Konsten att växa med Almedalen

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Eller… i år har jag jobbat med Almedalen för tredje gången. För det beror lite på hur man ser det.

När jag blev gotlänning igen så ingick det i jobbet att också vara med och planera samt arbeta med kyrkans närvaro i politikerveckan. Det är ett jobb som pågår från och till under hela året, med klimax veckan före och under själva Almedalsveckan. Veckan innan är då jag gör typ 90 procent av allt arbete ”rent fysiskt”. Den här veckan är det dessutom mest transpiration jämfört med inspiration, för du svettas rejält i Visbys uppförsbackar.

Jag måste erkänna att jag älskar det! Trots att jag ännu inte varit på ett enda seminarium. I alla fall inte som åhörare. Jag har varit närvarande på flera av dem, men då har jag varit där som paneldeltagare eller fotograf. Faktiskt har jag mest varit på plats som fotograf. Med slutaren inställd på nästa års Almedalen, och alla de alster jag ska jobba med veckan innan.

Layout, original, redigering, copy. Samt lite planering och lite fotografering. Så ser min vecka ut innan Almedalen. Under Almedalen handlar det om att fotografera, skriva ut, bära och transportera, plus sociala medier. Samt lite redigering och original till och från, och träffa en massa nya och gamla bekantingar.

Plus att gå och gå och gå. I Visbys gränder. I uppförsbackar…

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Första året var allt så nytt, och jag jobbade frenetiskt med att lära mig allt. Jag var med på i stort sett allt jag kunde vara med på. Och fotograferade i massor. Andra året innebar en del förändringar jämfört med året innan, och en annan uppdelning av jobbet. Samtidigt minskade mängden fototillfällen, så dagarna inte blev fullt så långa. Det var en större skillnad år två jämfört med första året rent organisatoriskt också, vilket kanske skapade en osäkerhet bland oss som arbetade med veckan. Åtminstone för min del, då det blev lite oklart vad jag hade att förvänta mig av dagen.Trots min osäkerhet så vill jag påstå att utåt sett så var ändå fjolåret en liten succé. Åtminstone för mig.

Jag gör nu mitt tredje år med Almedalen. Och i år har det gått jättebra! Det kan bero på att jag är tryggare i mig själv i år, och har lyckats med att planera min egen tid lite bättre än jag brukar. Vilket är ovanligt bra för att vara jag. Vi har också ett annat, öppnare, upplägg internt denna gång. Ett upplägg som har passat mig jättebra och som jag tror lyft oss lite extra över lag.

Nästa år gör jag mitt fjärde Almedalen. Då är det läge att snäppa upp allt ännu lite till. För min del handlar det om att göra en ännu bättre vecka inför Almedalsveckan!

Nu snurrar hjulen igen. Jag skojar inte

Ett vangshjul. Inte en taklampa i Saltis!

Ett vangshjul. Inte en taklampa i Saltis!

”A vanggshjaul jär a vanggshjaul jär a vanggshjaul”!

Det har varit en långhelg full med aktiviteter. Att vi under den går och skaffar oss en hästvagn bara sådär, det är väl inte så mycket att höja ögonbrynen för. Trots allt, hustrun är ju från fastlandet…

”De ska ja tal um för henne, att kultur de äir när påttå används sum påttå. U vanggshjal sum vanggshjaul u int sum taklampå ei Saltsjöbaden!”

Med reservation för gutamålets egentliga skriftspråk. Men sådär låter det i mina öron när Arne Olsson och Greten Andersson trätte om en påtta och ett vagnshjul i När Revyn på… 1980-talet?!

Jag hoppas gumman inte tänkt att jag ska montera in några olikfärgade glödlampor mellan ekrarna till jul…

Mångfalden i Facebook, med Mångfald

En påminnelse om vad som hände idag för två år sedan. En av de viktigaste händelserna i mitt liv, och en av de mest givande!

En påminnelse om vad som hände idag för två år sedan. En av de viktigaste händelserna i mitt liv, och en av de mest givande!

Facebook är bra på en del saker, sämre på andra och ibland fenomenalt irriterande. Men så kommer då de där tillfällena när träffsäkerheten är på topp. Idag blev jag påmind om ”Gotland för Mångfald” , och fick tillbaka den där varma känslan i hjärttrakten igen.

Bilden föreställer det första ”riktiga” mötet dit alla intresserade kunde komma för att ventilera sina tankar och idéer inför den första manifestationen. Det var något av det häftigaste jag varit med om. Visst, de båda manifestationerna vi genomförde därefter var fantastiska. Men uppslutningen till just detta möte var mer än vad vi vågade hoppas på. Åtminstone blev jag glatt överraskad.

När jag såg bilden så var min spontana tanke ”Skit också, Vi skulle ha genomfört Manifestationen i år igen”. En naturlig reaktion, för det gav så otroligt mycket energi tillbaka. Och roligt var det. Plus utvecklande som bara den. Jag var väldigt långt utanför min komfortzon både när jag ställde mig framför människorna på det här mötet, som när jag stod på den riktiga scenen därefter. Det är liksom en sak att stå framför hundra kollegor och prata om gemensamma arbetsfrågor, men en helt annan att stå framför 50 personer som du kanske på sin höjd sett på bild i tidningen eller hört talas om.

Det var en helt fantastisk och nära nog overklig känsla att ta in och bearbeta!

Men jag ångrar inte beslutet att inte genomföra en manifestation till. Lika lite som jag ångrar att jag ställde upp från första början. Det är som sagt något av det roligaste jag någonsin gjort, och att tänka på det gör mig alldeles varm i hjärtat. Varje gång!

Föräldraskapets svåra budskap

Det här är, vad jag förstår, en rödhake. Den fotograferade jag här om dagen mitt i trädgården. Och givetvis var jag tvungen att skämta på bekostnad av mina små sorkar...

Det här är, vad jag förstår, en rödhake. Den fotograferade jag här om dagen mitt i trädgården. Och givetvis var jag tvungen att skämta på bekostnad av mina små sorkar…

Okej, jag vet att jag nu utsätter er för ett test. Det är nästan lite elakt, för jag kommer blanda korten ganska så väl. Åtminstone för vissa, medan några kanske tycker att det är för enkelt. Trots allt, det är ju mor Ingrids förstfödde vi talar om här.

Det här hände faktiskt här om dagen, och vad jag återger är om inte ordagrannt så åtminstone näst intill. Ett ord har jag däremot ändrat rakt av för annars skulle barnen vara helt oförstående. Inte för att de garvade läppen av sig direkt, det blev snarare en version av ”men pappaaaa” därefter. Men hade jag inte ändrat så hade de inte haft en chans.

Den möjligheten ger jag inte er, men ni ska få en A och en B-fråga. Den första, A, är lite allmän och lyder helt enkelt; vad i hela friden talar vi om nedan? Fråga B lyder som följer; vilket ord ändrade jag i samtalet med mina barn? För att de över huvud taget skulle förstå vad jag talade om?

Reglerna glasklara? Då kör vi…

En helt vanlig dag hördes följande dialog i det wahlgrenska köket.
”Grabbar, har ni sett den här bilden!”
”Nä, vaddå?”
”I trädgården. Jag plåtade  den här fågeln förut, medan den badade. Jag tror det är en rödhake. Så nu får ni vara extra försiktiga där ute!
”Vaddå försiktiga? Var då?”
”I trädgården såklart. Nu måste ju läderlappen vara i närheten, så håll lite utkik åt mig emellanåt.
”Men ahhhh pappa. Skärp dig”!

Jag begär inga underverk, men vad hände där? Någon som förstod?