Summan av lasterna är alltid konstant

Godis på köksbordet

I den här godishögen, som växt sedan min födelsedag i januari, finns asken med marabouhjärtan fick jag av älskade frun. Den är orörd. Än så länge!

Jag har ingen aning vem som sade det först, och en snabb googling (ja, det är ett verb nu för tiden) avslöjade inte heller upphovspersonen. Men det förändrar inte fakta. Mina laster kan jag bara förändra, aldrig ta bort. Summan av lasterna är alltid konstant. Det är därför jag tagit en vit månad.

Jag. Gillar. Nämligen. Sötsaker.

För att det är gott. Och sött. För att inte tala om att det är lättillgängligt och bra att handla ”just in case” när man ändå är i affären. Det har hänt att jag köpt en rulle fruktmentos i Vibblehallen och att den är slut när jag är hemma fyra minuter senare. Jag käkar också upp mina barns godis medan de sover. Inte för att de bryr sig. För har de inte tagit hand om påsarna med Tom och Jerry efter förra barnkalaset, typ de ni ser på bilden, så lär de inte fråga efter det i morgon heller. Jag gör dem egentligen bara en stor tjänst.

Därför bestämde jag mig för att ta en vit månad. Eller rättare sagt en ickevit månad. En socker-mellanmål-godistuggande-frimånad. Och ja, det var ett väldigt strategiskt val också, för jag bestämde mig på morgonen den första februari. Den kortaste månaden på året. Tyvärr är det skottår i år, men ändå. 29 sockerfria dagar är färre än 31.

Och under dessa fyra veckor har jag i stort hållit mitt löfte. Två ”lördags-teve-semlor och tre glassar som efterrätt är det enda som fått passera. Och två mackor och en morot. Plus en kaka när jag var på möte och hade huvudet under armen när kaffet kom in. Under tiden har godisberget här hemma växt. För slasktratten till godismonster, det vill säga jag, har tagit godispaus.

En paus som nu kommit till ett slut. Ro hit godiset. Nu!

Hej vad det ångar på

Allvarligt, det är just vad det gör. Jag sitter har ett par meter från fruns ommålade rottingcyklar, ett par små rackare som ser ut som små trehjulingar. Men de är bara 30 centimeter höga, och med plats för en kruka just där sitsen borde ha funnits.

Nej, jag tänker inte plåta dem. Det fungerar inte just nu. Det är mörkt här inne. Och Anneli målade dem med en svart färg. En svart färg som inte gick att få bort med annat än lacknafta. En svart färg som just nu… luktar lite. Och inte så lite heller. Det ångar på riktigt bra!

Shit pommes frites! Jag tor jag går och lägger mig nu. Faktiskt…

#Blogg100

Naturen är… lite skrämmande

Jag, en van naturmänniska, i mitt favoritelement! Äh, skojar bara.

Jag, en van naturmänniska, i mitt favoritelement!
Äh, skojar bara.

Okej, jag erkänner. Det var egentligen inget jag ville säga. Men jag fick en sådan bra bild på mig själv idag att jag bara var tvungen att hitta på en anledning att få posta den. Den får mig att se så… sportig ut.

Däremot är det ingen större överraskning att bilden togs under jobbets pilgrimsvandringar i kolmårdenskogarna. En nyttig erfarenhet som jag berättade om medan jag var där i ett par andra bloggpostningar. Om vi bortser från en viss smärta i fötterna (jag saknar i princip fotsulor tror jag) så var upplevelsen bra för kroppen min, och jag tycker nog att jag klädde mig smart för uppgiften.

Men lite sugen är jag på att köpa ett par riktiga vandrarkängor. Och det skrämmer åtminstone min plånbok. Lite…

#Blogg100