Jag är Gotland

En uselt manipulerad bild från filmen "I Am Legend"

Yes I am. This vecka… Förresten, ni vet det där om att kunna photoshoppa en bild? Jag har inte Photoshop på den här datorn…

Idag är det den första mars. Sista vintermånaden om ni frågar mig, men andra skulle kalla den för den första vårmånaden. Vad det egentligen är, är att det är första dagen på #Blogg100. Det är den tiden på året då jag i hundra dagar ska blogga varje dag. Jag har klarat det förut, och lite till. Jag tänker klara det igen. Men…

..den här gången var jag lite tveksam. Skulle jag? Orkar jag? Det är hur nyttigt som helst för någon som mig, för att skriva är att hantera en färskvara. Den blir dålig väldigt fort. Om du inte skriver och skriver och skriver, så blir du sämre som skribent. Det här är ingenting som du kan vila dig i form till, och att då utmana dig själv i att skriva varje dag är att ligga i hårdträning!

I år tänkte jag inte sätta några gränser för mig själv. Det får bli hur mycket eller hur litet som helst. Det var i alla fall tanken när jag anmälde mig. Det var innan jag blev… Gotland!

I måndags, den 27 februari, ringde en gammal bekant och behövde hjälp. Gotland har ett officiellt vandringskonto på Instagram, Gotland365. Instagram är en av de stora bjässarna inom sociala medier, och ett ställe där den som har ett konto kan ladda upp bilder för andra att titta på. Gotland365 på Instagram vandrar från en ”värd” till en annan på veckobasis. Den här gången gick inte planeringen som den skulle.

Sportlovets planerade instagramvärd kunde inte ta över kontot som planerat. Eftersom det var sportlov kunde inte heller någon av de andra, tilltänkta kontovärdarna hoppa in. Men min bekanting chansade, ringde mig, och jag kunde inte låta bli. Så… Jag Är Gotland. Samtidigt som jag är en av deltagarna i #Blogg100. Från och med nu, den första mars, kommer mitt bloggande att bli lite mindre bokstavligt och mer illustrativt. I alla fall denna vecka.

På måndag är jag Mattias på Lammlur igen. Men just nu är jag Gotland!

Slutet är alltid början på något nytt

..98, 99, 100! Jag klarade det i år också. Lite märkligt kanske. Men inte märkligare än fortsättningen…

Idag går jag i mål. Årets bloggmål är uppfyllt, och nu är det hundra dagar sedan jag vågade mig på detta äventyr än en gång. Och det oroar mig!

I hundra dagar har jag haft ett mål för kvällen. Jag kan erkänna att då och då har det inneburit lite problem. Som den där gången i London, då jag väldigt sent lyckades komma ifrån och skriva min text och publicera den. Bara för att någon dag senare inse att jag glömde tidsskillnaden. ”Det är tanken som räknas” fick ursäkta en korrigering på administratörsnivå. Jag hade ju faktiskt publicerat den på rätt sida av tolvslaget, fast på fel sida om tidzonsgränsen.

Nu tappar jag sporren som en utmaning innebär. Kikar jag tillbaka på förra året så bloggade jag bara sex gånger efter förra Blogg 100. Varav två samma månad som då jag avlutade. Båda om samma ämne…

Det håller inte! Det finns bara ett blogginlägg innan mars i år. Men den sista februari var ju egentligen en liten uppstart, så den räknas ärligt talat inte. Nej, bättre än så kan jag faktiskt. Bättre än så måste jag kunna!

Varje blogginlägg denna gång har tagit runt en timme i anspråk varje gång. Trettio minuter för att skriva, en halvtimme för att fixa med bild och länkar, samt för att publicera med egna ”klickbaits” på Facebook och Twitter. Några dagar har jag faktiskt publicerat mer än en text, men då har de gått direkt via Facebook eller Instagram.

Det är däremot ingen lösning som jag kommer använda. Varför? Allt som skrivs på Facebook eller Instagram ”försvinner” med tiden. Knappt sökbart, knappt länkbart. Det finns andra metoder också, men jag tror nog lammlur.se mår bra av lite översyn och påfyllnad.

Nej, låt mig göra så här istället. Framöver kommer jag publicera en ny text varje onsdag. Gärna mer, men garanterat varje onsdag.

Jag hoppas jag inte gjorde i det blå skåpet nu…

En paus i livet. En återblick. Ett konstaterande

Ett lifehack. Jag har inte många på lager, så passa på och njut av detta lilla tips.

Ett lifehack. Jag har inte många på lager, så passa på och njut av detta lilla tips.

Jag vet att jag är nära att plagiera mig själv just nu. Men klockan är halv elva, det är näst sista dagen av Blogg 100 och jag sitter vid köksbordet. Och käkar ostbågar. Med pinnar, för jag vill inte ha ostpulver över hela tangentbordet.

Men det där med ostbågarna var ett sidospår. Kruxet just nu är att jag har suttit i en kvart och klurat på vad jag ska skriva om. Jag har scannat både Twitter som Facebook, och ändå inte hittat något som livar upp stämningen. Jag gissar att jag skulle kunna surfa in bland Hela Gotlands insändare och kommentarsfälten därunder. Men jag har bara brist på idéer. Jag är inte desperat. Därför öppnar jag heller inte kvällsdrakarnas hemsidor. För… jag hade ju en regel inför denna bloggomgång.

Jag skulle vara positiv. Skriva om roliga, eller åtminstone smålustiga händelser. Om nätet eller IRL. Förutom det plusbetonade innehållet skulle jag hålla mig till cirka 300 ord långa inlägg, eller bara skriva i en halvtimme. Vad som nu kom först. Faktum är att det har gått rätt bra. Visst, någon gång har jag varit tvungen att släppa på någon regel. Men det har varit sällsynt. Kolla själva, men jag tror inte ens tio procent ”bryter” mot reglerna jag satte upp åt mig själv.

Det är ett mål jag kan känna inte så lite stolthet över. Faktiskt. För, visst är det så att det är lättare att skriva i affekt? Medan man är så arg så man spräcker ett topplock eller två? Det är faktiskt inte så konstruktivt. Dessutom så gör det något med humöret att varje kväll jaga upp sig och bli ilsk. Det är långt trevligare att känna sig lite glad och nöjd.

Nu är klockan 22.47 och jag är klar för idag. Bara ett par ord till så… 300!

Nu snurrar hjulen igen. Jag skojar inte

Ett vangshjul. Inte en taklampa i Saltis!

Ett vangshjul. Inte en taklampa i Saltis!

”A vanggshjaul jär a vanggshjaul jär a vanggshjaul”!

Det har varit en långhelg full med aktiviteter. Att vi under den går och skaffar oss en hästvagn bara sådär, det är väl inte så mycket att höja ögonbrynen för. Trots allt, hustrun är ju från fastlandet…

”De ska ja tal um för henne, att kultur de äir när påttå används sum påttå. U vanggshjal sum vanggshjaul u int sum taklampå ei Saltsjöbaden!”

Med reservation för gutamålets egentliga skriftspråk. Men sådär låter det i mina öron när Arne Olsson och Greten Andersson trätte om en påtta och ett vagnshjul i När Revyn på… 1980-talet?!

Jag hoppas gumman inte tänkt att jag ska montera in några olikfärgade glödlampor mellan ekrarna till jul…