Ett äpple med lite eftersmak

iPad Pro. Nu med 9.7-tumsskärm och till ett mycket lägre pris. Just shut up and take my money!

iPad Pro. Nu med 9.7-tumsskärm och till ett mycket lägre pris. Just shut up and take my money!

Ja, vad ska man säga? Ännu ett Apple Event har gått till historien, och här sitter jag och försöker smälta intrycken. Men vi väntar lite med prylarna av metall och glas, och börjar med just delarna metall och glas.

Apple har i flera år jobbat för att gå från miljöns badguys till företaget med vit cowboyhatt. Nu verkar de, åtminstone enligt egen utsago, vara på väg dit. Deras anläggningar är numera nästan helt gröna, och de har till och med namngett en robot som plockar isär telefonerna helt för återvinning. Roboten heter Liam, och Apple började hela sitt event med att tala om miljön och de satsningar företaget gör för att minska sitt miljöavtryck i världen.

Ge mig något annat hemelektronikföretag som gjort det samma. Och som därefter ägnar lika mycket tid på att berätta om hur mycket deras produkter betytt för hälsan och forskningen! Om någon i det här läget berättade för mig att Apple skiftar fokus från elektroniken till att bli… något helt annat, så skulle jag inte säga emot. Det var ett tag sedan de endast var datortillverkare.

När vi kommer till presentationen av tekniken var det på gränsen till ett sömnpiller. Allvarligt, jag är fortfarande inte intresserad av någon klocka. Och jag är väl inte helt begeistrad i att ha lämnat 4-tumsskärmarna, men 5 SE är inte något som kommer få mig att återgå till det formatet. Speciellt inte utan 3D-touch!

Men till sist visade det sig att ett riktigt roligt rykte stämde. iPad Pro kommer som ”vanlig” iPad. Alla fördelarna med Pron, men med en storlek som en vanlig. Och Apple Pencil funkar. Jag visste väl att det fanns en anledning till varför jag hållit fast vid vår gamla generation 2 så länge.

Nu… ska jag bara se om jag har några sparpengar kvar.

Med barnens bästa för mobilen

Mycket har sagts om barn och mobiler. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket, eller lite, ska barn och för all del vuxna använda sina smarta telefoner? Foto: Richard Leeming. Bilden hittades på Flickr.com under licensen CC BY 2.0

Mycket har sagts om barn och mobiler. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket, eller lite, ska barn och för all del vuxna använda sina smarta telefoner?
Foto: Richard Leeming. Bilden hittades på Flickr.com under licensen CC BY 2.0

Ni har säkert hört dem. Moralpredikningarna om mobilanvändandet. ”Osocialt”. ”Koncentrationshämmande”. ”Ohälsosamt”. Ni har säkert även hört motargumenten, hur människor fått kontakt med vänner från förr, det är ett viktigt arbetsredskap och hur den sätter fart på kreativiteten.

Själv tycker jag att mobilen, med alla dess fördelar, är den bästa uppfinningen sedan ostbågens tillkomst. Men innan någon goes bananas tänker jag sätta punkt för den diskussionen här och nu, för att istället prata om något viktigare än mobilens för- och nackdelar. Nämligen kommunikation, dialog och ömsesidigt förtroende.

Det kommer säkert bita oss där bak någon gång i framtiden, men jag och min fru försöker få våra barn att argumentera med oss. Det innebär också att vi ibland blir satta på plats. Ordentligt!

Det svider…

Men lite stolt blir man och i helgen satte vi oss ner för att diskutera just barnens mobilanvändning. För barn har en annan relation till sina smarta telefoner än vi vuxna, och som förälder är det min skyldighet att lära och förstå deras behov. Jag har en telefon med en massa tillbehör. De ser en flerfunktionsmaskin som det även går att ringa med om det kniper.

Vi satte tidigt upp regler för när barnen får använda telefonerna och vad de får göra med dem. Det är olika regler för helgerna jämfört med vardagarna, och skillnad görs på hur mycket klockan är. Detta var utgångspunkten för helgens förändringsdiskussion, och jag var väldigt nyfiken på vilken väg vi skulle ta.

Vad var viktigt för grabbarna?

Inte vad jag trodde i alla fall. Det slutade med att det var jag och hustrun som fick anamma samma restriktioner för mobilanvändande på vardagskvällar som de redan hade. Så om ni tycker att jag verkar lite frånvarande på Facebook, Twitter och Instagram så har ni helt rätt.

I övrigt var 10-åringen och 13-åringen nöjda med det tidigare arrangemanget. Revolten uteblev.

Då var det dags att bänka sig igen…

Det är dags igen. Tidigare har jag tillbringat en kväll som denna i glada, äpplevänliga, vänners lag. Numera får jag avnjuta eventet för mig själv.

Det är dags igen. Tidigare har jag tillbringat en kväll som denna i glada, äpplevänliga, vänners lag. Numera får jag avnjuta eventet för mig själv.

Det är dags för ett Apple Event. Jo, jag har kollat med kalendern och den måndagen ska det inte finnas något som konkurrerar. Det är bara att invänta appen på ATVn (Apple TVn för er ofrälse) och tidpunkten. Därefter får vi se vad som bjuds på från Cupertino.

Denna gång lär jag däremot få stålsätta mig lite extra. Det finns egentligen inget jag behöver. Ska jag lägga handen på hjärtat är det väldigt sällan som jag, på riktigt, behöver sånt som presenteras här. Jag menar, en ny dator? Nej. En ny telefon? Nix. iWatch? Icke!

iPad?

