Vi har vår i luften. Var har Facebook sin?

Finns det en konkurrens mellan våren och sociala medier? Även om den här bilden återfinns på fotografen Ingrid Wahlgrens Instagram, så är den kanske början till något nytt? Eller början på slutet för något påbörjat?

Finns det en konkurrens mellan våren och sociala medier? Även om den här bilden återfinns på fotografens Instagram, så är den kanske början till något nytt? Eller början på slutet för något påbörjat? Foto: Ingrid Wahlgren

Jag erkänner att jag inte riktigt kollat upp det här, jag har inga data som kan bekräfta. Det handlar helt enkelt om en liten känsla som smugit sig in hos mig och inget annat. För… jag tror våren tagit över mina sociala medier.

Visst, det flödar just nu över i mina flöden med vackra bilder från facebookvänner som är ute och tar första glassen, njuter i solen, vistas i skog och mark och så vidare. Men de är inte lika många. Har ni också märkt det? Det är färre som delar med sig, det är färre som kommenterar och det är färre som för väsen av sig.

Jag har som sagt inga mätningar som tyder på detta. Men jag märkte det först på Twitter i förra veckan, då jag plötsligt kunde plöja igenom flödet sedan jag var inne sedan. På rekordtid! Det var färre tweets som låg och skvalpade. Samma på Facebook, där jag som alltid väljer ”Senaste” för att uppleva flödet kronologiskt, inte längre ser hur inläggen konkurrerar om antalet inlägg per minut.

Det är fortfarande, åtminstone vad jag kan se, samma människor som uppdaterar sitt flöde. Men det börjar bli lite, lite mer substans i flödet. Vi delar inte längre allt. Vi kommenterar inte längre allt, vi… låter mer passera verkar det som.

Är det ett skifte vi ser just nu? Har sociala medier nått sin topp och snabbt minskar i betydelse? Eller är det bara just i mitt flöde, just nu, som det händer? Bland mina nätverk?

Eller, vilket gud förbjude, kan det vara så att vi just nu bara drabbats av lite vårkänslor och mobilen har fått ge tillfälligt vika för lite IRL i våren?

Transparens: Japp. Den förtjusande bilden kommer från min mor. Det är därför fotografen och jag har samma efternamn. Det är ingen tillfällighet. Förresten så är bilden från Visby. Bara så ni vet.

Glädjen i att landa i skiten

"Ta ingen skit" är ett begrepp jag hört tidigare. Nu behövde jag dock det, för annars kan inte häcken ta sig...

”Ta ingen skit” är ett begrepp jag hört tidigare. Nu behövde jag dock det, för annars kan inte häcken ta sig…

Idag har jag inte ett skit att skriva om… jo. Vänta! Just skit kan jag faktiskt nämna. Jag har köpt det. På säck från Coop.

Okej, just det var kanske inget att skriva om. Men däremot anledningen till varför jag köpte fem säckar gödsel. Det är nämligen så att såväl jag som min fru är med i facebookgruppen Gotlands Marknad, där saker och ting byter ägare. Varje dag. Det var där som vi (hustrun egentligen) hittade sex kilo lego åt mig här om veckan, och nu hittade hon även en häck.

Det är kanske fler än jag som ser ett mönster här över helgens inköp, men faktum är att någon ville bli av med hundra ligusterbuskar vilket det tydligen fanns en köpare för. Nämligen vi.

Så det blev två resor med släpet igår för att hämta buskar från Barlingbo, och en resa med släpet idag för att skaffa jord och gödsel.

Därmed släpper jag fältet fritt för alla fekalierelaterade skämt internet nu kan komma på…

Lite trivial info på det är att jag som barn lekt på just den tomten, och i det huset, där buskarna stod. Fast på den tiden fanns det inga buskar längs infarten i Anderssons trädgård.

En blöt efterlysning i kubik

Har ni sett en sån här? Gärna utan stålramen, för jag tror nog att detta inte behövs en meter under jord.

