Varför gå när du kan vandra?

Bild på rastande vandrare

Kort rast under jobbets pilgrimsvandring längs Gotlands kust.

Det finns mycket nytt jag ställts inför sedan vi blev gotlänningar. Miljöer, traditioner, rutiner och annat kan ställa tillvaron lite på kant. Eller bara… lite nytt!

Idag har jag gått en och en halv mil. Allvarligt, det är jättelångt. Åtminstone för mig som knappast gått mer än någon kilometer innan sedan mina militära eskapader inom frivilligflyget. Jag lär ha lite ont lite överallt i morgon.

En annan nyhet var dessutom att promenaden idag inte var vilken promenad som helst, utan en pilgrimsvandring. Det är inte helt ovanligt koncept på mitt jobb om man säger. Men det var första gången för mig och… jag måste erkänna att jag suger på det. Liksom, jag fixar det här med att gå. Det är inte där skon klämmer. Men att samtidigt ha ett ord, eller en mening eller en tanke som ska bearbetas samtidigt som du ska klara av att placera ena foten framför den andra. Bland rötter, stora stenar och en massa små porlande vattendrag. Nix. Det är inte jag!

Däremot att prata med sina medvandrare. Det är lättare. Och förbannat roligt dessutom!

Pro tip: Om du inte kan låta bli att fingra på mobilen lite då och då, får du faktiskt skylla dig själv om du knatar rakt in en gren eller två!

#Blogg100

Oups… Klockan är ju redan 23.37!

Logga Gotland för Mångfald

Gotland för Mångfald, med logga skapad av Hill i Visby.

Att tiden kan gå fort när mn har roligt är ju väldigt känt. Ikväll har jag haft lite för roligt tydligen. Den senaste timmen har jag suttit och skrivit på en liten Mångfaldsgrej. Mångfald är ju jag som bekant för, och med en Almedalsvecka som närmar sig så gör så även en viss manifestation. Samt allt jobb inför en sådan.

Det var just det som jag roade mig med nu när jag kom på att jag inte bloggat idag. Och nu är klockan 23.40… Måste kolla om jag har #Mångfald-loggan i arkivet…

Det var den inte, och inte heller hade jag den bland mina bilder på den här iPaden. Däremot mejlade jag den här om dagen till en av månfaldkompisarna, Thomas, så den låg i Skickat-mappen. Det betyderatt nu, klockan 23.48, finns den i ”alla” bildsamlingarna.

Jag hinner inte berätta vad det var jag jobbade med ikväll. Det får ni se senare. Men kika gärna på FB-sidan för mångfaldsmanifestationen. Där hamnar alla nyheter.

Och nu är klockan 23.54. Ska nog inte chansa längre utan publicera den här ganska så svamliga bloggposten…

#Blogg100

Militära hemligheter eller försvarshemligheter

Satte mig precis vid datorn och insåg att… jag inte tänkt ut vad jag skulle skriva om. Hitintills har det faktiskt varit ganska lätt, med händelser i livet och världen att relatera till. Min i kväll saknade jag den där självklara idén till en text.

Så vad gör man då? Hur kickstartar man sin musa? Hur aktiverar man de små gråa? Den enklaste metoden är trots allt att gå ut på internet. Facebook och Twitter för att vara exakt! Om man inte hittar något att skriva om där så är man så nyhetsskadad som man bara kan bli. Så det fick bli Twitter, och tre sekunder senare blev jag påmind om försvarsöverenskommelsen. Booom! Gotland, försvaret och omvärldshotet. Självklart ska jag skriva om försvarsöverenskommelsen. Kryddat med anekdoter från min egen militärtjänstgöring!

Bild från twitter

Aktuellts Nike Nylander uttryckte sig tidigare idag. Om särskrivningar. Det var väl jätte bra?

Men… i min jakt scrollar jag lite till i flödet och hittar direkt två andra tweets som fångar mitt intresse. Två tweets (Nike och Wisti) om samma ämne, vilket för dem och mig är ett litet rött skynke i bokstävernas värld. Nämligen dessa förbannade särskrivningar! Som de kan irritera mig…

Det måste vara jätte svårt att hela tiden ann ta att en sta vel se är ett ord i sig, och in te sam an satt för att bil da nå got stort till sam ans.