Nej. Nja… Okej, kanske lite. Vår padda är en generation två. Den är alltså den näst äldsta paddan som tillverkats. Den börjar bli seeeeeeeg. Och fast jag egentligen är av uppfattningen att en iPad i mångt och mycket räcker (tillsammans med ett tangentbord om något) för vanligt familjebehov, så används vår maskin inte fullt så ofta som jag tycker att den är värd. Så en ny iPad är inte något som jag ser fram emot att få se på eventet.

Men eftersom jag tror det kan finnas lite substans i ryktena om en 9,7 tums iPad Pro så kommer det bli ett litet helsicke för undertecknad. Air kommer bli den nya ”budgetplattan”. Mini kommer finnas kvar, och 13-tums Pro är flaggskeppet. Så en padda med tryckkänslig 9,7-tumsskärm tillsammans med Apple Pencil är något jag verkligen, verkligen skulle vilja ha. Just möjligheten till att rita på skärmen var en stor anledning till att jag köpte en padda vid första tillfället. Tyvärr är inte pennor med udd stor som ett finger något jag kan hantera, så mina tankar om substitut för en Wacom-bräda infriades inte.

Förrän nu kanske. För en iPad Pro har jag banne mig inte råd med. Och lär nog aldrig få!

Ett långt och långsamt farväl

"My Heart Cord" Photo by Amarand Agasi via Flickr.com and CC BY-NC-SA2

”My Heart Cord” Photo by Amarand Agasi via Flickr.com and CC BY-NC-SA2

Det är inte dig det är fel på. Det är mig det är fel på. Eller…

..nej, det är det faktiskt inte. Vi har haft väldigt många bra år du och jag. Faktiskt hela 13 långa år. Fina sådana, men du verkar inte längre vilja vara med mig. Inte ha med mig och göra, eller ens försöka få det att fungera. Så det är med tungt hjärta som jag gör slut med dig.

Tyvärr Bredbandsbolaget, men du får skylla dig själv!

Egentligen går vår historia ännu längre tillbaka än 2001. 1995 skaffade jag mitt första mobiltelefonabonnemang. Leverantören hette då Europolitan, som senare skulle bli Verizon och först därefter Bredbandbolagets Telenor om jag minns rätt. När mitt dåvarande boende i Sundbyberg skulle få internetanslutning via nätverk hette leverantören Bredbandsbolaget och eftersom jag redan hade mobilen där så verkade även den här leverantören vara pålitlig. Och faktiskt så  har jag varit nöjd.

Okej, guld och gröna skogar har det väl inte varit hela tiden. Modem har rasat, strömavbrott har sabbat ett och annat. Största strulet var nog inte när vi skulle byta från Sumpan och LAN till ADSL och Vallentuna, utan hur Telia och du lyckades skylla på varandra i cirklar när ett åsknedslag sabbade en telestation. Vi har faktiskt lyckats gå tillsammans igenom alla kriser under alla dessa år. Precis som ett strävsamt gammalt par.

Men inte denna gång. Inte nu, inte längre. Samtidigt som jag fick veta att Bredbandsbolaget inte längre var intresserade av att konkurrera i det fibernät som planerades i Västerhejde, insåg jag att vår saga var all. Precis som vi förlorade en del av vårt förhållande när jag skulle skaffa min första iPhone. När du vägrade ändra i mitt dåvarande mobilavtal med sex månader kvar, och hur jag föreslog att lägga på den ökade kostnaden på mig med en gång. Istället förlorade du inte bara mig, utan du drev mig rakt i famnen på Telia. Trots att jag egentligen inte ville. Sorgligast var hur du halvåret senare kom tillbaka och undrade varför vi gått skilda vägar, och inte kunde förstå varför du inte kunnat gå med på mitt förslag. Men då var det redan försent.

Och nu hände det igen. Du har förskjutit mig än en gång. Och även denna gång rakt i famnen på Telia. Ja, jag vet att du var koncentrerad med din lilla affär med Com Hem och inte riktigt hade fokus på vad som hände här hemma söder om Visby. Men jag skulle ha varit dig trogen om du bara ägnat en aldrig så liten stund åt mig och de 900 andra möjliga fiberkunder. Istället… har jag återigen funnit tröst hos någon annan. Faktiskt hos flera andra. Fiberavtalet, med teve, data och om jag senare skulle vilja även telefon var bara början. Förra helgen packade jag mina tillhörigheter på dina servrar, och flyttade in på ett hotell som jag redan hade vissa grejer liggandes på.

Samtidigt försökte jag få till en sista kontakt med dig. Medan jag höll på och packa mina saker. Jag försökte ringa dig för att få säga de där sista orden, direkt till dig. Inte via SMS. Inte via mejl. Inte Messenger, FB eller ens ICQ. Från mig till dig… Du och jag. Men då hade ni telefonstrul. Det gick inte att komma förbi det automatiska meddelandet. Så jag fick till sist ändå skicka ett mejl, för jag ville ju inte dra ut på det. Ändå vägrade du ringa tillbaka.

Så när jag idag fick räkningen för kommande månad så ringde jag dig en sista gång. Jag kom fram, tackade för mig…

..och så var vår saga all. Farväl Bredbandsbolaget. Jag ska ändå minnas den tid som varit med värme!