Har ni sett en sån här? Gärna utan stålramen, för jag tror nog att detta inte behövs en meter under jord.

Har ni hört om bevattningsförbudet? Jasså, till leda. Okej, då ska vi inte tjata om det. Istället kan vi ta upp något annat. Som… att spara vatten!

Nej, få inte fnatt nu. Det här är en idé jag och hustrun haft en längre tid. Det handlar om att utnyttja det vatten vi har istället för att bara låta det rinna rakt ner i marken. Jag kan erkänna att det är lite paradoxalt eftersom roten till det mesta av detta beror på att det är för lite vatten som just rinner ner i jorden. Men bortsett från det så har vi länge funderat på hur vi bäst utnyttjar alla de kvadratmeter hustak vi trots allt har tillgång till.

Bakom ”bryggarhuset” har vi två seriekopplade tunnor som tar hand om hälften av allt vatten på det taket, och vid ”lillstugan” så har vi en tunna som samlar upp hälften som plaskar ner där. Idag passade jag på att fixa två tunnor till för att samla ihop resten, vilket kommer betyda att vi i runda slängar framöver samlar in 800 liter regnvatten.

Det är jag lite stolt över! Men faktum är att jag faktiskt vill bli ytterligare lite bättre. Och det är här efterlysningen kommer in. Jag skulle vilja ha tag på en behållare om minst en kubikmeter. Helst begagnad, men inte någon som använts för att sprida bekämpningsmedel på åkrarna. Såklart.

Jag hoppas kunna gräva ner en sådan och koppla regnvattnet från just bryggarhuset dit. Det känns sju resor bättre att använda regnvatten istället för det kommunala till trädgården. Trots allt så är ju gratis godast.

Även om jag inte på några villkor tänker dricka ur tunnorna…

Förlorat min smak för kalk, raukar och lamm?

Gotland på en teve nära dig. Och mig. Och ändå tittar jag inte för att jag... Ja, varför tittar jag inte?

Gotland på en teve nära dig. Och mig. Och ändå tittar jag inte för att jag… Ja, varför tittar jag inte?

Det är nästan så jag blir lite orolig. Här bänkar sig familjen framför teven för att se ”Camping queens”, Jonas Hallberg och Tony Irving när de besöker Gotland. Jag har i trailern sett ständer, ringmuren, riddare och gotländska lamm, och hur det formligen osar av gotländska referenser inför programmet. Så vad gör jag? Jag sätter mig i sovrummet. Med en iPad och ett tangentbord.

Vad har hänt med mig?

För bara några år sedan så bröt allt löst så fort födelseön skulle visas upp på dumburken. Nej, inte så att jag slaviskt kollade på Keno varje dag. Men nästan. Nostalgitrippen så fort ön skymtade förbi på skärmen var skyhög, och alla referenser återkom runt fikabordet på varje arbetsplats jag hade då. Gotland ägde, och jag var en av ägarna. Det går att ta gotlänningen från ön, men aldrig ön från gotlänningen!

Men på den tiden var jag som sagt en gute i förskingringen. I exil på fastlandet. Patrioten i mig var tydlig, och även om jag fortfarande är nära nog löjlig i min vurm för Gotland så tar den sig inte riktigt lika stora friheter längre. Stolt gotlänning… men något blasé?

Visst, jag har nu bott på ön i 27 månader. Jag ser ringmuren varje dag på vägen till jobbet. Så här års är bilder på nyfödda lammungar en del av min dagliga facebook- och instagramkost. Jag har hela tiden det fantastiska gotländska ljuset i mina ögon så fort jag öppnar dem på morgonen. Är det därför jag nu sitter i sovrummet? Med paddan och tangentbordet som sällskap? Har jag blivit nöjd? Har jag fått en överdos av Gotland?

Eller… har det att göra med att jag precis kom på att jag ännu inte gjort dagens blogginlägg? I så fall…

..förlåt Gotland. Jag skulle inte ha tvivlat!