En regionindelning till Gotlands nackdel?

Ett utsnitt från Indelningskommitténs egna presentationsbilder. De finns på regeringens hemsida.

Ett utsnitt från Indelningskommitténs egna presentationsbilder. De finns på regeringens hemsida.

Gotland och Stockholm… Stockholm och Gotland… Ja, jag håller med om att det är ett logiskt val. Ett klokt val. Ett val baserat på flera olika faktorer. Ändå kan jag inte jubla åt förslaget.

Jag har ett förflutet inom SLL, Stockholms Läns Landsting, och det är nog de erfarenheterna som gör att jag inte känner mig trygg med att låta Gotland gå upp i Stockholm. När jag lämnade jobb och län var deras satsningar för vården 28 miljarder. Nu läser jag på deras hemsida satsningen blir 42 miljarder.

42!
Miljarder!

Hur mycket tror ni att en sammanslagning med Gotland och vår sjukvård påverkar den budgeten? Hur mycket tror ni att gotlänningarna kommer att kunna påverka en budget som redan är lagd?
Hur mycket tror ni Gotland kommer att kunna påverka något? Alls?

Stockholm ligger fruktansvärt efter vad det gäller satsningarna på sjukvården. 42 miljarder satsas för att komma ikapp så att det motsvarar dagens utmaningar. NKS, Nya Karolinska Solna, håller på att byggas för 15 miljarder, men tillför inte en enda ny vårdplats vad jag kan minnas. Samtidigt flyttar det in 35 000 nya stockholmare varje år. Sjukhus som S:t Göran, Södersjukhuset och Danderyd sjukhus tar idag emot mer än dubbelt så många akutpatienter som de är byggda för. Befolkningen blir äldre och med fler sjukdomar än någonsin tidigare.

Nej, jag tror inte sjukvården på ön kommer att ”blomma ut” tillsammans med Stockholm. Tyvärr.

Inte heller kollektivtrafiken, vilken Stockholm kommer att investera nästan 40 miljarder i de närmaste fem åren, kommer att blomstra på ön. Jag menar, hur ska 10:ans buss till Burgsvik kunna konkurrera med en ny tunnelbana till Nacka?

Men det är klart, för att våra 57 000 invånare ska kunna göra sin röst hörd bland 2 miljoner stockholmare så behöver en hel del i så fall säkerställas. För att vi inte ska behandlas som de övriga öarna i skärgården med lite pittoreska öbor, så behövs det lite pragmatiska lösningar. Stockholm har ju alltid haft lite problem med att de inte klarar av att tänka i ett annat perspektiv än stockholmsperspektivet.

Hur ska en storregion tillsammans med Gotland kunna jobba tillsammans för allas bästa? Jag skulle kunna raljera med att ”storregionens fullmäktige och ledningskontor ska placeras på Gotland”. Visserligen tror jag att det skulle vidga perspektiven mycket, även om det är inte så troligt. Men något väldigt drastiskt måste till för att Gotlands speciella utmaningar och placering mitt i Östersjön alltid finns med i alla beslut.

Nu har vi sett Indelningskommitténs förslag på indelning. Den stora utmaningen att låta Gotland vara unikt återstår att lösa. För gotlänningarnas skull!

Det kan göra ont att växa upp. Det gör ondare att inte växa upp.

Alla är vi barn i början. Men stämmer det att bara prislappen skiljer leksakerna åt mellan pojkar och män?

Alla är vi barn i början. Men stämmer det att bara prislappen skiljer leksakerna åt mellan pojkar och män?

”Du slutar inte leka för att du blir gammal. Du blir gammal för att du slutar leka”.

Jag gillar det talesättet. För att hålla dig ung i sinnet krävs att du vågar vara barnslig. Det var också något som gick att läsa om på tidningen Chefs hemsida för ett år sedan (och som jag såg i flödet härom veckan). Om inte chefen vågar busa och tramsa på jobbet, hur ska då personalen våga sticka ut och tänka utanför boxen?

Och det kan nog vara så enkelt. Tänk alla dessa företag som börjat i ett garage. Eller på pojk- och flickrummen. Där några vänner lyckas bygga de första små embryona till en rörelse som sedan blir till ett storföretag. Tänk sedan hur många av dessa företag som sedan… dör. För att det helt plötsligt blev lite för allvarligt. Lite för stelt. Lite för… vuxet.

Jag brukar säga att min generation, vi som är födda på sent 60-tal och på 70-talet, är generationen som inte ville växta upp. Mina mor- och farföräldrar, födda runt 1910- och 20-talet, var generationen som blev gamla för fort. Mina föräldrar, och då snackar vi bäbisarna från 40-talet, är generationen som vägrar bli gamla. Jag vägrar bli vuxen på riktigt, vilket syns på luvtröjan, teve- och datorspelen. Och på min lektyr, hobbyerna och filmbiblioteket. Jag har dessutom vänner som hann anamma byxorna med för stort midjemått. Där kallingarna syns.

