När du möter kunden där kunden är

image

Detta är konversationen jag hade via Twitter tidigare idag. En bra konversation, och en konversation som lämnade mig nöjd och glad. Precis vad ett företag ska uppnå för att lyckas med i sina kundrelationer.

Jag älskar företag som verkligen, verkligen förstår hur man tar hand om sina kunder. Som förstår att möta kunderna där kunderna är, och är snabba med att försöka förstå vad kunden vill och hur kunden vill bli hjälpt. Idag… gjorde SF Bio mig glad!

Ibland kan man vara lite för snabb. Man kan vilja lite för mycket. Familjen Wahlgren hade ett sånt ögonblick i morse. Vi bokade biljetter för att se ”Djungelboken” senare samma kväll. Lite väl sent samma kväll. Insåg vi till sist, men då hade jag redan förhandsbokat.

Nackdelen med bekräftelsemejlet man får från SF är att det finns ingen ”ångerlänk”. Jag trodde faktiskt att det skulle finns en sådan, eller åtminstone en beskrivning för hur du bokar av. Men icke. Så vad gör man då? Ja, det finns säkert väldigt många sätt och en och de flesta skulle förmodligen försöka ringa. Men inte jag. Jag slog på Twitter istället, sökte på SFBio och hittade något som såg ut som ett officiellt konto.

På bara några minuter fick jag svar. På bara några minuter fick jag även svar på mina följdfrågor. På bara några minuter blev mina frågetecken uträtade till utropstecken. På bara några minuter fick jag chansen att göra rätt för mig, jag som bara ville ge någon annan chansen att boka de platser som vi ändå inte tänket använda.

Kontot @SFBio gjorde allt rätt idag. Och jag och familjen kan gå på bio en annan dag.

Bland änglar, demoner och minnen

"Preacher" är en mörk och våldsam historia som verkligen gjorde intryck på en då 25-årig, nykär snorunge från Ganthem.

”Preacher” är en mörk och våldsam historia som verkligen gjorde intryck på en då 25-årig, nykär snorunge från Ganthem.

Jag vet. ”Captain America: Civil War” har precis haft premiär på stora duken. Men… det dröjer ännu en vecka innan jag kan se den, så vi struntar i trikåerna idag. Istället backar vi bandet till 1996 och tidningen Magnum. Då var jag nykär, bodde i Visby och följde lätt slaviskt en tecknad präst som svor, krökade, gökade och dödade. Det var nog första gången sedan konfirmationen jag konfronterades med religion över huvud taget, och jag visst inte vad jag skulle tro.

”Preacher” var en serie olik det mesta jag hade sett så långt. Att läsa om en vilsen präst i djupaste södern, som plötsligt blir besatt av avkomman efter en ängel och demon, och den smått vansinniga historien däromkring, förändrade lite av min syn på serier som ett berättarmedium.

Jag gillade ”Preacher”, lika mycket som jag gillade många av de andra serierna i Magnum. Visst, vissa var på gränsen till överdrivet ”vuxna” serier vilket jag hade väldigt svårt för. Andra kunde vara snudd på löjliga och ganska sexistiska. Men ofta var innehållet intressant och något som satte fart på min fantasi. Det var också tack vare Magnum jag insåg att en bra story kan överglänsa en kass tecknare. Men en fantastisk tecknare kan aldrig kompensera för ett kasst manus!

”Preacher” hade en bra manus. Visst var den våldsam och mörk, men den drog mig med i storyn. In i berättelsen. Nu visar det sig att Jesse, Tulip och Cassidys äventyr även ska bli teve-serie, och vad jag kan se och läsa om den så kommer den vara sin förlaga trogen. Jag kommer snoka fram mina gamla serietidningar och se om jag minns historien rätt, och jag är säker på att jag kommer gilla det jag ser. Och minnas…

Men det vete fanken om jag kommer vilja följa den på lilla teve-skärmen. Jag tror inte jag har mage för det.

Med en näsa för nyheter

Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men... tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.

Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men… tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.

Visst. Först och främst så läser jag den. Det är liksom det den är till för, det gotländska nyhetsmagasinet Horisont. Nu har den dessutom ett par år på nacken och har lyckats hålla en jämn kvalité, vad jag har kunnat se. Även om det är länge sedan jag var i den journalistiska sfären så tycker jag ändå att jag har lite koll på sånt. Och den här är bra.

Jag läser däremot inte allt. Ärligt talat, det finns nog inget som någon läser från första till sista sidan. Varför? Därför att människors smak är olika, och just därför måste vissa delar vara skittråkiga. Finessen är ju att det i så fall är skrivet för någon annan. Det som jag gärna läser, behöver å sin sida inte läsas av andra. Märkligt nog…

Horisont visar också på något viktigt inom journalistiken som ibland missas, hoppas över eller helt enkelt förbises. Nämligen förmågan att inte välja sida. Att avstå från att följa med eller gå mot strömmen, utan helt enkelt vara en fast punkt mitt i det strida. I det vilda. Jag tycker det är väldigt befriande. Det är upp till läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel, och det utifrån de fakta som journalisten presenterar. Och det ställer ytterligare krav på yrkesmänniskan!

Men… det är inte journalistiken, fotot eller layouten som jag först slås av när tidningen dimper ner i brevlådan. Det är inte det glättiga omslaget, annonserna eller krönikorna (de som till skillnad från reportagen både får och ska innehålla egna åsikter). Nej, det är mer speciellt än så.

Doften! Det är doften av nytryck som slår mot mig när jag öppnar tidningen. Svagt parfymerad, något frän. Minnen från en svunnen tid på reklambyråer och redaktioner…

Allvarligt. Jag går igång och drömmer mig tillbaka. Varje gång!

Äpplet lockar fram så många nötter

Duger bilden åt Siegler så duger den åt mig. Notera att den är från 1997, men om man lyssnar till vissa analytiker så skulle man kunna tro att den var sprillans ny.

Apple lämnade en kvartalsrapport igår. Och marknaden fick spel. Och därefter fick medievärlden tokspel. Och allt var som vanligt i en värld som för varje kvartalsrapport blir allt dummare och dummare!

Jag har följt fruktbolaget ganska länge nu, även om mitt intresse fått ge lite vika de senaste åren. Men… jag kan inte med ord riktigt förklara hur stor påse med nötter det är som alltid börjar rassla så fort Apple nämns. Det är tur å andra sidan att jag inte behöver, för MG Siegler gör det så mycket bättre!

The bullet points:
51.2 million iPhones. Not enough.
10.3 million iPads. Too few.
4 million Macs. Why bother?
Apple Watches, iPods, iTunes, etc. Who even knows?
$50.6 billion in revenue.
$10.5 billion in profit.
$233 billion in the bank.
Shut. It. Down. Give the money back to the shareholders.”

Läs hela artikeln. Och annat från MG!