När tuppen vill gala men inte ens pallar att kraxa

Det här är anledningen till en väldigt dålig munhygien just nu. Men det är ändå bättre än ett väldigt vresigt humör!

Det här är anledningen till en väldigt dålig munhygien just nu. Men det är ändå bättre än ett väldigt vresigt humör!

Som vissa redan märkt så är jag lite raspig i rören just nu. Det betyder att jag är hes. Väldigt hes faktiskt. Jag har kunnat leva de senaste dagarna på skämtet ”jag har precis varit i London, och tömt britternas hela förråd av whiskey”. Så hes!

Och där fick jag återigen nämna att jag varit utomlands. Om jag nu släpper resan för ett ögonblick, så kan jag berätta att kombinationen hes och Mattias har varit ett omaka par väldigt länge. Jag tror att det kan ha börjat i gymnasiet. Eller till och med på högstadiet. Det är lite oklart, men när hesheten slår till får jag från bekanta antingen höra ”inte nu igen” eller”va? Är du fortfarande hes?”. Eller bara ”va?”. Det är faktiskt det vanligaste…

Det finns egentligen hur många historier som helst från när jag haft problem med den verbala kommunikationen. Men… det är inte det jag vill berätta idag. Nej, vad jag tänker berätta om är egentligen ett tips. Ett tips om hur du kan skaffa dig åtminstone några få timmars sömn när det är som värst.

Mitt stalltips heter Fisherman’s Friend. Och, innan ni hinner fråga, jag har inget sponsoravtal med dem. Ännu. Förresten så gillar jag Gammeldansk också, om nu någon skulle känna någon som skulle kunna ha med dem att göra.

När jag har en jobbig natthosta, så är åtminstone mitt problem just när jag ska somna. Det är då halsen helt plötsligt börjar kärva och jag blir klarvaken igen. Det är lätt hänt när lungorna plötsligt får för sig att hoppa ur bröstet. Vad som däremot då brukar fungera är en tablett som jag lägger mellan kinden och tandraden. Där ligger den och ”läcker” stark saliv vilket stillar hostreflexen tillräckligt länge för att jag ska hinna passera stadiet mellan vaken och sovande. Då när hostan vanligtvis sätter igång.

Det fungerar visserligen bara till nästa gång jag är uppe i REM-sömnen igen. Då vaknar jag av hur hostan sätter igång och jag lägger en ny tablett i kinden. När jag sedan vaknar har jag kanske inte världens bästa smak i munnen. Och magen kan kärva lite efter en jobbig natt. Men jag har i alla fall fått sova då och då under natten, och det är det viktigaste.

Speciellt nu när läkaren vägrar skriva ut mer Cocillana-Etyfin till mig…

När jag ställer mina barn i skottlinjen

Det finns så mycket hemskt på nätet...

Det finns så mycket hemskt på nätet…

Jag skäms för det, men idag utnyttjade jag mina egna barn i forskningssyfte. Jag vet. Det är inte riktigt etiskt försvarbart. Och som förälder ska jag skydda mina barn, inte utsätta dem för risker. Varken fysiskt eller psykiskt. Men… jag kände att jag måste göra något.

Ni har säkert sett dem. Traditionalisterna på nätet. De som vet att det var bättre förr. Att allt var bättre förr. Innan pk-maffian, staten, media och polisen förstörde allt. Förr, när vi var bäst i allt. Ingen var sjuk. När man kunde lita på folk, och alla hade välbetalda jobb och ett fantastiskt sexliv.

Jag utsatte idag mina barn för ett dramatiskt och hemskt experiment, och jag måste erkänna att jag var faktiskt lite exalterad inför det. Så i gasen att jag först gjorde allt fel och fick blåsa av testet innan jag ens hunnit börja. Men så plötsligt insåg jag mitt misstag, kunde korrigera och kalla till mig barnen igen.

Testet gick ut på att låta barnen se om allt verkligen var bättre förr. Att låta dem utsättas för en viktig del av min barndom, något som fortfarande efter alla dessa år lever kvar i mig. Som har format mig och mina jämnåriga. Reaktionen jag fick var både väntad och oväntad. Den yngste började skratta och ville till en början se mer, men tappade intresset väldigt fort. Den förstfödde, och här fick jag nästan en klump i halsen över hur heroiskt han hanterade situationen, lade sin hand på min arm och sade med hes stämma ”jag förstår varför, pappa. Jag förstår lite bättre nu”.

Jag utsatte mina barn för ett riskabelt experiment. Jag riskerade mina barns mentala hälsa. Jag hittade första avsnittet av det gamla barnprogrammet ”Tårtan” på YouTube och visade det för mina barn. Men fick det åtminstone bekräftat…

Det var jäklar i mig inte bättre förr!