Hur svårt kan det vara? Lika väl som man lär sig att cykel stavas med c och inte s, eller att och stavas med h medan också stavas med k, så borde det väl vara överkomligt att förstå att det inte heter jätte stor. För att återgå till vad jag först tänkt skriva om, så kan man säga att det är en stor skillnad på försvarshemligheter och försvars hemligheter. Eller som mitt favouttryck när det gäller detta, ”Det är en stor skillnad på en mörkhårig flicka och en mörk hårig flicka”.

Det sistnämnda har hängt med mig hel mitt yrkesliv. Jag kan jäklar i mig också bli en språkpolis!

#Blogg100

Flyr vi framtiden, eller tar vi den med oss?

Framtiden kommer. Med skopa och larvfötter gräver den fram framtiden åt oss!

Framtiden kommer. Med skopa och larvfötter gräver den fram framtiden åt oss!

Jag tror de flesta skulle titta på bilden här bredvid, och säga att den föreställer en grävskopa. Ni skulle förmodligen till och med bombsäkert hävda att det är en grävskopa. Jag, å andra sidan, skulle kalla bilden för en tjuvtitt in i framtiden!

Men vad är framtiden? När börjar framtiden? Ligger framtiden före, eller till och med bakom oss? ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa den” var det någon vis man som en gång sade. Ibland är det kanske lite värre om du minns ditt förflutna, men upprepar ditt handlande ändå…

Nu är jag lite för kufisk, jag vet. Men lite roligt är det ändå. I slutet av förra årtusendet var internet framtiden, och vägen dit var informationsmotorvägen. Även kallat bredband. I slutet av förra årtusendet fanns det de som var tidigt ute, och såg till att skaffa fiber till sina fastigheter. Vi bodde i en sådan fastighet. I Sundbyberg. Vi fick in fiber och drog en nätverkskabel genom hela vår trerummare, ända bort till datorn. Innan dess hade vi bara det inbyggda, uppringda, modemet i våran gamla dator.

Men framtiden fick ett abrupt slut sensommaren 2004. Då flyttade vi till Vallentuna och där fanns det ingen fiber. Bara ADSL som inte var riktigt lika snabbt som nätverket i Sumpan. Fullt tillräckligt, fast det var ju inte fiber. Vi lämnade framtiden bakom oss…

Så fick vi leva i flera år. Många år. Nio år tror jag det blev innan något hände. Och vad som hände var att vi fick fiber. Igen! Snabbare och bättre än vad nätverket i Sundbyberg någonsin kunde erbjuda. Plus teve. Och telefoni. Helt plötsligt var vi ifatt framtiden igen.

Här gör jag en liten parallell, för något efter att vi fick in fiber i huset i Vallentuna, så skaffade vi en stuga i Västergarn på Gotland. Just som vi skaffade stugan där så höll man som bäst på med att projektera för fiber i socknen. Vi tackade nej. Vi tyckte att vi borde skaffa vatten och avlopp innan vi skaffade fiber till sommarstugan kallad Rucklet. Här var vi med andra ord framme och nosade på framtiden, men backade undan.

Glädjen i Vallentuna blev kortvarig! Ja, kanske inte så kortvarig eftersom vi inte riktigt lyckades få tummen ur och välja leverantör för internet. IP-telefoni avstod vi ifrån eftersom vi gillade backup-planen med att ha gammal hederlig telefoni som fungerade även när strömmen gick. Men vi hade en massa (onödiga) tevekanaler via bredbandet i alla fall! Fram tills vi sålde huset. Och flyttade till Gotland. Vi fick smaka på framtiden, igen, och sedan lämnade vi den bakom oss. En gång till…

Bild på filmaffischen för "Tillbaka till framtiden".

Är vi tillbaka i framtiden nu? Eller har vi tagit framtiden med oss?

Två gånger tidigare hade vi lämnat framtiden bakom oss. Tre gånger om vi räknar sommarstugan. Men nu, nu är vi tillbaka i framtiden. Alldeles strax har de dragit färdigt kabeln och blåst in fiber i våra fastigheter i Västerhejde. Snart är vi tillbaka till framtiden med internet, teve och telefoni via fibern.

Så frågan är; har vi hela tiden flytt framtiden? Eller har vi hela tiden sett till att ta med oss framtiden dit vi bor?

#Blogg100