Mästerkocken bor inte här. Ännu…

Ibland funkar det där med att få fokuset på mobilen perfekt. Och ibland inte... Nu fick jag all uppmärksamhet medan kvällens stjärna fick husera lite i förgrunden men inte mer.

Ibland funkar det där med att få fokuset på mobilen perfekt. Och ibland inte… Nu fick jag all uppmärksamhet medan kvällens stjärna fick husera lite i förgrunden men inte mer.

Jag är ingen superhjälte i köket. Långt därifrån. I min första, egna lägenhet hade jag en svartpepparburk som aldrig tog slut, och kostcirkeln för mig handlade om hur mina fem huvudrätter gick runt, runt, vecka efter vecka. Det var tur att jag behövde köpa lunch till jobbet, annars hade skörbjugg varit mitt främsta kännetecken.

Med åren har repertoaren utökats något, men jag kan inte påstå att jag direkt överöser familjen med mina insatser. Förutom ibland. Jag har några rätter som är ”mina”, där jag och än så länge ingen annan är herre på täppan bland kastruller och stekpannor.

Min första huvudrätt var från början egentligen en efterrätt, nämligen pannkakor. Tunna, spröda pannkakor med strösocker eller sylt eller varför inte riktigt smör och lite socker på toppen. Det började redan i barndomshemmet eftersom mamma så smått ruttnade på att göra pannkakor till hela familjen. Det tar ju sin lilla tid att steka för sex personer. Även med dubbla laggar.

Det senaste huvudnummer är något så enkelt som köttbullar. Tidigare var det sånt vi alltid köpte, men säga vad man vill om Mama Scans färdigstekta. De luktar jäklar i mig inte chokladtårta. Eller ens kött! Så jag testade någon gång att göra egna, och de blev ganska bra. I alla fall ätbara. Med en något bättre doft.

Så hittade den yngste ett recept på hemmagjorda köttbullar i en kokbok för barn. BAM! Familjen var såld. Sedan dess har Scans morsa inte satt sin fot i vårt kök. Min enda invändning är bara att det tar sådan evinnerlig tid att fixa käket. Och med det sagt, nu ligger det 122 nytrillade bullar av kött i frysen. Gjorda av 2,3 kilo blandfärs, en massa kryddor, en halvliter grädde (lite för lite så jag fick skvätta i lite mjölk också), och några deciliter ströbröd.

Det blev så mycket smet så köttbullarna fick bli lite större än vanligt. Hade jag gjort dem ytterligare lite större hade de utvecklat en egen atmosfär…

Fånga en våg utan att vara surfare

Det här är också en arbetsdag. I början av juni, när du stämplat ut för dagen efter åtta timmar på kontoret. Plus lunch. Därefter... detta!

Det här är också en arbetsdag. I början av juni, när du stämplat ut för dagen efter åtta timmar på kontoret. Plus lunch. Därefter… detta!

Värmebölja över Sverige, och flera veckor kvar till semestern börjar. Det är ju nästan så man skulle kunna bli deprimerad, men… slipper du bilköer, försenade tåg och ett par tre timmars arbetspendling så kan du göra lite annat. Som till exempel svänga förbi en av Gotlands fantastiska klappstensstränder, möta upp familjen där och njuta av tillvaron.

Om du dessutom bara har några minuter till en pizzeria kan du tillsammans med familjen även käka dagens middag vid nämnda strand, och sedan ligga kvar och smälta skrovmålet. Du hinner prata lite med dina nära och kära. Du kan avreagera dig lite, och få bort lite arbetsrelaterade stressnivåer, genom att kasta macka med barnen. Och du känner hur du slappnar av lite, lite för varje våg som slår in längs strandkanten.

Kort sagt, carpe jäkla diem! Jag tror jag tar med mig en sovsäck nästa gång…

Att koppla från världens roligaste jobb

Bild på en burktelefon

Jag vet, jag har använt denna bild förut. Men… den är ganska talande, om du någonsin försökt använda en sån. Foto av Sebastien Wiertz, via Flickr.com och under licens CC BY 2.0.