När en gammal (o)vän kommer på besök

Ibland... kan det kännas såhär. Inte så ofta. Men ibland... Bild av Trombone65 via Flickr.com, CC BY-ND 2.0

Ibland… kan det kännas såhär. Inte så ofta. Men ibland…
Foto av Trombone65 via Flickr.com, CC BY-ND 2.0

Men hej kompis, där är du ju. Jag trodde inte vi skulle hinna ses den här säsongen. Jag menar, vanligtvis brukar vi ju träffas sent på hösten. Eller? Nu blev jag faktiskt lite osäker. Det är å andra sidan inte så märkligt, för när vi väl träffas så är vi som ler och långhalm under en ganska lång period. Jag vill minnas att det kan bli flera månader.

Så vad är det som får dig att dyka upp såhär just nu? Det har ju inget med våren att göra. Det har vi ju kunnat avfärda för läääänge sedan. Och jag klär mig ungefär som vanligt, så det har nog inte heller med saken att göra. Flygturen till och från London? Ja, där kanske vi har ett uppslag. Tryckskillnaderna i kabinen skulle kunna locka fram dig. Jag fick ju tugga tuggummi och gäspa som en idiot i flera timmar både dit och hem.

Eller alla nya människor. Trots allt, ”planes, trains and automobiles” är ju faktiskt mer än en filmkomedi. Det är också ett virrvarr av kulturer i en salig blandning. Det skulle ju även kunna vara det faktum att det var en rolig men tuff vecka. Sena kvällar och tidiga morgnar tar på krafterna förstås. Ska vi vara allvarliga så har du en osviklig förmåga att dyka upp när jag känner mig lite risig och hängig.

Nåja, oavsett vad som fick dig att komma den här gången så lärde jag mig trots allt en viktig läxa där för några år sedan. Då förra chefen till sist skickade mig till läkarna som för en gångs skull inte släppte problematiken utan istället bad mig träffa några experter. Och hur dessa sedan glatt kunde lugna mig (och chefen misstänker jag) med vad det var och hur jag skulle förhålla mig.

Så nu får jag väl ta det lugnt, höja rösten ett par oktaver och rida ut stormen för denna gång. Det är inte precis första gången du sätter dig på mina stämband.

Förbannade hesa hals…

Att gå i andras eller mina fotspår

Jag har gått långt för att bli den jag är. Det senaste pret har jag gått riktigt långt...

Jag har gått långt för att bli den jag är. Det senaste året har jag gått riktigt långt…

Idag är det lite mer än ett år sedan jag tog mina första, stapplande steg. Bokstavligen. Och jag har fortsatt gå efter det. Tjugo minuter, varje morgon, oberoende väderlek. Ja, okej. Nästan oberoende av väder…

För ett år sedan började jag med mina morgonpromenader. Efter att fått veta att mitt blodtryck var för högt och att mitt kolesterolvärde inte heller det var något att hurra för, så tog jag det överraskande beslutet att börja varje morgon med en rask promenad. Idag var det ett år sedan jag var på återbesök hos doktorn och kunde berätta att jag var igång.

Allvarligt talat, det var och är faktiskt väldigt överraskande. Visst har jag gjort ett och annat försök med att träna. Att komma i form. Att behandla min kropp som mitt tempel. Jo tjäna. Fäll ner landningshjulen och kom tillbaka på jorden. Det där med att träna har aldrig riktigt varit min grej. Inte som tonåring. Inte som medelålders gubbe.

Men när en läkare spänner ögonen i en och förklarar att något måste göras, så är det en liten motivationshöjare. När jag sedan är motionsundanflykternas mästare så fanns det bara en sak att göra. Att ta en promenad på morgonen innan jag kvicknat till och inser vad jag håller på med!

Varje morgon sedan dess har jag dragit på mig vindbrallorna, snörat på mig gympadojorna, och tagit min lilla vända. Hur långt? Det vet jag inte exakt. Jag går i tio minuter åt ett håll, vänder och går tillbaka. I Västerhejde. I Boda. I Malmö, eller Köpenhamn. Ja, var jag än vaknat har jag tagit min morgonpromenad. Såvida inte…

..jag vet att dagen innebär långa promenader. Heldag på Legoland. På pilgrimsvandring i skogarna runt Kolmården. Tre timmar på IKEA. Antalet tillfällen som det inte blivit någon promenad alls kan däremot räknas på ena handens fingrar. Som sagt, i ur och skur.

Förutom en morgon i Köpenhamn. Men hade jag gått ut i den åskskuren, och utan medhavda reservplagg, så hade chefen troligen satt mig i gruppterapi!