Paradiset på jorden. Himlen i ögonhöjd!

Paradiset på jorden. Ett av flera...

Paradiset på jorden. Ett av flera…

Den förstfödde skulle på fotbollsträning ikväll. Sent dessutom. Så då passade vi andra istället på att åka till paradiset.

Vi har ju ett sådant. Den ligger längs väg 140, förbi Tofta och golfbanan. Men inte så mycket mer. Den ligger där i gränslandet mellan sjö, land, vatten och skog. Vårt paradis. Rucklet i Västergarn.

Just nu är det dessutom syrenparadiset. Alla de vita blommorna har precis slagit ut, medan de lila ligger i startgroparna. Glasbjörkarna runt ikring har däremot stora och färdiga blad, och hela verandan är täckt av ett tunt, tunt lager av pollen. Inte för att det egentligen gör något, trots att den yngste är allergisk mot just björkpollen. Märkligt nog så besväras han inte nämnvärt av det, utan kan leka utan att hindras i sina krumbukter på gräsmattan, bland snöbärsbuskarna eller uppflugen i någon grenklyka.

Vi hann med över en timme i paradiset. Sedan hade den förstfödde tränat klart och vi fick ta oss tillbaka till Västerhejde. Vårt andra paradis. Där vi njuter av vardagen, precis som vi gör i Rucklet.

För… allvarligt talat. Hela ön är ett enda stort paradis just nu. Hela jäkla Gotland!

När bankens twitter är bättre än kundtjänst

Swedbank "pingades i tweeten efter" denna. Därefter följde en dialog som för en stund var positiv...

Swedbank ”pingades i tweeten” efter denna. Därefter följde en dialog som för en stund var positiv…

De senaste dygnen har jag varit i kontakt med Swedbank. I två olika ärenden. Och säga vad man vill, men de är väldigt duktiga på att svara via Twitter. Så bra att jag vill säga att de gör det bättre än vad deras kundtjänst är tillgänglig!

Den yngste försökte nämligen sätta in pengar i lördags. Insättningsautomaten gick sönder så han blev snuvad på sina pengar, och på kvittot stod det att vi skulle kontakta banken. Sagt och gjort. På måndagen hämtade jag sorken och åkte till banken. Klockan fyra. En måndag…

Kalla mig naiv, men jag trodde banken hade övergett det där med att stänga redan klockan tre. Så i affekt tweetade jag på vägen från den stängda porten. Och fick svar ganska snabbt. Lite ”goddag, yxskaft” visserligen, men ändå ett svar.

Några turer senare tipsades jag att ringa kundtjänst. Lite pinsamt att jag inte tänkte på det innan, men där var det å andra sidan också tvärnit. Jag behövde ”min femsiffriga kod”. Vilken jäkla kod? Den enda kod jag kan är mer än åtta tecken lång. Det hjälpte inte ens att logga in på Swedbanks app och klicka sig vidare till telefonnumret som presenterades där.

Jag vet, det var en chansning med appen. Men jag tänkte att om jag ringer via den, inloggad genom fingeravtryck och allt, så kanske min information följde med. Så enkelt var det ju såklart inte.

Men till sist chansade jag på en sifferkombination. Och prickade rätt. Därmed kunde jag göra en felanmälan och hoppas nu att sonen ska få tillbaka sina 150 kronor. Jag är inte riktigt säker på om det var värt all tid jag lade ner på detta. Nästa gång kanske jag struntar i det, ger sorken ersättningen ur egen ficka, och gör något vettigare med mitt liv.

Eller inte, för här snackar vi principer. Och stålar!

Det andra ärendet? Det handlade om att Apple hade tagit bort Swish från App Store. TwitterSwedbank var snabba på att svara här också, men det är en helt annan story…

Politikerna måste sluta hata politiker

jag gillar inte mobbing, och snart har politiken devalverats till ett avsnitt av Big Brother om politikerna inte själva lyfter sig.

Jag gillar inte mobbing, och snart har politiken devalverats till ett avsnitt av Big Brother. Om politikerna inte själva lyfter sig.

Politikerförakt. Känner ni igen ordet? Det används då och då för att beskriva hur väljarna tappar förtroendet för politiken. Gör politikerna bort sig, om de gör orätt, så bidrar det till föraktet. Det finns även människor som håller detta som någon sorts status quo. Är någon politiker förtjänar denne inget annat än förakt. För sådana vet man ju hur de är. Och då kan man ju behandla dem precis som de förtjänar, för de är ju inga riktiga människor som du och jag. Eller hur?

Vad som skrämmer mig är hur vanligt det är med politiker som bidrar till föraktet.

En liten snackis i helgen handlade om en gotländsk politiker som agerade enligt partilinjen. Det fick hen skit för, to say the least. Inte minst på de sociala medierna. Jag tänker inte gå in på vad som är rätt eller fel, för jag har skrivit om just detta agerande tidigare. Det här togs även upp i en ledare idag. Jag ska inte säga att vinden vände där, men det stänkte tillbaka en hel del på belackarna eftersom det händer oavsett partifärg och regeringsuppställning.

Det värsta föraktet är det som politiker visar varandra, och som kräks ut i intervjuer, på sociala medier och i insändare. Man letar fel, insinuerar och feltolkar varandra medvetet. Allt för att nedvärdera motståndaren. Man gör detta på riksnivå och på lokal nivå.

Jag kan inte förstå att politiker väljer att visa sådant förakt. Politik borde kännetecknas utifrån en vilja att uppnå något, inte att rasera det. Värst är det när det inte handlar om sakfrågor, utan när föraktet siktar in sig på personerna. Deras utseende. Deras familjesituation. Sexualitet. Härkomst.

Jag uppmanar alla partierna på Gotland att ta tag i detta. Som väljare kräver jag det. Tillåt inte att era politiska vänner skyller på att det är deras personliga uppfattning, för det upphörde att vara personligt när de tog sina första politiska uppdrag. Jag vill se en valrörelse som handlar om att bjuda in, bjuda till och lyssna.

För demokratins skull. Annars fyller ni bara på politikerföraktet. Jag följer er alla, och jag kommer inte vara tyst under valåret 2018!

Att älska på kortdistans

Gissa vilket fönster...

Gissa vilket fönster…

Ni har hört det förut. En gång i tiden bodde vi i Vallentuna. Anneli jobbade i Uppsala, och jag på Söder i Stockholm. Det var många, många mil mellan oss.

Nu kan vi faktiskt hinna ses på lunchen. Eller… ses och ses. Just nu har jag fullt upp med Gotlands kyrkvecka, så dagarna är lite intensiva. Och långa. Men då är det ju kul att jag medan jag ändå passerar hustruns jobb, kan skicka ett SMS så hon hinner titta ut genom fönstret så vi kan slänga en kyss till varandra.

Och sedan fortsätter arbetsdagen som förut. Men vi har i alla fall haft lite, lite kvalitetstid. Nästan på tu man hand.

Det var absolut inte bättre förr!