Det är ingen underdrift att påstå att Barncancerfonden inte gillar hur ”deras” barn behandlas på Sveriges nyaste sjukhus. Jag tycker också att det är sjukt!
Just nu är distraktionerna många. Främst för att jag sitter och ser på Kanal 5 och ”The secret world of Lego”, men också för att det är jul, ett märkligt politiskt klimat och jag har en hel del att göra på jobbet. Så egentligen är det som vanligt…
Men så droppar Barncancerfonden en nyhet i mitt nyhetsflöde. En nyhet som egentligen skulle förvåna mig. Men… med min bakgrund är jag allt annat än just förvånad. Tyvärr. Och jag tycker det är fruktansvärt!
”Cancersjuka Kurt, 3, fick sova utan mamma på sjukhuset” är en artikel i DN från den nionde december i år. Läs gärna hela artikeln, men tyngdpunkten ligger i en mening redan i ingressen. ”Familjer med svårt sjuka barn kan inte längre övernatta tillsammans på Astrid Lindgrens barnsjukhus efter flytten till Nya Karolinska.”
Som femtonåring låg jag på det som då hette Karolinska sjukhuset, Barn 8, med cancer i lungor och lymfa. Istället för skolavslutning med kompisarna i åttan, satt jag i ett rum på nionde våningen i byggnad Q med kanyler i armveckan och doften av desinfektionsmedel i näsan. Jag var femton år. Fortfarande ett barn, men åtminstone så pass vuxen att kunna förstå vad som hände runt mig och kunna bearbeta det mesta av det.
Jag hade mina föräldrar med mig då. Det var ett stort stöd. Även för en ”vuxen” femtonåring.
Som vuxen blev jag själv förälder, och mitt första barn föddes med LKG, Läpp- käk- och gomspalt. Det betydde utredningar på ”mitt” gamla sjukhus som vid det här laget bytt namn till Astrid Lindgrens barnsjukhus, och två stora operationer när sonen var ett halvt och ett år gammal. Vi fick hela tiden vara med honom. Vår son var alldeles för liten för att förstå vad som drabbat honom, och varför han inte var hemma.
Det var vårt första barn. När jag själv var sjuk hade jag tre mindre syskon. Att låta den ena föräldern åka hem var jobbigt för mig och min fru. Jag gissar att det inte var lättare för mina föräldrar. Men de hade tre barn till att ta hand om. Jag och Anneli kunde vara fokuserade på vår son. Allt går att lösa, och det går att vara flexibel.
Men det ska vara barnets och inte sjukhusets behov som ska tillgodoses. Speciellt i ett modernt sjukhus!
Jag hade förmånen att ha varit med när Nya Karolinska Solna ”föddes” på min dåvarande arbetsplats. Jag jobbade också där när NKS genom politiska behov lyftes ut ur ”moderföretaget” för att bli en egen enhet. Jag har på nära håll sett hur Offentlig Privat Samverkan, OPS, i mina och flera andras ögon har fördyrat hela projektet samtidigt som landstinget lagt alla pengarna i någon annans korg. Tidigt var man ute med enskilda rum, med betoning på patientens integritet. Men någonstans verkar man ha glömt barnperspektivet.
Jag tillhör dem som är glad över att planerna på storregioner gick i stöpet. Jag tror inte ett dugg på att låta Gotland bli en del av Stockholms skärgård. Jag har sett lite för mycket av politiken i huvudstan för att känna mig trygg. Missförstå mig rätt, för det enda sättet framöver att få ordning på sjukvårdens kostnader på sikt stavas samarbete. Men NKS är ett exempel på varför vi inte ska ingå i den organisation som Stockholms Läns Landsting står för.
Om inget annat så för barnens skull!
Transparens: Jag har lagt till en länk i efterhand till en artikel om hur mycket dyrare Nya Karolinska Solna håller på att bli vilket jag påstår beror på OPS-lösningen. Jag har även ändrat så det står ”Barn 8” vilket var rätt namn på avdelningen 1986. (20161213)