Ibland tror jag att jag har världens roligaste jobb. Ibland kan det vara världens jobbigaste, och ibland världens intressantaste. Men det är aldrig, aldrig, aldrig världens tråkigaste. Långt därifrån.

Därtill kommer den extra kryddan att vara den ende i sitt slag. Det innebär att jag måste vara lite bra på väldigt mycket. Den dagliga variationen på frågor jag kan få är fantastisk, och även om jag inte alltid kan leverera på en gång så har jag alla möjligheter i världen att finna svaren. Oftast i alla fall. Det finns det jag hellre bollar över till de som är mera hemma på vissa saker…

Hur intressant, tufft och roligt det än är, så går det inte att komma ifrån hur mycket det ibland påverkar min fritid. När är jag helt ledig? Kan jag vara helt ledig? Kan jag skilja mellan jobb och fritid över huvud taget?

Ja. Det kan jag. Eller, nej. Det går inte. Sanningen ligger lite däremellan. Mycket handlar faktiskt om hur jag hanterar tekniken, och alla de möjligheter som kommer därav.

Vi kan, nästan dagligen, läsa om de som gått i väggen på grund av förväntningarna att hela tiden vara nåbar. Vi hör också om dem som närmast skryter om att de ”nu minsann kommer koppla ner och stanna nerkopplad”. Jag skulle kalla det bortkopplad. Bortkopplad från verkligheten. Men det kanske bara är jag.

Ändå har jag ändå haft en liten fördel. Jag har varit med länge, och har lärt mig att hantera tekniken. Inte låta tekniken hantera mig. Jag vet att många inte tror mig när jag säger så, men skillnaden ligger faktiskt i hur jag hanterar informationsflödet. Och jag tror mig veta när jag ska låta alla små hjälpmedel vara.

Men ikväll har flödet fått dominera. Det har varit en intressant arbetsdag. Långt från tråkig!

Medan begärets skitiga klor sliter min själ

Som knark för min hjärna...

Som knark för min hjärna… Nej, det är faktiskt värre än så!

Abstinens är tunga grejer. Och väldigt svår att förstå sig på. Jag… var och handlade idag. Veckohandling ni vet. Lite godis. Ett par billiga filmer. Filmer som jag vet kommer ligga oöppnade alldeles för länge innan jag har möjligt att se dem.

Så köpte jag en sak till. En liten sak. Inget märkvärdigt. Men något som legat och pockat på uppmärksamhet i mitt huvud hela eftermiddagen. Slitit i min själ.

Sirenernas sång för sjömännen är inget mot vad jag känt ikväll. Abstinensen när jag slutade snusa var en fis i rymden i jämförelse. Jag har känns en fysisk lockelse, ett begär, som jag trodde jag släppt för länge, länge sedan. Kanske till och med… vuxit ifrån…?

Inte då. Med all sin underbara styrka slog den till idag. Med all kraft sög den mig till sig, och jag rev alla mina barriärer som med åren byggts upp. Jag lät mig omfamnas helt enkelt. Och nu, när jag är klar, känner jag mig otillfredsställd. Fortfarande sugen. Hungrig!

Det är många år sedan jag kände så här. Å andra sidan var det många år sedan affärernas tidningshyllor kunde erbjuda mig något intressant. För faktum är att serietidningarnas gyllene tidsålder är ohjälpligt förbi. Men jag har hittat ett litet, litet hopp i mörkret.

Jag har precis läst ut nummer två av Litium. Jag kunde inte hålla mig nämnvärt länge efter att jag hittade den i affären, och nu är den redan läst. Med The Wake. American Vampire. Och så en gammal bekanting från barndomen, Constantine.

Varför ska tidningen bara ges ut i fyra nummer? Vad ska tillfredsställa mina nyväckta lustar efter detta? Och varför, varför är jag fortfarande så fäst i tecknade historier i behändigt pappersformat?