med förståeligt för folket.

Jag vet, jag har sannerligen inte bidragit till några lösningar eller smarta quick-fix. Men…nu om någonsin finns det en chans att göra europa bättre. Inte sämre!

Att döda sin älskling

Den här filmen, med Daniel Radcliffe aka Harry Potter, har inget med texten att göra. Men en sökning på "kill your darling" gav detta resultat, och på något vis är det ändå passande utifrån vad jag skulle ha skrivit om. Bland annat...

Den här filmen, med Daniel Radcliffe aka Harry Potter, har inget med texten att göra. Men en sökning på ”kill your darling” gav detta resultat, och på något vis är det ändå passande utifrån vad jag skulle ha skrivit om. Bland annat…

Ibland skriver man en text om något som man är intresserad av. Något som man reagerat på, och som ur djupet av ens själ är något som man måste berätta om. Men… så är det något som knyter sig!

Jag har skrivit en lång text ikväll. En text om hat och elaka människor. Om hur sociala medier kan användas till så mycket gott, men oftast används till ren skit. Om ”nyttiga idioter” som delar på nätet hej vilt, utan att tänka kritiskt eller… uttrycka någon hjärnverksamhet alls. Jag sticker ut hakan ordentligt med mina ord och stålsätter mig för eventuella reaktioner.

Det är bara ett problem med allt det jag skrivit ikväll…

..det är riktigt kasst! Faktiskt! Jag har flera kloka ingångar, fantastiska exempel, en och annan oneliner för att lätta upp stämningen, samt ett handfast case som verkligen sätter fingret på den ömma punkten. Och ändå är det jättedåligt!

Det gamla fina uttrycket ”kill your darlings” är något jag försöker hålla högt. Jag tror det är viktigt. Speciellt när du skriver så måste du vara beredd att stryka mycket av det du skrivit för att det ska bli bra. Testa det, och du kommer att inse värdet i ett annat gammalt och underbart citat. ”Förlåt för att brevet jag skriver blir så långt. Men jag har inte tid att göra det kort”.

Det får bli någon annan gång. Kanske jag kan ta mig tid och forma om den till något bra. Kanske jag kan få till ett positivt avslut på ett ganska dystert innehåll. Kanske…

Eller så begraver jag den här älsklingen. För alltid.

Slutet är alltid början på något nytt

..98, 99, 100! Jag klarade det i år också. Lite märkligt kanske. Men inte märkligare än fortsättningen…

Idag går jag i mål. Årets bloggmål är uppfyllt, och nu är det hundra dagar sedan jag vågade mig på detta äventyr än en gång. Och det oroar mig!

I hundra dagar har jag haft ett mål för kvällen. Jag kan erkänna att då och då har det inneburit lite problem. Som den där gången i London, då jag väldigt sent lyckades komma ifrån och skriva min text och publicera den. Bara för att någon dag senare inse att jag glömde tidsskillnaden. ”Det är tanken som räknas” fick ursäkta en korrigering på administratörsnivå. Jag hade ju faktiskt publicerat den på rätt sida av tolvslaget, fast på fel sida om tidzonsgränsen.

Nu tappar jag sporren som en utmaning innebär. Kikar jag tillbaka på förra året så bloggade jag bara sex gånger efter förra Blogg 100. Varav två samma månad som då jag avlutade. Båda om samma ämne…

Det håller inte! Det finns bara ett blogginlägg innan mars i år. Men den sista februari var ju egentligen en liten uppstart, så den räknas ärligt talat inte. Nej, bättre än så kan jag faktiskt. Bättre än så måste jag kunna!

Varje blogginlägg denna gång har tagit runt en timme i anspråk varje gång. Trettio minuter för att skriva, en halvtimme för att fixa med bild och länkar, samt för att publicera med egna ”klickbaits” på Facebook och Twitter. Några dagar har jag faktiskt publicerat mer än en text, men då har de gått direkt via Facebook eller Instagram.

Det är däremot ingen lösning som jag kommer använda. Varför? Allt som skrivs på Facebook eller Instagram ”försvinner” med tiden. Knappt sökbart, knappt länkbart. Det finns andra metoder också, men jag tror nog lammlur.se mår bra av lite översyn och påfyllnad.

Nej, låt mig göra så här istället. Framöver kommer jag publicera en ny text varje onsdag. Gärna mer, men garanterat varje onsdag.

Jag hoppas jag inte gjorde i det blå skåpet nu…