Den djävulska leken

Att leka är kul. Men vi ska alla passa oss från att låta leken ta överhanden över våra liv...

Att leka är kul. Men vi ska alla passa oss från att låta leken ta överhanden över våra liv…

I höstas satte jag punkt för något av det dummaste jag någonsin påbörjat. Och de som känner mig, de vet att det finns en del i den kategorin att välja bland. Det tog mig elva år från det att jag, i ett lite svagt ögonblick, började med denna ”lek”. Men det visade sig vara en lek som bara krävde mer och mer av mig. I kombination med att jag är en envis rackare blev detta allt annat än bra…

Platespotting, för er som inte vet, handlar om att räkna bilars nummerplåtar. Det finns olika varianter och svårighetsgrader, men den vanligaste varianten går ut på att du ska hitta en bil med sifferkombinationen 001. Först därefter får du leta efter kombinationen 002. Därefter 003 och så vidare. Så enkelt. Så djävulskt!

Det tog mig drygt 11 år att gå från 001 till 999. Elva år! Jag snittade 100 om året ända tills vi flyttade till ön. Vi kan säga att jag stumnade på upploppet. Det hela började när jag var nybliven, pappaledig husägare i Vallentuna och lyssnade på en tjej som intervjuades av Radio Stockholm. Mitt under intervjun tappade hon tråden eftersom hon där och då hittade nummer 038, och för mig lät det så lätt och enkelt. Perfekt för en uttråkad småbarnspappa!

Den 15 oktober 2015 var jag i mål. Tack vare en vit Volkswagen, parkerad i södra Visby.

Snälla, om jag någonsin pratar om att påbörja något liknande igen så stoppa mig. Lås in mig på psyket. Pumpa mig full med psykofarmaka. Vad som helst, men låt mig inte hoppa på något så dumt igen!

Åh, kolla! Den där streckkoden nummer börjar på 1…

En epok går i graven, och ett hantverk med den

Jo, jag har faktiskt en liten, liten del i den framgångssaga som för ett kvartssekel sedan startade på Donners plats...

Jo, jag har faktiskt en liten, liten del i den framgångssaga som för ett kvartssekel sedan startade på Donners plats…

Inget varar för evigt. Jag vet, men det är ändå lite svårt att svälja. I helgen möttes jag av nyheten att restaurangen Donners Brunn skulle gå i graven. Inte helt oväntat, eftersom grundaren Bosse Nilsson lämnade sin gamla krog för inte så länge sedan. Jag får vara glad över att det höll i… typ 25 år! Men ändå kan jag inte låta bli att känna ett litet hugg i hjärtat nu när det definitivt är över.

Jag vet. Det låter som om jag nu ska berätta att jag i hemlighet varit delägare. Men det är faktiskt personligare än så. På ett annat sätt.

I början av 1990-talet, direkt efter lumpen, jobbade jag några år på Bertholdsson Holm Reklam. Mycket av mitt yrkesliv har faktiskt sin grund i vad jag lärde mig där, och jag hade fantastiskt roligt med att jobba åt Håkan och Lena. Jag fick lära mig grunderna inom reklam, och att jobba med de ursprungliga verktygen. Vax. Pannå. Skalpell. Ögat!

En dag skulle vi skapa en logga åt en ny krog. Namnet var spikat, och Håkan hittade ett manér vi kunde använda oss av. På den tiden använde vi bokstäver, ”gnuggisar”, som en efter en pressades över till papper. Vi hade ingen dator, så allt skedde för hand. Ögat fick avgöra om kompositionen var bra, annars åkte skalpellen fram och bokstäverna flyttades hit eller dit.

Det var inga problem att skapa texten ”Donners Brunn”. Vad som inte gick att få till var svallvågorna i ”Brunn”. Den effekten fick jag äran att skapa för hand. Med skalpellen ”suddade” jag det svarta, och med en tuschpenna fyllde jag i. Det gick inte att rita där jag suddat, så hela tiden fick jag skapa ett nytt foto av texten att jobba med. Fylla i. Sudda. Fotografera. Om och om igen tills Håkan och jag var nöjda. Ända tills jag skapat effekten av en vätskeyta där texten reflekterades och en droppe just slagit ner mitt i.

Jag tror att genom alla år det är den loggan jag har varit mest stolt över. Och då var inte ens grundidén min egen…

Tänk att något så litet kan vara så roligt

Domkyrkan Sankta Maria i Visby. Men såhär har ni nog aldrig sett henne. Efter ett möte med Swebrick Gotland fick jag lite inspiration och gjorde... det här!

Domkyrkan Sankta Maria i Visby. Men såhär har ni nog aldrig sett henne. Efter ett möte med Swebrick Gotland fick jag lite inspiration och gjorde… det här!

Ikväll har jag varit lite sysselsatt med en grej. Den som gissar att det har att göra med det som syns på bilden gissar inte alls fel. Men inte att bygga den, för det gjorde jag för ganska länge sedan. Däremot så kommer den att finnas med i ett framtida projekt som kommer avtäckas lagom i höst. Vi fick veta ikväll att det projektet kommer få stöd från det stora plastbitsföretaget i väster.

Och kanske, kanske kan det bli mer än så. Jag har provtryckt en idé under veckan som gick vilket slog igenom något så in i… norden väl. Men än så länge är det bara en idé, så det är ingen idé att hoppas eller säga för mycket. Men om jag kan få den att realiseras så skulle det vara väldigt, väldigt roligt!

Och jag skulle få syssla med lego även under arbetstid. För en liten stund…

I den degklump våra minnen samlas

Ett annat minne. Inte från vårt eget, men en gammal väns bröllop. Ett minne som en annan vän i sin tur lyckades återväcka när jag träffade honom.

Ett annat minne. Inte från vårt eget, men en gammal väns bröllop. Ett minne som en annan vän i sin tur lyckades återväcka när jag träffade honom.

Minnet är något intressant hos oss levande varelser. Om jag minns rätt så säger de att de minnen vi kan sätta känslomässiga band till är de vi kommer ihåg bäst. Och dofter, det är också något som hjälper till. Det är nog därför min fru brukar norpa min kudde varje gång som jag är bortrest.

Men som sagt, stora känslor skapar stora minnen. Jag minns båda barnens födelse. Jag minns mitt och Annelis bröllop. Jag minns de gånger jag blev dumpad av någon tjej i ungdomen. Jag minns speciella bioupplevelser. Äventyr. Olyckor.

Som sagt, minnen tar plats i våra hjärtan och hjärnor. Tur är väl det, för samtidigt är just våra minnen det som formar oss som människor. Våra erfarenheter byggs av våra minnen, och det är hur vi hanterar dessa erfarenheter som navigerar oss genom livet. Om vi så vill det eller inte. Det hjälper oss att överstiga utmaningar och svårigheter, medan frånvaron av det samma ofta leder till misslyckanden.

Men ibland så kan just oerfarenheten vara det som får oss att lyckas. Om vi inte vet hur svårt något är, så tar vi det inte i beräkningen och ägnar det fingen möda. Ser vi inte toppen av berget för alla träd, så vet vi heller inte hur mycket mer vi måste kämpa. Ibland är vår okunnighet vår bästa vän, medan kunskapen kan visa sig vara vår värsta akilleshäl.

Minnet är något fantastiskt hos oss levande varelser. Just när jag satte mig ner för att skriva den här texten, och försökte finna något i mina minnen från dagen att skriva om, så slog det mig…

..att jag glömt att jag satte batteriet till gräsklipparen på laddning. I uthuset. Så nu måste jag försöka minnas var jag gjort av ficklampan.