Varför tar jag då upp detta? Jo, jag och sönerna plockade fram våra Nerf-pistoler igår. Leksakspistolerna som skjuter små skumgummipilar. Sex skott var. Vår långa korridor. Flera rum att ducka in i. Hukandes. Vi hade alldeles för roligt alldeles för länge, och det var två glada barn som somnade snabbare än vanligt för att vara första måndagskvällen efter sportlovet.

Jag har däremot träningsvärk idag. I låren. Aj!

Det är inte läskigt att se tillbaka, men var inte heller rädd för det du ser

Att se tillbaka och följa de egna spåren kan vara både uppfriskande och lite läskigt.

Att se tillbaka och följa de egna spåren kan vara både uppfriskande och lite läskigt.

Jag lämnade in min verksamhetsrapport för 2015 idag (och precis där tror jag att jag tappade de flesta av de som precis började läsa). Det är lite märkligt att tvingas sammanfatta ett helt år i några punkter på ett A4. Det blir lite… fjuttigt kan jag tycka.

Men att grotta ner sig i detaljerna medan man sammanfattar det hela är lite av ett glädjepiller. Jag vet inte om jag har en genetisk defekt som gör att jag på något märkligt vis lyckas bortse från de allmänt tråkigare händelserna under året. För visst, sådana måste ha funnits också. Absolut. Men allvarligt talat så är detta oftast inget som är värt att lägga på minnet.

Såvida inte en och annan lärdom har lyckats klämma sig fram tack vare detta. Den självkritiska tanken ”Det här kunde jag har hanterat mycket bättre” måste direkt följas av ”Hur då? På vilket sätt kunde jag vända detta till något positivt?”. Lyckas du med det har du förvandlat skit till guld. Och om det inte går, ja… då får du väl låta bli att göra samma misstag igen.

Låt oss istället strunta i allt sånt och återgå till vad som var roligt under året. När jag sammanställde statistiken och de filer och material som jag skapat under året (tappade jag resten av läsarna där?) så slogs jag av den positiva känslan som jag försökt få fram hela tiden. Att i texter och bilder finna glädjen som jag önskade förmedla. Hoppfullheten!

Det har varit ett dramatiskt år på alla sätt. Ibland rent jobbigt och till och med svårt. Ändå är det glädjen i året som gått som är vad jag ser när jag blickar tillbaka. Glädjen och ett litet, litet jävlar anamma.

Det måste ändå vara det viktigaste i en verksamhetsrapport?

Jag är inte dum. Jag är bara lite för snabb!

Jag har gjort en så kallad "skärmdump" från mitt facebookflöde. Jag hoppas därmed att Dagens Nyheter inte misstycker då bilden i fråga trots allt ligger i länken från deras artikel. Men... annars tar jag görna bort den. Det här är lite av en gråzon faktiskt...

Jag har gjort en så kallad ”skärmdump” från mitt facebookflöde. Jag hoppas därmed att Dagens Nyheter inte misstycker då bilden i fråga trots allt ligger i länken från deras artikel. Men… annars tar jag gärna bort den. Det här är lite av en gråzon faktiskt…

Idag delade jag en länk till en artikel i Dagens Nyheter. Jag vet inte om ni läst den själva, om ett möte med forskaren Katarina Gospic som jobbar med den där klumpen vi har mellan öronen. Hjärnan. Om hur hopplöst föråldrad den är och hur den faktiskt ställer till det för oss ibland.

Jag har på senare tid mer än gärna hänvisat till uttrycket ”fight or flight”, slåss eller fly, som en reaktion många av oss ofta faller dit på. Omedvetet ska tilläggas, för det är väldigt få av oss som börjar slåss eller springer som ett torrt skinn så fort något oväntat händer. Vi är bättre än så. I alla fall lite bättre. Men den 40.000 år gamla prototypen bakom ögonen är inte mycket mer uppdaterad en ursprunget.

Enligt Katarina alltså. Och hon berättade det här med hur folk beter sig på internet på ett väldigt talande sätt, och hur det påverkar oss i vår syn på omgivningen. Jag tycker faktiskt att ni ska läsa hela texten, så jag tänker inte berätta mer från den. Mer än att… det där med att räkna till tio är inte så dumt faktiskt. Eller hundra.

Jag försöker sedan tidigare att själv inte agera i affekt. Det vill säga inte reagera med en gång. Det är nästan alltid bättre att vänta lite tills blodet slutat svalla, och det ger oftast ett bättre resultat. Men jag vet med mig själv att jag inte alltid klarar det. Speciellt i vissa situationer, men det är något jag jobbar med. Jag misslyckas ständigt, men jag försöker åtminstone.

Det borde fler göra. Men läs gärna intervjun med Katarina Gospic först. Ni hittar den i länken nedan. Fundera sedan hur du själv gör…

http://www.dn.se/kultur-noje/du-ar-dum-hon-vet-varfor/