Ett annat minne. Inte från vårt eget, men en gammal väns bröllop. Ett minne som en annan vän i sin tur lyckades återväcka när jag träffade honom.
Minnet är något intressant hos oss levande varelser. Om jag minns rätt så säger de att de minnen vi kan sätta känslomässiga band till är de vi kommer ihåg bäst. Och dofter, det är också något som hjälper till. Det är nog därför min fru brukar norpa min kudde varje gång som jag är bortrest.
Men som sagt, stora känslor skapar stora minnen. Jag minns båda barnens födelse. Jag minns mitt och Annelis bröllop. Jag minns de gånger jag blev dumpad av någon tjej i ungdomen. Jag minns speciella bioupplevelser. Äventyr. Olyckor.
Som sagt, minnen tar plats i våra hjärtan och hjärnor. Tur är väl det, för samtidigt är just våra minnen det som formar oss som människor. Våra erfarenheter byggs av våra minnen, och det är hur vi hanterar dessa erfarenheter som navigerar oss genom livet. Om vi så vill det eller inte. Det hjälper oss att överstiga utmaningar och svårigheter, medan frånvaron av det samma ofta leder till misslyckanden.
Men ibland så kan just oerfarenheten vara det som får oss att lyckas. Om vi inte vet hur svårt något är, så tar vi det inte i beräkningen och ägnar det fingen möda. Ser vi inte toppen av berget för alla träd, så vet vi heller inte hur mycket mer vi måste kämpa. Ibland är vår okunnighet vår bästa vän, medan kunskapen kan visa sig vara vår värsta akilleshäl.
Minnet är något fantastiskt hos oss levande varelser. Just när jag satte mig ner för att skriva den här texten, och försökte finna något i mina minnen från dagen att skriva om, så slog det mig…
..att jag glömt att jag satte batteriet till gräsklipparen på laddning. I uthuset. Så nu måste jag försöka minnas var jag gjort av ficklampan.